Pappans tankar

Jag var trött och ur gängorna redan innan jag tömde brevlådan, så när jag fick skatteverkets kuvert adresserat till Ditt dödsbo, gick luften ur mig helt.

Det ska vara sista gången nu. Det här blir Ditt sista ekonomiska bidrag till välfärden, eller resterna av den.

Jag hade behövt ett skyddsnät idag. När våra älskade barn trilskades och krånglade bröt jag ihop, och satt på golvet i köket, och grät. Jag saknar Dig så fruktansvärt mycket Älskling! Det är så svårt att göra det här själv.

Du hade nog blivit stolt, och sorgsen, om Du sett hur Lillen försökte prata och kramas för att trösta sin pappa. Jag blev stolt, och sorgsen, för lika mycket som han är fantastisk och omtänksam, lika sorgligt är det att han försöker trösta sin pappa. Det dåliga samvetet når nya höjder.
Försökte förklara att jag inte var ledsen på dem, utan för att jag saknade Dig.

 

 

 

 

Just när jag tror att sorgen lugnat sig, så skrapas ytan på min vardag med något som påminner mig om att Du inte är kvar hos mig längre. Direktreklam till Dig. Någon av våra gemensamma favoriter på radion. När jag ser barnen härma något Du gjorde, eller sade, för att jag skojar med dem som Du brukade. Kommer på mig med att göra Dina roliga miner och grimaser ibland. Både Lillen och Lillan frågar efter ingväll på kvällen, och skrattar, som de gjorde när Du larvade Dig med dem!

Just när ytan skrapas av...då inser jag att det svarta och tunga är kvar. Just precis under ytan.

Tårarna kommer igen.

Det finns så många tårar.

Kanske tar de aldrig slut...?

 

 

På sistone har det varit ganska dåligt ställt med nattsömnen i vår familj, framförallt på grund av den envisa hostan, som dessutom ger Lillan förkylningastma. Hostan är i stort sett borta på dagtid åtminstone, men på nätterna hostar hela familjen trots diverse varianter av hostmedecin och inhalator, dessutom, för Lillan.

Det leder ofelbart till ett *svärord* kaos med trots, dåligt tålamod, sammanbrott, sammandrabbningar, och skrik, tårar, bråk, och konflikter. Det är vid sådana tillfällen det blir än mer smärtsamt påtagligt att jag är ensam förälder till våra älskade barn...

 

 

Samtidigt håller nazister torgmöte med polisens goda minne, i Malmö. Detta har polisen givit tillstånd till, inne i stan, trots den uppenbara risken för kravaller och motdemonstrationer, efter nazisters oerhört uppmärksammade och ytterst brutala misshandel av flera personer, varav en allvarligt skadad, som kom från en antivåldsdemonstration i samma stad för inte alls länge sedan. Mycket riktigt kom ca 2000 motdemonstranter och stora kravaller uppstod. Polisen svarade med brutalt våld. En demonstrant kördes på, och klämdes under, en polispiket, flera skadades av polishästar som galopperades rakt in i folkmassan. Detta anses tydligen av många i Sverige som helt okej, och något man får räkna med, om man protesterar mot det samhälleliga förfall som skett när nazister valtalar som vilket parti som helst. Resten av världen reagerar desto mer om man får tro media, på den svenska polisens metoder.

Jag är mörkrädd, jag skäms över att mitt stolta Sverige nu har ett nazistparti, att polisen väljer att skydda deras rättigheter framför våra andras, men även över de motdemonstranter som använde våld mot polisen och deras hästar.

Jag är mycket oroad över den politiska scenen i mitt land. Sverigedemokraterna har normaliserats till den milda grad att de nu sitter i riksdagen, och Svenskarnas parti, nazisterna, valtalar, och hoppas få mandat varhelst de kan.

Vart är mitt Sverige på väg? Vad är det för samhälle Lillan, och Lillen ska växa upp i?

