Pappans tankar

Ja, jo det blev familjens tur då till slut trots alla försök att undvika det beryktade Omicron-covid-19-spöket!

Förra söndagen blev först dottern febrig och snart även sonen, varpå hela familjen snabbtestade oss, med de förutseende nog, införskaffade antigentesten.

 

Båda barnen visade positivt, men både jag och Älskling testade negativt. Jag var lättad över att jag stoppat ett önskat biobesök för barnen med kompis familj fredagen innan, och över att det var söndagkväll, och att familjen alltså inte varit i skola och på jobb på några dagar.

 

Sju dagars karantän inleddes, då detta utspelade sig på den tiden då sju dagar var det som gällde. Ni kanske minns? Det är några dagar sedan nu, så man behöver inte ha elefantminne, hehe. 

Dottern hade våldsam feber på över 40 grader i temp, i ungefär två dygn, medan sonen låg på under 39. Att ha en dotter som hade ÖVER 40 grader i temp trots kontinuerligt intag av febernedsättande var fjärde timme, gjorde åtminstone mig lite orolig. Lättnaden var stor när febern gav med sig och båda barnen ganska snabbt hämtade sig och höll sig feberfria resten av karantäntiden. Ikväll är det så sju dygn sedan positivt test, och tanken är att det ska bli skola och arbete imorgon. 

Älskling och jag har hunnit testa negativt två gånger till sedan förra söndagen, senast imorse. Vi tänker testa oss imorgonbitti innan vi åker till jobbet för att känna oss så säkra vi kan.

Faktumet att vi faktiskt inte har blivit smittade trots två sjuklingar i huset, åtminstone så här långt, skänker lite hopp om att vaccinet ändå gett oss lite skydd. Nu hoppas vi ju så klart på att våra ovaccinerade barn (pga för låg ålder) ska ha fått lite skydd av denna trots allt milda pärsen. 

 

 

På sistone har en hel del gamla minnen, och hjärnspöken tagit över mina tankar, och sömnen har uteblivit, mitt fokus har inte varit på jobbet, och den där irrationella, men innerst inne om vi ska vara ärliga mot oss själva jävligt rationella skräcken över att riskera att förlora den jag älskar mest av alla och allt, har åter gripit tag i mig, efter att äntligen ha legat på en mer normal och verklighetsignorerande låg nivå. 

Jag låter såklart en smula tvetydig, men sanningen är att vi när som helst hur som helst kan förlora den vi älskar, eller vårt eget liv. Den sanningen kan man inte riktigt leva med, så därför låter våra sinnen oss låtsas som att sånt bara händer andra, eller åtminstone inte är så sannolika. Människans överlevnadsstrategi och livslögn. En nödvändig strategi för att kunna hantera vardagen och förmå oss att njuta av livet. 

Den strategin krossades brutalt och hänsynslöst för mig, och jag blev ensam kvar med barnen. 
Jag kommer ju aldrig att kunna ljuga för mig själv igen, men ändå försöker jag, och jag anstränger mig för att inte korrigera andra som klamrar sig fast vid denna människans strategi för överlevnad. 

Dock har ju även jag lite förmåga kvar, att förtränga faktumet nyss nämnt. Tills för en tid sedan då något som skulle kunna hota min älskade fantasi om att aldrig behöva skiljas från min Kärlek upptäcktes.

Oron har ätit mig inifrån och det är tveksamt om ens mitt yttre förmått att låtsas vara okej. Oron för att historien skulle upprepas. Det som fan inte får hända. 

Så idag fick jag lov att andas normalt igen. Bestämde mig för att köra inom Systemet på vägen hem för att köpa bubbel! "Ha en trevlig kväll!" önskades jag i kassan. 

 

Nu är ju trötta älskande människor, med dåligt sovna nätter och huvudvärk egentligen inte så sugna på alkohol, men flaskan ligger i kylen för att plockas fram när den avnjutes bäst! 

Jag andas ut, och får leva vidare med min Älskade! Skål!

Fick fart på batteriladdaren! Hundmys och brasa!

Höstmörkret tog till slut slut, och vintermörkret tog över. Det är inte bara ute som mörkret lägger sig tungt, utan även inombords. Jag har svårt att inte bli låg och orkeslös så här års. Jag gillar inte mörker. Det behövs ljus och värme för att lysa upp mitt inre mörker som lätt tar över annars. Stressigt på jobbet, och trilskande väder, baciller, och alla möjliga omständigheter har gjort att batterierna inte laddas som de ska. Till skillnad från bilen som inte startade en morgon med minusgrader, med dött batteri, så har jag ingen smart batteriladdare att ansluta, som recondar och återladdar. 

Min batteriladdning är min familj, med hundarna, mys och gos, och pyssel med stugan, hemma, tända brasa i kamin och öppen spis, äta god mat som Älskling lagat, eller som häromkvällen Harry Potter-filmkväll i soffan, med hela familjen hopkurad i samma soffa, med gos- och snackssugna hundar som klättrar på oss! 

Det är värdefull batteriladdning, men som sagt, ibland så blir det inte som man vill och hoppas, saker kommer emellan, och saker strular, och är man som jag redan sliten både fysiskt och mentalt är orken bara borta. 

Ikväll känns det bättre, efter massor med mys och bus, dunkadunkabunker, snötäckt Söderås, och skratt! 

Imorgon är det säkert sommar igen, visst? 

 

Igår kom en ny fodertunna vi beställt. Himla bra, lufttät och platsbesparande. Toppen. Den levererades i en stor kartong, med väldigt mycket bubbelplast. Utan att tänka oss för, smällde vi (jag?) bubbelplast för att det blir väldigt skrymmande att sopsortera annars, vilket vi inte gjort om vi hunnnit tänka tanken att vår ena hund är rädd för smällar, som nyårsraketer, och liknande! Hon for upp, skällde, och sprang mot ljudet. Ofta reagerar hon med att försöka skrämma bort farliga saker, men igår gick hon verkligen till full attack! Hon tuggade, under en hel del smällande, sönder varenda bubbla, på all bubbelplast! Det såg ut som en bubbelplast-slaktscen i köket, som ni ju alla vet hur det ser ut! ;) 

Grejen var att hennes svans viftade hela tiden, och man kunde nästan tro att det faktum att hon tog kontrollen över oljudet avdramatiserade det hela! Vi får väl se hur det blir nästa gång det smäller...! 

