Pappans tankar

...är en trött uppgiven pappa, som just nu lever i ett trotskaos som får hela familjen att må dåligt. Så mycket jag och Älskling läst om det här med utvecklingsperioder, så mycket jag än förstår att Lillen mår dåligt, _och_ utvecklas samtidigt, genomgår enorma förändringar i sitt liv, med mamma som varit sjuk nästan hela hans liv (som han minns det i alla fall), och sedan dog, dagis, en pappa som är svår att förstå och förutspå för att pappan också mår dåligt, en lillasyster som får en massa uppmärksamhet hela tiden bara för att hon lärt sig gå och prata, och mycket mer, likväl är det enormt energikrävande att hantera.
Energi som inte finns. Jag har det senaste ett och ett halvt året sprungit ett mentalt och psykiskt maratonlopp, varv efter varv utan att någonsin komma i mål. Jag orkar inte mer. Jag är trött.
Jag har extremt dåligt samvete över min oförmåga att hantera Lillens helt naturliga och förklarliga utåtagerande, men känner enorm vanmakt och uppgivenhet inför det faktum att jag inte har mer marginal att ta av, ork- och energimässigt. Det finns ingen marginal. Det har det inte gjort på väldigt länge. Jag får raseriutbrott, sammanbrott och gråtattacker nästan direkt.
När tar mardrömmen slut?