Pappans tankar

 

Nu när bebisen är lite mindre mammig och har börjat uppskatta min närvaro även när livet är svårt, så har det visat sig att det som ingen annan i världen uppskattar uppskattar bebisen, nämligen att pappa sjunger!

 

Man riktigt ser hur han lugnar sig när han är ledsen, och hur han kommer till ro när han är trött. Känslan det ger mig som pappa, när jag märker att jag äntligen kan skänka honom den trygghet han tidigare bara funnit hos sin mamma, är obeskrivlig. Jag har hela tiden kunnat med varierande grad naturligtvis, kunnat roa, trösta och få honom att somna med varierande metoder redan innan, men det här med att få honom att somna i sängen, i mina armar, att få honom att somna om på natten, har varit näst intill omöjligt tills för inte alls länge sedan. Där har mamman varit överlägsen.

 

Innan har jag förvisso ofta kunnat få honom att somna i bärselen när inget annat fungerat, men aldrig i sängen eller på något annat sätt. Minns dock att han när han var riktigt riktigt liten, kunde somna i min famn, men att han slutade med det efter ett tag...

 

Blev helt varm och lycklig för några veckor sedan hemma hos bebisens bästa tjejkompis M, när han plötsligt somnade i mina armar helt övertrött, efter att ha sjungit lite för honom, och sedan dessutom kunde lägga ned honom i M:s föräldrars säng utan att han vaknade! Efter det har saker liksom lossnat lite!

 

Allt det här är helt fantastiskt, men som alltid finns det ju ett ”men”, ett aber så att säga! Jag kan ju knappt några barnvisor! Alltså har bebisen fått höra ”Bä bä vita lamm”, ”Imse vimse spindel”, och ”Björnen sover” i en evig loop. Nu verkar det i och för sig inte som att han har något emot det alls, utan det är mer jag som får skavsår i mina egna öron. Efter femte gången man sjunger samma barnvisa på tre minuter, händer det ibland att man råkar hitta på egna texter. Pappan hoppas naturligtvis att bebisen trots detta växer upp utan större men.

 

”Lille lille bebis klättrar upp för tråden

Ner faller bebisen, försvinner helt bort

Upp stiger mamma, plockar bebisen upp!

Lille lille bebis klättrar upp igen”

 

”Bebisen sover, bebisen sover i sin sköna säng

Han är inte vaken, bara man är varlig

Men man kan dock, men man kan dock honom lätt få upp”

 

”Bä bä vita lamm, har du någon ull?

Nä nä kära barn, jag har häcken full

Ingen rock åt far

Ingen kjol åt mor

Men två par nappar åt lillebror”

 

Så kan det ibland låta i ett nedsläckt sovrum med en pömsig liten bebis, och en lågt, dovt sjungande pappa, liggandes i en dubbelsäng, med spjälsängstillbyggnad på ena sidan.

 

Det har även förekommit andra än mindre rumsrena textvarianter, med olika sorters outfits som kan fås till far och mor mm.

 

Summa summarum, så kan man säga att pappan är otroligt glad över att ha en så nära relation till bebisen, och att ha fått bebisens förtroende att leverera trygghet och rofylldhet, men inser att han måste lära sig fler barnvisor. Jag inser att jag har kunnat fler, men det är numera bara fragment kvar av texterna... Jag får forska i detta! Om nu den här bloggen händelsevis har några förströdda läsare så emottager undertecknad gärna förslag på barnvisor, med tillhörande texter!

 

 

 

 

 

 

 

 

En sak som ibland slår mig är att när man blir förälder så får man andra begär, andra önskedrömmar. Ofta inser man att önskedrömmarna som för mig för inte så länge sedan var saker som att till exempel öppna mitt garage och stolt blicka åt min fräsiga Camaro som skulle stå där och glänsa, eller ett nyrenoverat lyxigt badrum, helkaklat och med klinkers och hela baletten, nu bytts mot önskedrömmar som: sova ostört en hel natt, hinna måla klart allrummet (som är halvmålat sedan inflyttningen i huset för snart två år sedan), kanske hinna fixa den trasiga högtalaren i förardörren på den gamla Volvon (som är det enda som eventuellt glänser i mitt garage), kanske kunna gå på bio/konsert/operan, med bebisens mamma, få tid att slutföra det sedan i våras pågående gräsmattsprojektet på tomten, som just nu ser ut som om en meteorit har landat på den...

 

Kort sagt, lite mer jordnära drömmar.

 

Mamman verkar också ha fått andra begär. Det här med sömnbrist är väl universellt för all världens spädbarnsföräldrar, så även för henne, så klart. Häromkvällen insåg jag dock att hon även fått en annan brist att åtgärda. Ett begär att tillfredsställa helt enkelt. Ett väldigt vuxet begär. Klockan var väl ungefär tio på kvällen, och vi låg i sängen, redo för att sova. Trodde jag alltså. Plötsligt utbrister mamman nämligen följande: Fan! Jag måste puréa!!

 

Vad säger man? Måste hon så måste hon ju...? Jag kom osökt att tänka på ”Kaminmannen”, en karaktär som spelas av Johan Rheborg, i Killinggänget. Han får en svårartad mani på att elda saker, efter att ha skaffat kamin i huset, vilket leder till att han till slut börjar elda upp golvlister, och golvbrädor i huset, tills det enda som återstår av huset är just kaminen, och murstocken! Manin övergår då till brödbakning! Nattliga smygbakningar och annat tills hela hemmet är sprängfyllt med hembakt bröd. Ni förstår kanske min oro? Vart leder detta plötsliga begär av att puréa saker?