 

Hej kära bloggföljare som troget kikar in för att kolla om jag skrivit något! Länge länge sedan, men nu tänkte jag faktiskt göra en nystart på den här bloggen. 

Livet har ju fortsatt, och blivit lättare och lättare som ni ju vet, ni som känner mig. Jag (åter)fann kärleken igen, och livet är alldeles fantastiskt! Huset innehåller numera två barn, två hundar, undertecknad, och en alldeles fantastiskt älskad Sambo! 

Jag känner att skrivandet är en för mig livsnödvändig ventil, men känner samtidigt att facebook, framförallt, stjäler både min tid, och min personliga information i alldeles för hög grad! 

Kommer att behålla min fb för att hålla kontakt med folk och se vad andra gör, men minska mitt eget innehållsskapande betydligt. Håller sakta men säkert på att spara ner minnen, dag för dag, och raderar efterhand sakta men säkert. 

Tanken är alltså att jag skriver här, kanske mer personligt och mindre politiskt, men jag lovar inget! ;) 

Hur ska man kunna fortsätta att skriva på den här bloggen, efter att ha fått tårar i ögonen av att läsa det senast skrivna inlägget? Så många gånger jag tänkt skriva här, men gett upp av den anledningen...

Tänkte skriva en facebookuppdatering, men insåg att det blev för personligt, och utlämnande.

Lillen har börjat prata om döden igen. Det har han gjort sedan Älskling dog, men nu pratar han inte om döden i allmänhet, eller Hennes död, utan om sin egen. Det är en chock trots att jag vet exakt vad han just nu går genom, eftersom jag själv varit på exakt samma ställe själv, som liten.

Min son vill dö. Nu. Han vill dö, så att han kommer till mamma. Just nu är saknaden efter Henne så outhärdligt stor för honom, att han brister ut i gråt och nästan anklagande och argt säger att han vill krama mamma NU!!

Han börjar förstå konsekvensen av att vara död istället för levande, han väger för och emot. Han vill inte dö för att han inte vill leva, utan för att han så desperat vill få vara med sin mamma. Han är väldigt tydlig med det, i sättet han så öppet pratar om det här med mig.

Det är en chock. En chock att höra orden från en sexåring, men samtidigt en lättnad. En lättnad att han vågar uttala orden, inte bär dem inombords, ensam. En oerhörd lättnad att han känner tillit och trygghet i att kunna säga det här bedrövligt sorgliga till mig.

Det är en lättnad att förstå honom. Att kunna säga till honom att jag förstår att han känner så här.

Jag tror inte det här är självmordstankar i ordets rätta bemärkelse, utan mer en slutlig insikt i dödens obeveklighet, och definitivitet. Insikten om att han inte kommer att få krama sin mamma igen...någonsin. Inte förrän han en dag dör, och kanske kommer till samma ställe som mamma redan är på. Logiken är inte så svår att förstå. När man saknar någon så starkt vill man att det där "vad det nu är som krävs" ska hända NU.

Logiken är enkel och lätt att förstå, åtminstone för mig som själv varit där, och bara velat få komma till pappas trygga famn igen oavsett vad som krävdes. Det är bara det att logik inte är allt. Det finns ett hjärta, ett fadershjärta, som skriker i vanmakt och ytterlig sorg över att se och höra mitt eget barn smärtas på samma sätt som jag smärtats.

Plötsligt inser jag att det på något sjukt sätt är en tillgång att ha förlorat sin älskade pappa, redan som barn, nu när jag annars inte skulle kunnat möta mitt eget barn i hans överväldigande sorg och saknad över sin mamma.

Mitt eget fantastiska barn som är så stort, som samma dagar skrattar så hjärtligt tillsammans med sin busiga lillasyster, som fixar frukost till familjen, en ledig dag som den här, som är full av lek och bus, kärlek och glädje, ilska och frustration, hjärta och omtänksamhet. Enorm livslust.

Kontrasterna är så skarpa. Som livets. Som sorgens.

Ordet som så ofta kommer till mig är en fras ur en Kent-låt:

Berg-o-dal-vana.

...tillbaka till Dig, IVA-salen, modul A. 

 

När jag försöker sova, är jag blixtsnabbt där igen. Jag sitter där på stolen, bredvid Din säng, jag ser skärmarna på övervakningsapparaterna, på dialysmaskinen, på droppautomaterna.

 

Jag är tillbaka hos Dig. Jag ser Dina ögon slockna om och om och om igen. Jag har sett Dig dö från mig så fruktansvärt många gånger nu. 

 

Jag sitter i bilen. Jag står på jobbet. Jag sitter med gaffeln i handen vid köksbordet. Jag nattar barnen. Jag borstar tänderna. 

 

Jag tänker på Dig. Hur Du kanske hade det då. Jag får aldrig riktigt veta. Det finns ingen jag kan fråga, för ingen kan svara. 

 

Jag tänker på saker de sa på begravningsbyrån.

 

Jag tänker på att det var så bra att vi gemensamt utan att ha en aning om hur döden skulle bli, att den skulle bli, när den skulle bli, bestämde att barnen inte skulle komma till IVA.

 

Jag är så vansinnigt lättad över att våra älskade barn inte behöver se Dig dö om och om igen. Att de aldrig såg Dina ögon slockna. 

 

Jag är så fruktansvärt lättad över att de slapp se tåren som trängde fram ur ditt ena öga när jag tittade in i Din suddiga blick som inte verkade vara med, och till slut sa de förbannade orden, jag besparat Dig i många långa timmar...

 

Älskling...de får inte upp Ditt blodtryck... 

Du var KAVA-sjuksköterska. Du visste vad orden betydde. En del kan säkert tycka att jag gjorde fel, men de som verkligen kände Dig, vet att Du hade ett enormt kontrollbehov, och att ovisshet plågade Dig mer än tuffa besked.

Jag ville att Du skulle få en chans att försöka förlika Dig med det som alla i rummet visste hände.

 

Jag vet också att även om Du egentligen inte orkade kämpa mer, så gjorde Du det ändå för min och barnens skull.

 

Jag visste att det inte skulle gå att kämpa sig ur döden den här gången. Jag ville att Du skulle veta att jag visste.

