Pappans tankar

Det är den 3:e oktober 2013, och resten av världen, jag, våra barn, våra och Dina vänner har levt i nästan ett helt år sedan Du dog.
Det känns fortfarande så overkligt, svårt och tungt. Visst är det lättare än i början, men då var det också bara våra barn som fick mig att stanna kvar. Enbart.
Saker känns okej ibland, jätteroligt ibland, men allt för ofta känns det som just precis nu: så ofattbart tomt. En bedövande förlamande känsla av tomhet.

Flydde till jobbet, när det blev för ångestfyllt att gå hemma, nu ska jobbet läggas ner. Kanske blir det bra. Kanske gör jag nåt roligt istället. Kanske blir allt bra igen? Kanske återfår jag livsglädjen? Kanske ser jag till slut någon anledning att gå här på jorden mer än för våra älskade barns skull? Jag låter säkert väldigt deprimerad...men jag skrattar mycket, ler, och säger dåliga ordvitsar. Som vanligt. Som det aldrig blir igen.

Varje dag händer saker jag tänker att jag skulle sagt till Dig, smått som stort. Saker folk säger, gör, saker som händer. Om Du bara fanns här någonstans. Aldrig har jag önskat mer att jag kunde tro på något, större. Något trösterikt. Men jag kan bara inte tro på något som jag inte finner trovärdigt.
Hörde en kvinna berätta på radion för ett tag sedan, om en näradödenupplevelse hon haft, vid en operation, då hon var dödssjuk. Hur hon som man läst och sett på tv, liksom svävade uppe vid taket och såg sig själv liggande på en brits. Hur hon hade varit helt lugn och kännt en värme hon inte kunde beskriva, ett ljus som hon förundrades över. Hur läkarna pratade, hur de sade hennes namn daskade henne på kinderna för att hon skulle vakna. Hur hon inte alls ville tillbaka. Hur hon kämpade emot. Hon hade det ju så mycket bättre där hon var! Hur hon drogs tillbaka mot sin vilja, hur britsen kännts kall och hård, ljuset skarpt och kallt.

Du slapp komma tillbaka till cancern. Till det kalla och hårda, till det ångestfyllda och hemska. Jag tänkte när jag hörde den där kvinnans berättelse, att jag hoppas att du har det så där bra, att du inte vill komma tillbaka! Sådär varmt och ljust och fint!
Jag satt i bilen, och barnen sov i baksätet. Tårarna bara strömmade ner för kinderna i floder. De ville inte ta slut. Jag verkar ha väldigt många tårar för Dig, Älskling...

Jag önskar och hoppas att du har det varmt och ljust, härligt och fint!