Pappatankar
Ikväll när jag låg i sängen och höll om min son, fick jag en flashback från min egen barndom.
Några av mina tidigaste minnen är att pappa tröstar mig när jag har svårt att somna. Jag hade ofta svårt att somna, och plågades av mardrömmar, om operationssalar, gröna människor med munskydd och framförallt den svarta narkosmasken som kom mot mitt ansikte som i slowmotion.
Liksom min son verkar vara , var jag ett så kallat öronbarn, med ständiga öroninflammationer.
Många gånger blev det alltså då jag inte kunde somna, eller var ledsen.
Pappa brukade när jag var riktigt liten, som min son är nu, lägga mig på sin mage och klappa mig på ryggen och humma tyst. Jag minns det fortfarande... Trygghet, kärlek, och värme.
När jag blev större, brukade han natta mig, genom att lägga sig på sängkanten och hålla om mig tills jag somnade. Så många gånger jag somnade så...lugn och trygg. Jag vet att mamma ibland var frustrerad och kom och undrade när han skulle komma och lägga sig, och då hade han ofta somnat där på min sängkant...
Jag blev helt varm och insåg vilken kärlek han gav mig. Samma kärlek som jag försöker ge min son nu när han inte kan komma till ro och somna. Det är en enorm känsla när jag hör hur hans andhämtning ändras, hur han lugnar ner sig, och hur han till slut somnar med sina snusande snarkande små bebisandetag. Hur min röst lugnar honom och skänker honom trygghet. Jag inser där och då, att han vet att jag älskar honom, även om han inte vet vad ordet betyder än.
Som jag önskar att pappa hade fått träffa honom. Att min son hade fått lära känna sin farfar.
Jag är säker på att de hade gillat varandra.