Jag anser att samhället sviker våra barn, när det inte gör mer för att förhindra att historien upprepas. Samhället i form av regering, myndigheter, men även vi som låter det ske. Alldeles för många anser att vi ska ta debatten, argumentera med nazisterna! Dit hän har normaliseringsprocessen kommit! Jag trodde att alla fick lära sig i skolan varför nazismen är en vidrig ideologi? Det fick jag. Är koncentrationslägren, Hitler, Göring, Mengele, redan bortglömda? Har vi inte lärt oss någonting av de 7-8miljoner som fick sätta livet till i dessa läger? Det är en skam att ens diskutera huruvida nazismen är okej eller inte, i Sverige 2014!

 

Det är en skam att de får ta plats i debatten, att de får hålla möten, och demonstrationer, med polisskydd i Sverige 2014, och dessutom i demokratins namn. Vi svenskar må vara blåögda, men finns det verkligen ingen gräns?

 

Jag mår illa.

 

 

Igår kväll hade jag ett tungt samtal med en nära vän. Vi kom att prata om många olika saker, som på olika sätt relaterade till varandra. Samtalet var tungt, för att det innehöll ett tungt besked. Men det var även ytterligare en insikt i hur otroligt stor skillnad riktigt bra vänner gör när man går genom något tungt, svårt, skrämmande eller jobbigt. Återigen tänkte jag på hur jag själv upplevt att mina och Älsklings fantastiska vänner funnits där, om, och om, igen, när jag gick genom min värsta tid i livet, när jag bara rasade och rasade ner i ett svart bottenlöst mörker av sorg, förtvivlan och ogreppbarhet. Hur vänner turades om att ta hand om mig, barnen, och allt omkring oss. Hur de vågade stanna kvar nära, lyssna och hålla om. Hur de vågade se allt det svarta mörka utan att värja sig. Hur de fanns där och lyssnade till min förtvivlan, min sorg, och min gråtfyllda röst som försökte förstå, som ibland skrek ut min vanmakt och ytterliga förtvivlan över den obeskrivligt stora förlusten av min älskade Fru. Hur de inte skrämdes, eller dömde mig, när jag fick utbrott, slog sönder saker, skrek. Hur de fortfarande finns där för mig, och barnen.

 

Jag vet fortfarande inte hur jag skulle klarat mig hit utan er. Jag tror helt enkelt inte att jag hade klarat mig hit utan er.

 

Jag förstår att jag kan ha skrämt er, när jag ventilerat min totala avsaknad av vilja att leva, vakna upp till en ny dag av till synes oändlig mardröm. Att jag kan ha fått er att tro att jag tänkt ge upp och avsluta mitt liv. Jag har skrivit svåra och tunga, mörka texter. Jag har inte funnit något sätt att bearbeta min sorg och min ångest, annat än att sätta ord på den, i text. Min röst bär inte, min gråt dränker mina ord, men i text kan jag få ut känslorna, medan tårarna forsar. Jag har skrivit om när jag inte velat leva, och ni har trott att jag velat dö, jag har skrivit om när jag inte orkat mer, och ni har trott att jag gett upp, jag har skrivit att jag inte har någon livslust, och ni har inte förstått att jag inte haft dödslängtan. Förlåt om jag skrämt er, men jag har behövt få ur mig ångesten, jag har behövt verbalisera den hemska hopplösheten i att gråta varje gång jag vaknat på morgonen, för att jag inte vill leva genom ytterligare en dag, som är värre än mina värsta mardrömmar, ytterligare en dag av bottenlös sorg.

Jag vill tacka er, mina underbara vänner, och min älskade familj. Men allra mest vill jag tacka Dig, älskade Fru, Vän och Livskamrat, för att Du gav mig två mirakel, två underbara fantastiska barn. Lillen och Lillan. Deras aldrig sinande kärlek, till Dig, mig, och varandra, har varit det enda riktiga ljuset i mitt mörker. Det enda som förmått mig att fortsätta genomleva mardrömmen, som fått mig att acceptera att en ny dag tagit sin början, utan Dig, att uthärda det outhärdliga i att förlora Dig. Våra barn, min kärlek till dem, har tvingat mig att fortsätta, att resa mig om och om igen. De där barnen som inte klarar sig utan oss, har så många gånger räddat oss båda. När vi bara sett mörker, har de gett oss ljus. Ork. Anledning att kämpa.

 

Tack älskade barn! Ni kommer aldrig att fullt förstå er ovärderlighet.

