Pappans tankar

Ja, jo det blev familjens tur då till slut trots alla försök att undvika det beryktade Omicron-covid-19-spöket!

Förra söndagen blev först dottern febrig och snart även sonen, varpå hela familjen snabbtestade oss, med de förutseende nog, införskaffade antigentesten.

 

Båda barnen visade positivt, men både jag och Älskling testade negativt. Jag var lättad över att jag stoppat ett önskat biobesök för barnen med kompis familj fredagen innan, och över att det var söndagkväll, och att familjen alltså inte varit i skola och på jobb på några dagar.

 

Sju dagars karantän inleddes, då detta utspelade sig på den tiden då sju dagar var det som gällde. Ni kanske minns? Det är några dagar sedan nu, så man behöver inte ha elefantminne, hehe. 

Dottern hade våldsam feber på över 40 grader i temp, i ungefär två dygn, medan sonen låg på under 39. Att ha en dotter som hade ÖVER 40 grader i temp trots kontinuerligt intag av febernedsättande var fjärde timme, gjorde åtminstone mig lite orolig. Lättnaden var stor när febern gav med sig och båda barnen ganska snabbt hämtade sig och höll sig feberfria resten av karantäntiden. Ikväll är det så sju dygn sedan positivt test, och tanken är att det ska bli skola och arbete imorgon. 

Älskling och jag har hunnit testa negativt två gånger till sedan förra söndagen, senast imorse. Vi tänker testa oss imorgonbitti innan vi åker till jobbet för att känna oss så säkra vi kan.

Faktumet att vi faktiskt inte har blivit smittade trots två sjuklingar i huset, åtminstone så här långt, skänker lite hopp om att vaccinet ändå gett oss lite skydd. Nu hoppas vi ju så klart på att våra ovaccinerade barn (pga för låg ålder) ska ha fått lite skydd av denna trots allt milda pärsen. 

 

 

På sistone har en hel del gamla minnen, och hjärnspöken tagit över mina tankar, och sömnen har uteblivit, mitt fokus har inte varit på jobbet, och den där irrationella, men innerst inne om vi ska vara ärliga mot oss själva jävligt rationella skräcken över att riskera att förlora den jag älskar mest av alla och allt, har åter gripit tag i mig, efter att äntligen ha legat på en mer normal och verklighetsignorerande låg nivå. 

Jag låter såklart en smula tvetydig, men sanningen är att vi när som helst hur som helst kan förlora den vi älskar, eller vårt eget liv. Den sanningen kan man inte riktigt leva med, så därför låter våra sinnen oss låtsas som att sånt bara händer andra, eller åtminstone inte är så sannolika. Människans överlevnadsstrategi och livslögn. En nödvändig strategi för att kunna hantera vardagen och förmå oss att njuta av livet. 

Den strategin krossades brutalt och hänsynslöst för mig, och jag blev ensam kvar med barnen. 
Jag kommer ju aldrig att kunna ljuga för mig själv igen, men ändå försöker jag, och jag anstränger mig för att inte korrigera andra som klamrar sig fast vid denna människans strategi för överlevnad. 

Dock har ju även jag lite förmåga kvar, att förtränga faktumet nyss nämnt. Tills för en tid sedan då något som skulle kunna hota min älskade fantasi om att aldrig behöva skiljas från min Kärlek upptäcktes.

Oron har ätit mig inifrån och det är tveksamt om ens mitt yttre förmått att låtsas vara okej. Oron för att historien skulle upprepas. Det som fan inte får hända. 

Så idag fick jag lov att andas normalt igen. Bestämde mig för att köra inom Systemet på vägen hem för att köpa bubbel! "Ha en trevlig kväll!" önskades jag i kassan. 

 

Nu är ju trötta älskande människor, med dåligt sovna nätter och huvudvärk egentligen inte så sugna på alkohol, men flaskan ligger i kylen för att plockas fram när den avnjutes bäst! 

Jag andas ut, och får leva vidare med min Älskade! Skål!