 

Jag ville att Du skulle få ge upp och släppa taget utan skuldkänslor. För att jag tror att Du mycket väl skulle kunna inbilla Dig att Du svek mig annars, och jag ville att Du skulle känna att jag visste att Du var trött och inte orkade mer. Att det var okej... Det var de tyngsta ord jag någonsin sagt. 

 

 

Ditt hjärta var det största, och vackraste, starkaste, varmaste, och rymligaste...men även sådana hjärtan blir till slut trötta, och måste få vila. Det gör bara så fruktansvärt ont.

 

 

Lillan står i kökssoffan och håller i tavelramen med bilderna på Dig, hennes fina mamma. De pratar om Dig varje dag, båda två, Lillan, och Lillen. De saknar Dig, och Du är och förblir en självklar del i vår familj och glöms aldrig bort när de berättar vilka de älskar och bryr sig om. 

Lillen plågas av minnena som jag, när han ska sova. Han sover oftast hos mig. Ibland säger han att han ligger i mitten av sängen, och att jag ligger på ena sidan, och Du på andra. Han vill det så intensivt att det nästan verkar bli på riktigt ibland. Kanske ligger Du där hos honom med... 

Han älskar Dig så mycket, att han till slut bad mig att jag skulle ta ned bilderna på Dig från hans rum, för att han blev så ledsen av att se dem när han skulle sova... Vi bestämde att de fick hänga i trappan istället så att vi kan se Dig på dagarna istället. 

Att han plågas av minnena är nog inte riktigt sant...han plågas av insikten att Du inte är kvar hos honom som Du var. Alltid, och mycket. Insikten kommer ju med minnena, men minnena kommer också med många skratt och glimtar i hans ögon. Det är skratten och glimtarna i ögonen som gör att jag vet att jag inte gör fel som håller minnena levande. Minnen som dött kommer aldrig tillbaka, och kan aldrig återskapas. Man har en chans, och den måste man bara ta. Minnen gör ont, men behövs, minnen är det värdefullaste en människa kan ha. Minnena är sinnets största och mest värdefulla skatt. Jag vill inte beröva dem den skatten. 

Jag har ställt ut ljuslyktan på trappen. På onsdag tänder vi ett ljus. Då har vi hjälpts åt att vårda våra gemensamma minnen av Dig i tre år. Det har varit, och är jobbigt, och smärtsamt, men värt all smärta. 

 

Jag tror att minnena även om de smärtar, hjälper oss att gå vidare. Vi vill att Du alltid ska känna Dig välkommen i våra hjärtan.

 

Vi älskar Dig väldigt mycket!

 

 

 

 

Så var säsongens första VAB-dag kommen. En stor skillnad är att jag inte fick förlamande ångest, utan kunde unna mig och barnen att i lugn och ro mysa och ta hand om Lillen som var matt och hängig av feber, halsont och huvudvärk. Skillnaden heter nytt jobb, med en rimlig anställning, som sträcker sig längre än 1-5 dagar. 

 

Efter några timmars soffmys under en gosig filt, och barnprogam, kände sig Lillen lite piggare och föreslog att vi skulle gå en promenad till "dungen", och frisk luft är väl bästa medicinen mot förkylning, så promenad blev det. Både Lillan och Lillen packade varsin ryggsäck full med saker de behövde ha med sig, i vanlig ordning. 

Efter lite bus och lek, rutschbana med "Bäbisen", gungor och letande efter bra "bygga-koja-pinnar" var det dags att gå hem för att äta lunch. Nu var Lillen ganska slut, och matt. Han ville hålla pappa i handen, vilket inte händer så ofta längre. Oftast är det Lillen och Lillan som håller varandra i handen.

 

Hemma i köket var batterierna slut och det blev lite upprörda känslor. 

Pappan: Jag värmer lite lasagne, och om vi inte blir mätta tar vi en macka till!
Lillen: Det kommer inte att räcka!!
Pappan: Jag tror det räcker, men annars tar vi en macka med.

Lillen: DET KOMMER JU INTE ATT RÄCKA!!!!

Pappan: Du...hjärtat, vi äter lite, sen kanske du vill sova lite middag? Du verkar jättetrött och är ju inte riktigt kry?
Lillen: NEEEEJ!! Jag hatar att sova middag!!

Pappan: Men du, jag sa inte att du skulle sova, jag frågade om du ville sova?
Lillen: Jag ska aldrig sova middag! Jag hatar att sova middag!!

Pappan: Okej. Jag tänkte så här, när jag är sjuk, är jag ofta jättetrött och tycker det är väldigt skönt att sova middag, så då tänkte jag att du kanske med kände så...?

Pappan: DUMMA!!!!!

 

En halvtimme senare lämnade Lillen bordet, mätt utan macka, och frågade om vi inte kunde sova lite middag!

Well...pappor är inte alltid dumma i huvudet...

Har skrivit ganska lite i bloggen senaste åren, och jag inser ju att jag oftast skriver här när jag är låg, eller har en extra tung dag. Jag har inte bara tunga dagar, även om alla dagar innebär tunga tankar och minnen. Lillen och Lillan är två underbara filurer som skänker mig skratt och glädje varje dag, förutom trotskaos, och katastrofer!

 

Jag är ganska säker på att de båda räddat mig kvar här, för när jag inte velat uppleva en ny dag av outhärdlig sorg, har jag varit tvungen att göra det ändå, för att ta hand om våra underbara barn! De har sett, de har märkt, och de har delat sorgen, de har ju gått genom varsin egen tung outhärdlig sorg, de har tröstat mig, varandra och jag har tröstat dem!

 

Jag tror att vår familj har väldigt starka band, kärleksband, och jag tror faktiskt att det är en av många anledningar till att vi är gatans skrikigaste och argaste familj. Vi vet att vad som än händer, så försvinner inte en millimeter av kärleken vi har till varandra, barnen vet att det inte är farligt att bli arg, och att skrika, för vi blir alltid sams, och vi förlåter alltid varandra, vi kramas, pratar och tröstar. Vi lovar att vi ska bli en mindre skrikig familj, blir arga igen och glömmer. Och blir sams. 