Tack älskade familj och vänner! Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna skänka er vad ni skänkt mig.

 

 

Tack!

 

 

 

När jag väl kom till dagis, efter en jäktig morgon, började Lillan hosta som en galning. Hon har hostat på nätterna i helgen, men inatt verkade det ha gått över igen, men tydligen inte, då.

 

Lämnade henne, med orden att de fick ringa om hon blev sämre under dagen.

 

Klockan 12:05 ringde det på mobilen. Lillan hade tydligen hostat oavbrutet sedan jag lämnade henne, och var helt slut. Jag tänkte dystert på förra hösten och vintern som var en halvårsperiod av hosta och förkylningar i en närmast oavbruten svit. Tänkte att ska det verkligen dra igång igen nu?

Körde hem, ringde vårdcentralen, och fick en tid 14:50, och åkte till dagis. Pratade med både kollegor och dagispersonal, och flera nämnde förkylningsastma, så det var vad jag funderade på när vi skulle till doktorn. Hon verkade vara inne på samma linje, men ville ha lite prover tagna, innan vi diskuterade behandling.

 

Nu visade sig det utmattade dagisbarnet ha en del reservkrafter kvar, för på vårdcentralen utbröt nu, under en kvarts väntetid till provtagningsrummet, ett smärre bus-,skrik- och nervkramande akrobatkaos av de två telningarna.

 

När det väl blev dags för pappan att sätta sig i provtagningsstolen, med Lillan i knät, lugnade det sig dock. Lillan var stencool och rörde inte en min vare sig under saturationstestet, eller sticket i fingret, för blodutstryk.

 

Lillen däremot. Lillen såg lite obekväm ut. Han tittade med oro på blodet, tog ett par steg bakåt...och svimmade! Pappan och den ena sköterskan var fokuserade på Lillans finger, så pappan såg bara i ena ögonvrån att Lillen rullade på golvet in mot ett element. Pappan trodde att Lillen i vanlig ordning snubblade, men Lillen mer eller mindre krampade i fosterställning på golvet och reagerade inte på tilltal. Pappan fattade inte riktigt vad som hände, och satt liksom fast i provtagningsstolen med Lillan i knät. Nu var det ju inte sämre än att det fanns två sköterskor till i rummet, och Lillen lyftes snabbt upp och hölls med fötterna högt, och kvicknade snabbt till. Han blev först förvirrad, sen arg, och skrek desperat efter pappa! Han fattade ju inte alls vad som hänt, och hade tre sköterskor som tittade ner på honom där han befann sig med huvudet lägre än fötterna!

Han var rejält omskakad och rädd efteråt, och pappan fick fokusera på storebror istället för lillasyster. Lillen tyckte uppenbart att hela situationen var väldigt jobbig, och han blev jättebesvärad av all uppmärksamhet. Det fick bli en lång stund i pappans knä med mys och kram, innan sköterskorna var övertygade om att han mådde bra.

Kändes minst sagt förvirrande att ha ett läkarsamtal om Lillan efter den dramatiska händelsen!
Lillan fick tre sorters hostmedicin, och inhalator på recept, och pappan blev ganska ställd över denna receptuösa frikostighet. Känslan lade sig dock snart på apoteket när recepten fick bytas mot 690 skattade kronor!

 

Men. Peppar, peppar, ta i trä, så sover hon nu. Lillen verkar må bra, men klagar lite på värk i nacken, och pekade på ena nack/halssenan, så jag och sjuksköterskan tror att han sträckte sig när han rasade i golvet. Sköterskan som såg när han svimmade framför ögonen på henne var helt säker på att han inte slog i huvudet när han landade på golvet.

 

Nu väntar pappan med viss spänning på utfallet av medicineringen...

 

 

 

Idag har treårsbalunset gått av stapeln, och det var det bästa på länge! Även barnen verkade nöjda, även om Lillen muttrade en del över den totala bristen på godis! Undertecknad menar helt enkelt att godis inte är en barnslig rättighet. ;)

 

Jag måste säga att mina barn är helt fantastiska! Jag vaknade på uselt humör, barnen skrek och vrålade och bråkades, och jag trodde jag skulle självantända innan jag fått mitt frukostkaffe. Jag var verkligen jättestressad över allt jag tänkt mig att ha ordnat, men inte hunnit med. Har inte varit ledig på hela sommaren det här året heller, utan jobbat oavbrutet i ett och ett halvt år, förutom de alltid fullspäckade helgerna. De där man ska vila upp sig på.

