Vemod...
Hösten är tung... Sinnet är tungt, och mörkret faller tungt. Jag minns dig, pappa, och jag minns våra stunder i förrådet, där du satt vid snickarbänken och rökte, och jag bredvid. Du rökte bara där, för att inte utsätta oss för passiv rökning, men jag satt ofta där mitt i röken och många av mina finaste barndomsminnen är från det lilla förrådet på Rågången, i Hässleholm. Jag minns din trygga mörka röst, och dina tålmodiga svar på alla tusen frågor jag hade om livet. Du var pedant, och alla dina verktyg var organiserade och dess platser tydligt utmärkta. Du byggde en liten snickarbänk med små verktyg till mig och min bror. Där hamrade jag på spik som kröktes, och brädbitar sammanfogades tveksamt och bildade oftast inget speciellt, men det gjorde nog inte så mycket, för för mig var det närheten och tryggheten av att vara tillsammans med dig som var poängen, även om jag kanske inte var fullt medveten om det då... Du konstruerade leksaker av kasserade prylar och pryttlar, och återanvände saker istället för att kasta. Minns att de andra barnen alltid var förundrade och avundsjuka på våra saker du gjort, som inte fanns att köpa i någon affär. Det var mycket kärlek och omtanke i de där sakerna.
Det är svårt att förstå att det är 29 år sedan idag, som du försvann från oss. Jag minns dig ju så tydligt? Minns och saknar.