 

Jag blir ofta rörd av att se barnens omsorg för varandra och för sin pappa! Det värmer mitt hjärta mer än något annat, och något av det finaste jag vet är när Lillan förklarar att hon "berättar kärlek" varje dag för att hon vill att de hon älskar ska veta om det! Idag stod jag lite frustrerat i badrummet och väntade på "ska bara" i en kvällsprocedur som aldrig tycktes ha något slut, när Lillan tittade mig i ögonen och sade: "-Du är okej och fin som du är!" Jag är så glad att hon, fyra år gammal, vet det där, och värdet i att säga det till någon! 

Lillen pratar jättemycket om känslor och tankar, och jag har alltid uppmuntrat det. Jag vet att Älskling hade varit så stolt över honom, och jag hoppas att han växer upp och blir en riktig man, som har mod att visa känslor, och att prata om dem, för han kommer att vinna så jävla mycket på det! 

Jag hoppas att Lillan växer upp och fortsätter att veta sitt värde, och blir en kvinna som står på egna ben, och skrattar högt!

 

Jag hoppas att jag får vara kvar så länge att jag till skillnad från min egen pappa, får se mina fina barn växa upp och ge sig ut i livet på egen hand! Jag hoppas jag får uppleva att se dem möta kärleken! 

Jag börjar att se fram emot nästa dag. Jag börjar planera framåt. Jag får tokiga infall. 

 

Men. Jag kommer nog aldrig att våga ta något alls för givet. Igen. Jag har lärt mig att uppskatta det jag har, för jag har fått lära mig att det när som helst kan försvinna bort för all evighet. 

Livet är fruktansvärt, brutalt, elakt, och hänsynslöst. Men det har sina stunder, och jag har just börjat våga njuta av dem. 

Lillan har fyllt fyra år, och den lilla bestämda bäbisen på neo är nu en mycket bestämd ganska stor flicka. Idag skulle det hållas fyraårsbaluns i trädgården, med saft och bulle, tårta och vetebröd, kaffe och kaka. 

 

Pappan har för länge sedan insett att ambitionerna inte längre uppnås, och att kraven på sig själv motvilligt fått sänkas rejält. Alltså inköptes ansenliga volymer köbekagor (*köpekakor) på Maxi. Lillan valde ut tre tårtor. Smakade ingen. 

 

Ganska lätt fixat eller hur? Tro mig. Inget är snabbt och lätt fixat, som ensamstående småbarnspappa. Särskilt inte om småbarnspappan varit uppe halva natten och åtgärdat akuta tvätt- och saneringbehov, flyttat en sandlåda, och sedan väckts alldeles för tidigt (åtminstone enligt småbarnspappan) för att sedan köra fyra maskiner tvätt (och torktumlare), flyttat en jävla hammock, monterat ett bord, burit ut sex trädgårdsstolar extra, flyttat på samtliga utemöbler, fyllt trädgårdstunnan med halvmeterhögt ogräs, och klippt gräsmattan, tjatat hål i sitt eget, och barnens huvud om att städning skall utföras i barnens rum, dammsugit nedanvåningen, blandat en större mängd saft, och jos, dukat fram, burit ut tallrikar, glas och kaffekoppar till 15 personer, exklusive barn, kokat ett par kannor kaffe, blåst upp ballonger, förmanat barnen att inte smutsa ner finkläderna innan kalaset börjat, nästan börjat gråta efter att ha funnit dem i lekstugan med finkläder, slabbandes med surt vatten, lera och jästa bär, samtidigt som första gästerna anlände. 

Tagit ett par djupa andetag (hyperventilerat och svettats ymnigt), välkomnat de första gästerna, satt mig på en stol med ett tämligen dämpat humör.

 

Haft ett väldigt trevligt kalas med väldigt trevliga gäster, glada barn, skrattande föräldrar, gjort om större delarna av förstnämnda procedur, nattat barnen, landat på golvet ovanpå en spikmatta, lyssnande på Tom Petty&The Heartbreakers, djupandats, och slutligen slappnat av. 

Lite snabbt bara. Lite som att stångas med en jävla buss. 

 

Ovanstående hade varit lite lättare om jag inte på ett brutalt sätt påmints om att jag är just ensam med barnen, när det ska ställas till med kalas, och brutit ihop i köket gråtandes (på riktigt den här gången) i desperat sorg över saknaden av min Fru, med en helvetes ballongjävel gjord av ett gammalt lastbilsdäck från Ukraina, fastsnodd om två värkande fingrar. Slagen av den förkrossande insikten om att jag placerat hammocken på exakt samma ställe som den stod på på Lillans första födelsekalas, vilket också var det sista som Älskling fick uppleva. Minnesbilden av en sorgsen mamma sittandes i hammocken med en otröstligt gråtande jättepappig bäbis i famnen. En av de mest sorgliga bilderna min näthina sett. Hon var bara hemma några timmar på permission från sjukhuset, svårt sjuk, för att få vara med på kalaset. Det gjorde så fruktansvärt ont i den bäbisens pappa, att se mammans sorgsna blick, över att inte kunna trösta sitt älskade barn, som knutit an till sin pappa, som Lillen knutit an till mamman, eftersom det var han som varit mest med henne den första tiden, på grund av den satans leukemin. 

Förutom det, är det snabbt och ganska lätt fixat med ett litet kalas för de allra närmaste vännerna och familjen.

Hösten är tung... Sinnet är tungt, och mörkret faller tungt. Jag minns dig, pappa, och jag minns våra stunder i förrådet, där du satt vid snickarbänken och rökte, och jag bredvid. Du rökte bara där, för att inte utsätta oss för passiv rökning, men jag satt ofta där mitt i röken och många av mina finaste barndomsminnen är från det lilla förrådet på Rågången, i Hässleholm. Jag minns din trygga mörka röst, och dina tålmodiga svar på alla tusen frågor jag hade om livet. Du var pedant, och alla dina verktyg var organiserade och dess platser tydligt utmärkta. Du byggde en liten snickarbänk med små verktyg till mig och min bror. Där hamrade jag på spik som kröktes, och brädbitar sammanfogades tveksamt och bildade oftast inget speciellt, men det gjorde nog inte så mycket, för för mig var det närheten och tryggheten av att vara tillsammans med dig som var poängen, även om jag kanske inte var fullt medveten om det då... Du konstruerade leksaker av kasserade prylar och pryttlar, och återanvände saker istället för att kasta. Minns att de andra barnen alltid var förundrade och avundsjuka på våra saker du gjort, som inte fanns att köpa i någon affär. Det var mycket kärlek och omtanke i de där sakerna.