 

För att spä på det hela upprepades det hela kvällen därpå! Frysen är välfylld av puré helt enkelt. Naturligtvis puréas det även på dagtid. Det puréas nästan jämnt. Jämnt och fint med perfekt konsistens. Mamman har till och med dragit in bebisen i puréträsket, och involverat honom som provsmakare!

 

Bebisen är dock en personlighet som har lätt för att bli blasé vilket sporrar mamman att puréa ännu mer, nya smaker, nya råvaror, nya puréer.

 

Om jag nu ska vara lite allvarlig för en sekund, så verkar det funka väldigt bra med hemlagat, och bebisen äter större och större portioner. Om några veckor beräknar jag att bebisens portioner kommer att övertrumfa mina. Bebisen kommer att antingen bli oerhört väl tilltagen kroppsligen, eller så kommer undertecknad att få byta väldigt många bajsblöjor.

 

Hoppas han blir en baotabebis istället...

 

 

 

 

 

Visst har du hört det där...? Som 70-talist växte man upp med de orden som ett mantra, vid middagsbordet, i leksaksaffären, i alla sammanhang där man uttryckte någon sorts missnöje över sin levnadssituation, som barn.

 

Tänk på barnen i Afrika/Etiopien etc...

 

Man tänkte fan en hel del på de där jävla barnen i Afrika under sin uppväxt. Kanske inte så som det var tänkt, hur det nu var tänkt? Blir man en bättre människa om man har konstant dåligt samvete för att man är född i Sverige? Det kan man fråga sig. I vilket fall så blev det lite tjatigt med åren.

 

Min bebis fyllde sju månader igår, och har redan tagit upp det här med de bortskämda barnen.

Varför ska jag ha all världens försmäktan, med förkylning, lite ont i magen och snuva, och allt vad det innebär i humörsvängningar, och andra olägenheter, när barnen i Etiopien bara glider runt och myser hela dagarna, undrar bebisen?

 

Min bebis är född i Sverige och har inte det minsta dåligt samvete för det. Det KAN bero på att han inte är så allmänbildad ännu...ELLER för att han faktiskt aldrig har haft ett värre elände än öroninflammation eller bajsar som fastnat i bebissystemet.

 

Om jag nu ger fan i att tjata om barnen i Afrika, kanske han inte får en bild av att ordet afrikan är en synonym till ordet offer. Kanske tror han på att det finns en framtid för människor även om de inte är födda i en välbeställd förort till en storstad i södra Sverige? Kanske kan jag istället inbilla honom att man blir det man blir inte enbart på grund av vad man heter, eller var man är född, utan att det faktiskt är lönt att försöka även om oddsen är lite taskiga från början?

 

Kanske kan det faktum att hans favoritställe att sitta och bajsa i blöjan på, är i sin Bumbo-stol, made in South Africa kan ge honom perspektiv på tillvaron?

 

Kanske är inte just det den mest genomgripande orsaken i så fall...men det är väl inget minus?

 

Tänk mindre på barnen i Afrika och mer på VARFÖR saker är så orättvisa i den här världen. Är det det man ska säga? Kanske det...

 

 

Jag är inte Baloo. Jag har mindre hår på bröstet, egna barn och kortare naglar.

 

Just nu storskrattar min bebis busigt åt mig för att få uppmärksamhet från det jag just nu gör. För att ytterligare accentuera det hela hamrar han på knapparna på sin ”lära-gå-stol” så att kossor råmar elektroniskt och hundar skäller burkigt! Han jollrar, och låter som ett mini-monster. Det är hans senaste feature i vokabulären: Monstret! Oftast låter monstret när bebisen är glad. Tänk er en sångare/sångerska i ett blackmetalband, i sitt esse, så har ni growlandet min bebis mycket stolt utstöter då och då!

 

Just idag är bebisen och jag mammalösa, så vi hittar på våra egna sätt att få saker att fungera här...

Det har varit riktigt trevligt, även om vi såklart saknar vår älskade mamma! Farsan och bebisen inbillar sig att vi har skött oss rätt bra idag, och både sovit en minut här och där, ätit lite smakportioner och druckit lite bröstmjölksersättning, och lyssnat på Dire straits, Kent, och Melissa Horn.

 

När bebisen sovit har farsan diskat, pillat med mammans barnmatsprojekt, och tömt några soppåsar.

Man hinner inte hur mycket som helst på en minut liksom.

 

Det märks att bebisen saknar sin mamma när han ska sova. Farsan har förvisso bröst, men de är löjligt små, håriga och i total avsaknad av mat. Farsan och bebisen har andra knep för att komma till ro. Åka bil är ett knep. Idag lyckades farsan till och med med konststycket (man ändrar definition på ord som konststycke när man får bebis) att mata bebisen i babyskyddet, och sedan plocka loss honom ur bältet, och dessutom lyfta över honom i spjälsängen utan att väcka honom! Bebisen sov en hel timme i sin egen säng, och jag tror det var första gången! När han vaknade var han i och för sig arg på farsan för att han hade blivit förrådd...

 

Några timmar senare somnade han i bärselen och farsan lyckades otroligt nog flytta honom från selen till spjälsängen igen! Bebisen sov åtminstone en halvtimme på egen hand.

 

Jag vet att det egentligen inte räknas om man inte får bebisen att somna i sängen...men man måste ju börja någonstans?

 

Man får ju vara glad för de små framsteg man gör då och då...med tanke på att bebisen är en riktig morsgris! Inte konstigt med en sån mamma förvisso, men det är ändock svårt att tävla med brösthandikapp, och andra mammaknep som man inte har full koll på!

 

Nu är det dags att montera klädespersedlar på bebisen så att vi kan åka och hämta mamman!

 

Hörs!