 

Alltså. In i det sista velade jag om huruvida vi skulle kalasa i trädgården eller inomhus. Vädret var lite opålitligt.

Utomhus innebar montering av undanstuvade utemöbler, inomhus innebar ommöblering och bärande av möbler från ovanvåning till nedervåning. Till slut bestämde jag mig för det sistnämnda. Efter att ha klippt gräsmattan, städat och handlat. Medan jag var allmänt otrevlig, irriterad och jagad, gick Lillen runt och frågade om han kunde hjälpa mig. Han dammsög sedan hela hallen, köket och matplatsen! Lillan städade undan leksaker från allrummet, och när jag trodde att jag skulle sprängas av frustration och stress klappade Lillen mig på armen och föreslog att "Vi kan samarbeta, så går det mycket fortare!"  "Försök att lugna dig, pappa, det blir nog jätteroligt kalas!" Kan man annat än älska ett sånt fint och klokt barn? Kan man annat än förlåta en skrikig morgon, och en störig muppunge i affären, när muppungen sen är så underbar och klok? <3

 

Lillen hade rätt! Det blev ett jättebra kalas trots köbekagor, och djupfrysta pajer från ica! 14 kalasfina barn och 13 fantastiska mammor, pappor, familj och vänner gjorde dagen till en härlig kalasdag för en trött och sliten familj!

 

Jag behövde verkligen den här dagen! Härligt att jag lyckades sammanföra några finfina vänner som inte träffats tidigare med!

 

Lillan fick en massa fina och roliga presenter, och fina kort, och en massa välförtjänt uppmärksamhet, och Lillen unnade henne den med, kanske för att uppmärksamheten räckte väl åt honom med!

 

Tack för en underbar dag!

 

 

Mitt mirakel, mitt lilla mjölkpaket, min lilla alien, Lillan, har slagit världen med häpnad! Hon, miraklet med den stenhårda kampviljan, envisheten, och livslusten, som visade med sådan tydlighet, att jag fortfarande får rysningar, och gåshud av att tänka på det, den där förmiddagen i ett minimalt rum på hematologen, på Helsingborgs Lasarett, att läkaren hade fel! Hon som kvällen innan för första gången lyckats sparka i mammans mage så hårt att pappan kunde känna de pyttesmå fötterna, sparkade nu så vilt, och oavbrutet i mammans mage under hela det läkarsamtalet, att mamman omöjligt kunde göra det, som sades vara oundvikligt, av läkaren. Hematologen, och en stund senare även gynekologen pratade om att man skulle faxa in en akut ansökan om sen abort, till socialstyrelsen. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att rädda barnet i magen.

 

När mamman berättade för pappan, som var i chock över två fruktansvärda besked på bara några minuter, om Lillans oavbrutna sparkande, som hon aldrig sparkat förut, och som hon aldrig kom att göra under resten av den allt för korta graviditeten, blev det fullständigt omöjligt att gå med på det som läkarna sa. Lillan som var en ganska rutin-, och dygnsrytmstyrd bäbis under tiden i mammans mage, bröt mönstret en enda gång, och det var under detta samtal.

 

Det blev ingen ansökan faxad. Somliga blev förtvivlade över beslutet, en del blev kanske upprörda. En del trodde nog att mamman, och även pappan agerade i affekt. Självklart har jag ibland tänkt tanken att min älskade Fru kanske levt om vi gått med på att det där faxet skulle sändas. Ingen kommer någonsin att få veta svaret. Jag kan dock lova, att Lillans mamma aldrig ångrade valet Hon gjorde. Vi pratade mycket med varandra, och vi var aldrig oense om beslutet. Lillan var vår dotter, och vi älskade henne båda långt innan hon var född.