Det är svårt att förstå att det är 29 år sedan idag, som du försvann från oss. Jag minns dig ju så tydligt? Minns och saknar.

 

Två år idag. Fortfarande helt obegripligt och oacceptabelt, omöjligt att ta in.
På två år har söndagen blivit måndag, och tisdag. Två år, två dagar framåt. Lite så kan man beskriva hur dubbelt saker känns. Sorgen har blivit lite mer melankolisk och bedrövande från att ha varit våldsam och vansinnigt aggressiv. Det har gått två år när den här dagen går mot kväll, när mörkret lägger sig ikväll symboliserar det att den tappert kämpande lågan slocknade och det blev nattsvart.
Vissa stunder känns verkligen de här två åren som två dagar, men samtidigt är det ibland svårt att ta in att det gått så lång tid som två år, och att jag och barnen faktiskt överlevt och har det ganska bra tillsammans, trots att det då kändes fullständigt omöjligt och helt otänkbart, att kunna leva ens en dag utan Dig!
På två år har smärtan gått från obeskrivligt ohanterbar till tung och lätt kvävande, men ändå på något sätt överlevbar....
Utanför fönstret har ett ljus brunnit hela natten, och jag hoppas det ska brinna hela dagen, och nästa natt...
Igår satt jag i min kökssoffa, och det kändes i hela min kropp som när telefonen ringde och en skakad och märkbart påverkad intensivvårdsläkare sa att han trodde att infektionen höll på att ta min Frus liv. Det var lördag kväll. David satt bredvid mig, och jag sa att jag skulle komma in till sjukhuset så fort jag kunde. Jag hade nyss kommit hem därifrån. Jag ringde min bror, och medan han körde hit sprang David in till mina grannar, för att vi skulle kunna åka på en gång.
Läkaren bönade att jag skulle låta någon annan köra, och jag lovade. Jag var iskall och helt utanför min egen kropp. David körde lugnt och säkert, och jag tror inte jag hade kunnat komma fram fort nog, hur fort jag än hade kört.
När vi kom fram, sent på kvällen till det stora universitetssjukhuset i Lund, fick vi lugnande besked. Ditt hjärta var starkt, och man hade lyckats vända utvecklingen med stora insatser. En sjuksköterska bad nästan om ursäkt för att jag fått åka in, och menade att läget var under kontroll och att jag behövde sova, för att det skulle bli en tung dag imorgon. Hon hade ju rätt. Det blev den tyngsta dagen någonsin.
På söndag morgon fick jag först ett glädjande besked. Leukemin var inte tillbaka, och de vita blodkropparna som plötsligt börjat rusa i höjden var faktiskt riktiga, och inte cancerceller! Hoppets låga tändes åter i mig, och mina steg var lite lättare när jag tog trapporna upp till Plan 6 och Intensiven. Lågan slocknade brutalt på en gång så fort jag kom in i Ditt rum. Jag såg hur infektionen fått fritt spelrum och helt tagit över, jag såg hur alla kurvorna på skärmarna följde en långsam men obönhörlig nedförsbacke mot ett säkert mål. Jag visste direkt att det var försent. Ingen sa något, ingen behövde. Under timmarna som hunnit gå sedan jag såg dig på lördagskvällen hade infektionen fullkomligt stormat fram, och insikten var som en stenhård knytnäve i bröstet. Ljuset var dämpat, och stämningen lugn och luften liksom stod still. I det lilla rummet stod universum helt stilla. Jorden vågade inte snurra, tiden höll andan. Du ville fortfarande leva, och inget hjärta har varit starkare än Ditt. Du kämpade hela dagen, och Du lyckades möta min blick, med dimmiga ögon. Jag log mot dig, och jag pratade om allt vi skulle göra tillsammans, Du, jag och barnen, om julen som snart var här, om Helsingborgs konserthus, om stranden, och om busiga barn som sprang mellan fruktträden här hemma.
Inte förrän framåt kvällen berättade jag... Älskling...de får inte upp Ditt blodtryck...
Det kom en tår ner för Din ena kind. Inuti slets mitt hjärta itu.

...om jag tänkt fira min 40-årsdag. På jobbet har frågan kommit ett par gånger, om den stora festen... 

Svaret börjar väl bli alltmer uppenbart eftersom det nu är mindre än en vecka kvar, och ingen har fått någon inbjudan. 

 

Det handlar inte om åldersnoja. Det handlar inte om likgiltighet. Det är bara så att ingenting får mig att bli så extremt påmind, och ledsen över det faktum att min Älskade inte är kvar hos mig, som de där dagarna som jag borde fira. Ingen i mitt liv har så helhjärtat gått in för att försöka fira och förgylla de där dagarna som Hon gjorde. Hon älskade inte bara att få presenter, Hon älskade verkligen att ge dem med! 

Fars dag kanske blir roligare när barnen blivit lite äldre, åtminstone om någon påminner dem om att dagen finns, födelsedagarna kanske känns värda att fira igen någon gång de med.

 

Nu kanske en del tycker att jag borde lägga sånt åt sidan och fira denna födelsedag som den brukar göras, 40-årsdagen, man fyller ju bara 40 år en gång i livet liksom. Jag vill inte. Jag orkar inte. Varken låtsas vara glad, eller social. 

 

Bemärkelsedagarna gör mig bara så jävla ledsen nu för tiden. Tiden ska ju läka alla sår, sägs det, men tiden går jävligt långsamt ibland. 

 

Lillen var entusiastisk när han förstod hur knasigt många fingrar jag fyller den 5 oktober 2014, och ville köpa en present i en affär till mig. Han tänkte köpa en leksak.  Fint tänkt, leksaker är ju det bästa han vet! Önskar verkligen att Älskling kunde tagit med honom på presentshopping! 

Lillan räknade och räknade på sina små fingrar, men att någon kunde fylla mer än tio fingrar verkade gå utanför hennes föreställningsvärld. Mitt lilla hjärta!

 

Jag försökte förklara att jag skulle bli jätteglad om de gjorde nåt fint till mig själva, men de verkade inte riktigt köpa det. De gör ju fina saker till mig varje dag, och nu är det ju födelsedag!  Jag älskar verkligen mina fina barn!

 

 

 

Det här börjar göra mig ledsen...att inte kunna känna glädje över saker som jag förväntas(?) känna glädje över. 

Det blir liksom en press jag känner, som kanske inte ens finns mer än i mitt eget huvud...en jävla stress över att sluta gnälla och vara lite jävla positiv.  Jag känner mig bara falsk och konstlad när jag ändå försökt. 

 

 

 

 

Jag saknar Dig så jävla mycket Älskling!

 

 

 

 

 

Ikväll läste jag en bok om en flicka som heter Olga. Hon är fem år. Olga klarar sig själv. Hennes mamma är död. Hon har ju pappa, men han hinner inte riktigt med, och Olga kan ju själv. Det var en ganska bra bok, och Lillan frågade mycket om bilderna, medan Lillen frågade om texten...men mest var tyst och sorgsen...

Sen kom det. Det som gjorde så ont inuti mig. 

 

-Jag tycker bättre om mamma... Jag tycker om mamma mer än dig, pappa. 

Jag blev jätteledsen, men inte alls för min egen del, men för hans. Jag har alltid vetat det där, och alltid varit helt okej med det. Kärleksbandet mellan Lillen, och Älskling var oförstörbart starkt. De var varandra oerhört nära, och kanske har det varit det motsvarande förhållandet mellan Lillan och mig.  Jag har alltid älskat både Lillen och Lillan av hela mitt hjärta från första ultraljudet på dem båda, men jag tror att Lillan anknöt väldigt hårt till mig, av naturliga skäl. Jag hade ju den kontakten Älskling hade med Lillen som bäbis, med Lillan på neo, och även efter... 

Jag kunde sörja att jag inte var Lillen lika kär när han var riktigt liten, och jag vet att Älskling sörjde att Lillan inte tydde sig till Henne, som hon gjorde till mig...

 

-Men lilla älskade du! Ska vi kramas lite?
-Jag är jätteledsen, pappa! Jag saknar mamma.

-Jag med, fina du. Jag saknar din mamma jättemycket!

 

 

Mest av allt är jag otroligt lättad över att Lillen kände att han kunde säga det här som tyngde hans hjärta till mig, att det var okej för mig, och att han fick tröst och inte besvikelse som reaktion.

 

Jag är samtidigt otroligt sorgsen över hur ensamt det måste kännas att känna så, och ha förlorat Henne, och inte ha någon annan att lufta känslorna om det än mig. Älskade lilla barn!

 

 

Skrev ett inlägg på facebook häromdagen, om en händelse som utspelade sig för många år sedan nu. Jag kallade det för en flashback, och det är det ju förvisso, bara en ständigt återkommande en. 

 

Jag hamnade i handgemäng med en kille, som var ökänd för att ständigt utöva oprovocerat våld. Nyligen hade han utövat det mot en nära släkting som undkom med blotta förskräckelsen och överlevde utan bestående men, men utgången kunde varit en annan om marginalerna varit bara lite mindre. Som det alltid är när våld utövas.

 

Jag var förbannad, såg honom buffla sig fram genom folkmassan på festivalen i staden jag växte upp i. Han gick emot mig med, men jag var beredd och stod stadigt. Han blev den som föll åt sidan. Responsen var blixtsnabb. Just lite för snabb. Han körde upp ena handen i mitt bröst och sekunden senare hade jag knytnäven, med klackringen mitt mellan ögonen. Det svartnade i nån sekund, och jag kände efter ifall näsan var bruten. Under tiden sprang han allt han orkade därifrån, och försvann i folkmassan. Jag var vansinnig. Jag letade efter honom i flera timmar, men han var borta. Jag kokade, och vreden sköljde över mig. 

Dagen efter såg jag honom i folkmassan. Han gick rakt mot mig utan att se mig. Han var en halv meter ifrån mig. Adrenalinet flödade av ursinne, i min kropp. Impulsen exakt där och då var brutal, dödlig, och fruktansvärd. Den var en rak vänster på hans struphuvud. 

 

Jag är ännu idag otroligt medveten om hur nära det var, hur bara några få sekunders fortfarande fungerande impulskontroll hindrade mig.

 

Otaliga är gångerna jag vaknat med ett ryck, stel i kroppen, tills jag inser att jag aldrig lät den impulsen bli handling. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag låtit den impulsen bli handling. 

 

Fantasin målar upp olika lika nedslående scenarion. 

 

Jag vet hur det kunde bli så här. Det handlar om trösklar. Trösklar vi alla har, men som kan bli lägre. Fort, eller långsamt, beroende på hur vi reagerar i situationer vi utsätts för. Alkohol är en farlig tröskelsänkare ovanpå de statiska tröskelsänkningarna. Från början var min våldströskel väldigt hög, och jag mådde illa av att se våld på tv. Fysiskt illa. Jag minns hur jag en gång kollade på en boxningsmatch med Mike Tyson, och fick gå ut och spy.    Idag är jag obehagligt medveten om hur våld drabbar människokroppen. Jag mår illa av minnena av våld jag själv utövat, och ännu mer illa av tankarna på våld jag varit nära att utöva.

Första gången min tröskel sänktes agerade jag i affekt, i en hotfull situation mot människor som stod mig nära. Den gången kanske våldet fyllde en funktion. Oavsett vad man kan ha för åsikt om det, så var tröskeln för lång tid framöver, kanske för evigt sänkt ett hack. Jag mådde väldigt dåligt efteråt, ångesten red mig över de för mig oväntat stora konsekvenserna av våldet. 

Ett par år senare började jag få rejält dåligt ölsinne. Incidenterna blev för många, och kom för ofta. Jag gjorde mina vänner och min familj besvikna, sårade och kanske rädda. När jag druckit var tröskeln ännu ett, eller ett par snäpp lägre.  

Jag har en del saker jag verkligen önskar att jag kunnat ha ogjorda.  Jag har varit i så många situationer där bara tur, eller vänner som gått mellan, hindrat att utgången blivit livslångt olycklig.  Det finns människor som bara mött mig i de situationerna som har en bild av mig som jag själv skäms över, och blir mörkrädd av. 

Till slut insåg jag själv, långt efter att alla i min närhet gjort det för länge sedan, att det hade gått för långt, och att jag när som helst skulle kunna hamna i en situation som skulle kunna förstöra mitt liv helt. 