 

Min värsta skräck och fasa under den här tiden, var att Lillan inte skulle klara sig, för jag visste att jag då skulle förlora både henne och min Fru. Det inte alla förstår, är att det som drev Älskling, det som gav Henne ork, kraft och mod att bekämpa en aggressiv akut lymfatisk leukemi, var den okuvliga viljan att rädda sin älskade dotter, och att överleva för att finnas där för henne, och henns bror! Jag har alltid varit, och är fortfarande, övertygad om att Älskling inte hade vunnit över leukemin två gånger utan Lillans oerhörda livskraft. Jag som sett hur min Älskade fullständigt utmattad, och nedbruten, gång på gång fått ny kraft att kämpa, efter en liten stund tillsammans med Lillan på neo, jag som sett den bottenlösa förtvivlan, och den fruktansvärt skrämmande synen av Älsklings blick när ett besök på neo i sista stund fått ställas in, av en av alltför många orsaker, kanske är den ende som fullt ut förstår vilken skillnad Lillan gjorde. Lillan var, och kommer alltid att vara ett sant mirakel.

 

Det är en fruktansvärd sorg att Hon kämpade så overkligt starkt, och ändå förlorade till slut, och inte får se sitt mirakel växa upp. Lika mycket som den sorgen tynger mig, lika stor är den oändliga tacksamheten över att jag själv har en alldeles underbar och fantastisk, intensivt viljestark och livsälskande dotter! Hon och hennes lika fantastiska och underbara storebror är det som räddat mig själv. Jag kan inte se hur jag skulle orkat kämpa mig genom alla dessa dagar utan min älskade Fru, om det inte vore för dem.

***

Idag fyller hon alltså tre år. Det är svårt för mig att förstå var de tre åren tagit vägen, trots allt vår familj hunnit gå genom under samma tre år. Det är så mycket av Älskling jag kan se i Lillan! Så mycket stark vilja, beslutsamhet, stolthet och integritet!

 

 

Lillan har med förtjusning öppnat en glittrig hög med födelsedagspresenter! Fortfarande har jag lyckats spara några presenter från mamma, och från mamma fick Lillan tre böcker, om den tuffa tjejen Rakel, som åker till Månen, och på vägen dit räddar Ruskiga Roland och hans två busar, tuffa tjejen Rakel, som är både riddare och mirakelmamma. Från pappa fick Lillan lego, ett parkeringshus med tillhörande Hot Wheels-bilar. Nu kan man ju tro att jag försöker indoktrinera min dotter, men det var faktiskt med viss förvåning jag såg hur hon blev helt exalterad och lyrisk vid stället med de där bilarna för några veckor sedan på Maxi! Självklart får man inte missa en sådan guldchans att få leka med bilar! Till min stora glädje uteblev den av mig förväntade avundsjukan från Lillen, för att istället bytas mot en enorm glädje över att få möjligheten att leka tillsammans med de coola nya bilarna!

Både Lillan och Lillen satt som klistrade när gonattsagan om Rymd-Rakel lästes!

 

Eftersom det var födelsedag fick Lillan bestämma. Det gillar hon att göra, som de flesta barn i den åldern förmodar jag. Hon bestämde att det skulle vara Saltkråkan på tv, att det skulle vara lingongrova med smör och leverpastej till kvällsmat, att det skulle vara Rymd-Rakel som gonattsaga, och att hon och Lillen skulle sova i soffan inatt! Tokunge.

 

 

***

 

 

Inser när jag läser vad jag skrivit, att jag nog är ganska osammanhängande. Eventuella läsare får leva med rörigheten. Inser att jag fick en mental snyting igår, av att återse Universitetssjukhuset. Det är fortfarande väldigt tufft att vara där. Kanske hade detta inlägg sett helt annorlunda ut om jag inte varit där dagen innan ett av de mest fantastiska jubileum jag firar... Det är ganska troligt.

 

Jag tittade ut genom fönstret från Ögonklinik B, medan Lillan lekte på golvet bakom mig, i det lilla väntrummet. Jag tittade ner mot Akuten, upp mot Hematologen avd 3, på Blocket, tittade bort mot IVA på plan 6. Så många minnen.

 

Det är ett sjukt hus, sjukhuset i Lund. Ett enormt komplex, som rymmer så många livsöden, så mycket smärta, mental och fysisk. Jag tittade. Kände. Klumpen i magen var där. Som alltid. Den där klumpen man alltid gjorde allt för att tänka bort. Klumpen av ångest, insikt, och vetskap. Av fullständig och förlamande ovisshet. Nu finns en viss visshet. Klumpen är kvar.