Jag slutade dricka. Jag drack inte på två år. Även efter de två åren var jag närmast skräckslagen inför att dricka alkohol. Efter flera år vågade jag dricka måttligt i mindre sällskap i trygg miljö. Fortfarande idag undviker jag firmafester eller andra uppenbara fylleslag. Jag är ytterst obekväm med att bli för onykter.  Tanken stressar mig otroligt.

 

Tänk om. Jag kanske inte hade träffat Älskling. Jag kanske inte haft mina fina barn. Mitt liv kunde varit ett helt annat, och trots att mitt liv just nu stundtals är väldigt tungt, har jag otroligt mycket att vara tacksam över som jag kanske inte haft om jag inte haft fantastiska vänner, tur, och till slut en gnutta självinsikt.

 

 

Jag var trött och ur gängorna redan innan jag tömde brevlådan, så när jag fick skatteverkets kuvert adresserat till Ditt dödsbo, gick luften ur mig helt.

Det ska vara sista gången nu. Det här blir Ditt sista ekonomiska bidrag till välfärden, eller resterna av den.

Jag hade behövt ett skyddsnät idag. När våra älskade barn trilskades och krånglade bröt jag ihop, och satt på golvet i köket, och grät. Jag saknar Dig så fruktansvärt mycket Älskling! Det är så svårt att göra det här själv.

Du hade nog blivit stolt, och sorgsen, om Du sett hur Lillen försökte prata och kramas för att trösta sin pappa. Jag blev stolt, och sorgsen, för lika mycket som han är fantastisk och omtänksam, lika sorgligt är det att han försöker trösta sin pappa. Det dåliga samvetet når nya höjder.
Försökte förklara att jag inte var ledsen på dem, utan för att jag saknade Dig.

 

 

 

 

Just när jag tror att sorgen lugnat sig, så skrapas ytan på min vardag med något som påminner mig om att Du inte är kvar hos mig längre. Direktreklam till Dig. Någon av våra gemensamma favoriter på radion. När jag ser barnen härma något Du gjorde, eller sade, för att jag skojar med dem som Du brukade. Kommer på mig med att göra Dina roliga miner och grimaser ibland. Både Lillen och Lillan frågar efter ingväll på kvällen, och skrattar, som de gjorde när Du larvade Dig med dem!

Just när ytan skrapas av...då inser jag att det svarta och tunga är kvar. Just precis under ytan.

Tårarna kommer igen.

Det finns så många tårar.

Kanske tar de aldrig slut...?

 

 

På sistone har det varit ganska dåligt ställt med nattsömnen i vår familj, framförallt på grund av den envisa hostan, som dessutom ger Lillan förkylningastma. Hostan är i stort sett borta på dagtid åtminstone, men på nätterna hostar hela familjen trots diverse varianter av hostmedecin och inhalator, dessutom, för Lillan.

Det leder ofelbart till ett *svärord* kaos med trots, dåligt tålamod, sammanbrott, sammandrabbningar, och skrik, tårar, bråk, och konflikter. Det är vid sådana tillfällen det blir än mer smärtsamt påtagligt att jag är ensam förälder till våra älskade barn...

 

 

Samtidigt håller nazister torgmöte med polisens goda minne, i Malmö. Detta har polisen givit tillstånd till, inne i stan, trots den uppenbara risken för kravaller och motdemonstrationer, efter nazisters oerhört uppmärksammade och ytterst brutala misshandel av flera personer, varav en allvarligt skadad, som kom från en antivåldsdemonstration i samma stad för inte alls länge sedan. Mycket riktigt kom ca 2000 motdemonstranter och stora kravaller uppstod. Polisen svarade med brutalt våld. En demonstrant kördes på, och klämdes under, en polispiket, flera skadades av polishästar som galopperades rakt in i folkmassan. Detta anses tydligen av många i Sverige som helt okej, och något man får räkna med, om man protesterar mot det samhälleliga förfall som skett när nazister valtalar som vilket parti som helst. Resten av världen reagerar desto mer om man får tro media, på den svenska polisens metoder.

Jag är mörkrädd, jag skäms över att mitt stolta Sverige nu har ett nazistparti, att polisen väljer att skydda deras rättigheter framför våra andras, men även över de motdemonstranter som använde våld mot polisen och deras hästar.

Jag är mycket oroad över den politiska scenen i mitt land. Sverigedemokraterna har normaliserats till den milda grad att de nu sitter i riksdagen, och Svenskarnas parti, nazisterna, valtalar, och hoppas få mandat varhelst de kan.

Vart är mitt Sverige på väg? Vad är det för samhälle Lillan, och Lillen ska växa upp i?

Jag anser att samhället sviker våra barn, när det inte gör mer för att förhindra att historien upprepas. Samhället i form av regering, myndigheter, men även vi som låter det ske. Alldeles för många anser att vi ska ta debatten, argumentera med nazisterna! Dit hän har normaliseringsprocessen kommit! Jag trodde att alla fick lära sig i skolan varför nazismen är en vidrig ideologi? Det fick jag. Är koncentrationslägren, Hitler, Göring, Mengele, redan bortglömda? Har vi inte lärt oss någonting av de 7-8miljoner som fick sätta livet till i dessa läger? Det är en skam att ens diskutera huruvida nazismen är okej eller inte, i Sverige 2014!

 

Det är en skam att de får ta plats i debatten, att de får hålla möten, och demonstrationer, med polisskydd i Sverige 2014, och dessutom i demokratins namn. Vi svenskar må vara blåögda, men finns det verkligen ingen gräns?

 

Jag mår illa.

 

 

Igår kväll hade jag ett tungt samtal med en nära vän. Vi kom att prata om många olika saker, som på olika sätt relaterade till varandra. Samtalet var tungt, för att det innehöll ett tungt besked. Men det var även ytterligare en insikt i hur otroligt stor skillnad riktigt bra vänner gör när man går genom något tungt, svårt, skrämmande eller jobbigt. Återigen tänkte jag på hur jag själv upplevt att mina och Älsklings fantastiska vänner funnits där, om, och om, igen, när jag gick genom min värsta tid i livet, när jag bara rasade och rasade ner i ett svart bottenlöst mörker av sorg, förtvivlan och ogreppbarhet. Hur vänner turades om att ta hand om mig, barnen, och allt omkring oss. Hur de vågade stanna kvar nära, lyssna och hålla om. Hur de vågade se allt det svarta mörka utan att värja sig. Hur de fanns där och lyssnade till min förtvivlan, min sorg, och min gråtfyllda röst som försökte förstå, som ibland skrek ut min vanmakt och ytterliga förtvivlan över den obeskrivligt stora förlusten av min älskade Fru. Hur de inte skrämdes, eller dömde mig, när jag fick utbrott, slog sönder saker, skrek. Hur de fortfarande finns där för mig, och barnen.

 

Jag vet fortfarande inte hur jag skulle klarat mig hit utan er. Jag tror helt enkelt inte att jag hade klarat mig hit utan er.

 

Jag förstår att jag kan ha skrämt er, när jag ventilerat min totala avsaknad av vilja att leva, vakna upp till en ny dag av till synes oändlig mardröm. Att jag kan ha fått er att tro att jag tänkt ge upp och avsluta mitt liv. Jag har skrivit svåra och tunga, mörka texter. Jag har inte funnit något sätt att bearbeta min sorg och min ångest, annat än att sätta ord på den, i text. Min röst bär inte, min gråt dränker mina ord, men i text kan jag få ut känslorna, medan tårarna forsar. Jag har skrivit om när jag inte velat leva, och ni har trott att jag velat dö, jag har skrivit om när jag inte orkat mer, och ni har trott att jag gett upp, jag har skrivit att jag inte har någon livslust, och ni har inte förstått att jag inte haft dödslängtan. Förlåt om jag skrämt er, men jag har behövt få ur mig ångesten, jag har behövt verbalisera den hemska hopplösheten i att gråta varje gång jag vaknat på morgonen, för att jag inte vill leva genom ytterligare en dag, som är värre än mina värsta mardrömmar, ytterligare en dag av bottenlös sorg.

Jag vill tacka er, mina underbara vänner, och min älskade familj. Men allra mest vill jag tacka Dig, älskade Fru, Vän och Livskamrat, för att Du gav mig två mirakel, två underbara fantastiska barn. Lillen och Lillan. Deras aldrig sinande kärlek, till Dig, mig, och varandra, har varit det enda riktiga ljuset i mitt mörker. Det enda som förmått mig att fortsätta genomleva mardrömmen, som fått mig att acceptera att en ny dag tagit sin början, utan Dig, att uthärda det outhärdliga i att förlora Dig. Våra barn, min kärlek till dem, har tvingat mig att fortsätta, att resa mig om och om igen. De där barnen som inte klarar sig utan oss, har så många gånger räddat oss båda. När vi bara sett mörker, har de gett oss ljus. Ork. Anledning att kämpa.

 

Tack älskade barn! Ni kommer aldrig att fullt förstå er ovärderlighet.

Tack älskade familj och vänner! Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna skänka er vad ni skänkt mig.

 

 

Tack!

 

 

 

När jag väl kom till dagis, efter en jäktig morgon, började Lillan hosta som en galning. Hon har hostat på nätterna i helgen, men inatt verkade det ha gått över igen, men tydligen inte, då.

 

Lämnade henne, med orden att de fick ringa om hon blev sämre under dagen.

 

Klockan 12:05 ringde det på mobilen. Lillan hade tydligen hostat oavbrutet sedan jag lämnade henne, och var helt slut. Jag tänkte dystert på förra hösten och vintern som var en halvårsperiod av hosta och förkylningar i en närmast oavbruten svit. Tänkte att ska det verkligen dra igång igen nu?

Körde hem, ringde vårdcentralen, och fick en tid 14:50, och åkte till dagis. Pratade med både kollegor och dagispersonal, och flera nämnde förkylningsastma, så det var vad jag funderade på när vi skulle till doktorn. Hon verkade vara inne på samma linje, men ville ha lite prover tagna, innan vi diskuterade behandling.

 

Nu visade sig det utmattade dagisbarnet ha en del reservkrafter kvar, för på vårdcentralen utbröt nu, under en kvarts väntetid till provtagningsrummet, ett smärre bus-,skrik- och nervkramande akrobatkaos av de två telningarna.

 

När det väl blev dags för pappan att sätta sig i provtagningsstolen, med Lillan i knät, lugnade det sig dock. Lillan var stencool och rörde inte en min vare sig under saturationstestet, eller sticket i fingret, för blodutstryk.

 

Lillen däremot. Lillen såg lite obekväm ut. Han tittade med oro på blodet, tog ett par steg bakåt...och svimmade! Pappan och den ena sköterskan var fokuserade på Lillans finger, så pappan såg bara i ena ögonvrån att Lillen rullade på golvet in mot ett element. Pappan trodde att Lillen i vanlig ordning snubblade, men Lillen mer eller mindre krampade i fosterställning på golvet och reagerade inte på tilltal. Pappan fattade inte riktigt vad som hände, och satt liksom fast i provtagningsstolen med Lillan i knät. Nu var det ju inte sämre än att det fanns två sköterskor till i rummet, och Lillen lyftes snabbt upp och hölls med fötterna högt, och kvicknade snabbt till. Han blev först förvirrad, sen arg, och skrek desperat efter pappa! Han fattade ju inte alls vad som hänt, och hade tre sköterskor som tittade ner på honom där han befann sig med huvudet lägre än fötterna!

Han var rejält omskakad och rädd efteråt, och pappan fick fokusera på storebror istället för lillasyster. Lillen tyckte uppenbart att hela situationen var väldigt jobbig, och han blev jättebesvärad av all uppmärksamhet. Det fick bli en lång stund i pappans knä med mys och kram, innan sköterskorna var övertygade om att han mådde bra.

Kändes minst sagt förvirrande att ha ett läkarsamtal om Lillan efter den dramatiska händelsen!
Lillan fick tre sorters hostmedicin, och inhalator på recept, och pappan blev ganska ställd över denna receptuösa frikostighet. Känslan lade sig dock snart på apoteket när recepten fick bytas mot 690 skattade kronor!

 

Men. Peppar, peppar, ta i trä, så sover hon nu. Lillen verkar må bra, men klagar lite på värk i nacken, och pekade på ena nack/halssenan, så jag och sjuksköterskan tror att han sträckte sig när han rasade i golvet. Sköterskan som såg när han svimmade framför ögonen på henne var helt säker på att han inte slog i huvudet när han landade på golvet.

 

Nu väntar pappan med viss spänning på utfallet av medicineringen...