 

En läkare tilltalar mig bakom min rygg. Säger ett namn som inte är Lillans. Jag svarar, kvar i mina tunga tankar:
-Nej Monica...
Inser att jag sa fel namn. Vill bara gråta. Gråter inte. Stryker Lillans hår, tar ett djupt andetag, och tittar på det sjuka huset.

 

Personalen vi möter är alltid trevlig. Jag vet att det står om vår livssituation i Lillans journal. Jag vet att de...blir beklämda. De kan inte alltid dölja det, men är alltid väldigt sympatiska. Idag med.

 

Lillan är så duktig. Hon fattar ganska fort att ortoptisten vill att hon ska peka på samma bokstav på sitt papper som är markerad med en röd prick på datorn några meter bort. Hon tappar koncentrationen några gånger, men ortoptisten är van vid barn, och är tålmodig, och uppmuntrande. Lillan blir stolt, tycker det är "lolit", och vill hela tiden göra en ny utmaning. Hon sitter i mitt knä. Efter en stund får hon ta på sig fräcka spidermanglasögon, med en lapp framför ena ögat. Efter en stund byter ortoptisten sida, med lappen och kollar synen på andra ögat.

 

Lillan får titta i en apparat som det är en nalle i om man tittar noga. Hon ser nallen och blir jättestolt.

 

Hon har verkligen sett fram emot den här dagen, då hon ska på äventyr till ögonkliniken, bara hon och pappa, till "flukhuse". Det verkar som att förväntningarna levs upp till. Det enda som är en besvikelse är när hon får läskiga droppar i ögonen som får pupillerna att vidgas maximalt och sedan fixeras i det läget. Det tar en halvtimme innan det har fått full effekt. Vi går till cafeterian i centralhallen på blocket. Lillan äter korv i bröd, och drickyoggi. Det ska vara bara senap, och hon verkar tro att det finns en risk att det blir ketchup istället och får ett litet bryt, innan hon inser att hon får som hon vill.

 

I cafeterian kan jag se människor som inte är där, jag kan se en pappa med en sulky, en ivrig pojke, som springer på gångbron en våning upp, och som stannar för att kika ner på alla som rör sig nere i centralhallen. Pappan, som är jag...ser trött ut. Han tittar ner rakt på mig, men ser inte mig, för så långt fram i tiden kan han inte ens föreställa sig. Han vill inte heller. Han kämpar för att orka en dag till. De går mot Hematologen avd 4. De ska hälsa på pappans Fru, Lillens mamma. Lillan är inte med. Hon ligger på neo. Eller i mammans mage? Det är svårt att se...de försvinner in i hisshallen.

 

Lillan tappar sin korv, men den landar på servetten jag lagt på bordet. Jag skriver på facebook. "Cafeterian på Usil är två helt skilda upplevelser för pappan, och Lillan, som är i himmelriket."

 

Lillan ser inte pappan och pojken på gångbron. Hon ser en massa människor. En del har vita, eller gröna kläder, andra blå. De med blå kläder ser tärda ut. Många människor har helt vanliga kläder, och ser ut på många olika sätt, men få ser glada ut i centralhallen på Universitetssjukhuset i Lund.

 

 

Det visar sig att Lillans brytningsfel, astigmatismen, har gått tillbaka så mycket under ett drygt års väntetid till återbesöket för att få glasögon, att de inte längre behövs. Lillan ser lite besviken ut, jag blir kanske...lättad?


Lillan blir arg när vi ska säga hejdå. Hon vill "ba-a va kva hä mä dej!!" säger hon, och blänger argt på mig, med armarna i kors. Jag tänker att det betyder att personalen verkligen gjort ett bra jobb med bemötandet.

 

 

I bilen, i parkeringshuset Ovalen, som jag besökt ett närmast oändligt antal gånger, säger Lillan plötsligt, som att hon läst mina tankar: Jag vill åka till mamma!

 

Jag förklarar med fruktansvärt tungt hjärta, att det ju inte går, att mamma ju inte är kvar här på sjukhuset, att Hon är död.

Lillan låter sig inte nöjas med det svaret, utan skriker att hon VILL!!

Något går sönder inom mig, när jag bekräftar henne, och helt frankt säger att jag inte vet vart man åker för att träffa mamma längre... Lillan tystnar. Hon är jättetrött, både av anspänningen, och för att ögonen desperat försöker anpassa pupillerna i det starka dagsljuset, utan att lyckas på grund av dropparna hon fått i ögonen. Innan jag checkat ut ur Ovalen sover hon i sin bilstol.

 

Jag kör. Jag kör runt parkeringshuset, och in på sjukhusområdet igen. Jag tittar på sjukhuskropparna, med alla sjuka människokroppar inuti sig. Mitt inre är förvirrat. En känsla av total overklighet sprider sig inombords. Allt är ju så bekant, men ändå så enormt främmande. Hemtamt, men skrämmande. Jag har hela kulvertsystemet memorerat i mitt huvud, och kommer troligen att ha det även på min egen dödsbädd. Jag kan alla korridorer, jag hittar på Usil, som jag hittar i beckmörkret i mitt eget hus, när jag vaknar på natten. Men. Jag känner ändå inte igen mig. Det är inte likadant. Huset är sjukt. Det sjuka huset. Hela området är tomt, tomt men myllrande av människor. De sjuka husen är tomma skal.

 

Jag. Jag är ett tomt skal. Just nu, i bilen, är jag, och det sjuka huset fullständigt tomma skal.

 

Jag måste bort. Jag vet att jag inte längre hör hemma här, i mitt andra hem. Inser att Lillan är alldelles för trött och ljuskänslig för att lämnas på dagis, och jag kör hemåt.

 

Tankarna virvlar som höstlöv virvlar i en höststorm, jag har ingen kontroll över dem, liksom jag upplever att jag inte har kontroll på någonting egentligen. Upplevelsen är väl egentligen det som kallas verklighet, en verklighet de flesta gör allt för att inte låtsas om, i sin illusion av att ha kontroll. Jag vet att ingen av oss har någon kontroll. Jag har fått lära mig, har fått min illusion bortryckt. Det hände i början av juli 2011.

 

I morgon är, mitt i all denna känsla av tomhet, en helt otrolig dag! Lillan fyller tre år. Det innebär att jag och Monica för några timmar sedan, när jag skriver det här, installerat oss på avd 44 på kvinnokliniken, för exakt tre år sedan. Vi...hade så många splittrade känslor. Monica hade tvingats till uppehåll i leukemibehandlingen, för att förlösa Lillan, utan att vara i full remission, vilket var en enorm stress. Vi visste inte hur Lillan skulle må när hon kom ut. Vi saknade båda Lillen, som bodde hos mormor och morfar tillfälligt. Det, sjukdomen, ovissheten, förväntan, och samtidigt ångesten över Lillan, det, och att en jävla rörelsedetektor flippat ut på vårt villalarm, vilket ledde till telefonsamtal från SOS på min mobil, om, och om igen, under hela kvällen, gjorde att vi var ganska splittrade. Samtidigt levde vi så intensivt nära, och tillsammans,,. i vår egen värld. Vi hade redan gått genom så orimligt mycket på bara några veckor, och hade så otroligt mycket mer kvar framför oss, som vi ännu inte visste om. Vi visste inte heller hur otroligt lite vi hade framför oss. Men ångesten över just det var ständigt närvarande. Vissheten om ovissheten över hur allting skulle gå.

 

Imorgon ska Lillan få presenter, och kramar av sin familj.

 

Ikväll var Lillen ledsen för mamma, och jag föreslog att han kunde prata med mamma en stund innan han somnade. Jag har sagt att man kan göra det, även om man inte kan veta om Hon hör, eller om man inte kan höra Henne svara. Man kan alltid prata med Henne om man är ledsen och saknar Henne.

 

Lillan var glad när hon skulle sova, för hon fyller ju år imorgon!

 

Ikväll bestämde jag mig för att skriva i den här bloggen igen, efter långt uppehåll. Det känns lättare än att skriva på facebook. Skrivandet är min enda något så när fungerande ventil...åtminstone om man räknar bort mer destruktiva varanter.