Pappan bestämde sig för att ge upp gräsmatteprojektet som pågår på baksidan av residenset, eftersom Lillen högljutt protesterat över den bristande uppmärksamheten som han då fick av pappan. Det blev således en far-och-son-dag. Pappan funderar på om det ska kallas farozon-dag...
Vi tänkte oss en promenad mot någon lekplats, eller mot stranden där det byggs brygga för full fart till semesterfirarna som snart anländer. Nu är det ju så att det är i praktiken nästan omöjligt att komma hemifrån, med ett barn på dryga året. Pappan glömde först mat och dryck. Sedan glömde han kameran. Sedan glömde han barnets keps. Efter att i sedvanlig ordning gått 50 meter från huset och tillbaka ett antal gånger, bestämde sig Lillen för att bajsa i blöjan.
Pappan tog ett djuupt andetag, bytte blöjan under stora protester från Lillen som numer verkligen hatar blöjbyten och av- och-påklädningar. Pappan ansträngde sig för att tänka positivt, för det säger mamman att han behöver göra mer, och tänkte att det var tur att vi var tvungna att byta blöja, eftersom han då kom på att smörja in Lillen med solskyddskräm!
När pappan och lillen slutligen kom ut ur huset alldeles helt klara och färdiga, hade det börjat regna.
Nu var pappan faktiskt lite frustrerad, eftersom det behövdes komma hemifrån så att mamman fick sova efter sitt nattjobbande. Pappan drog djuuuuuuuupt efter andan, och suckade. Han tog ur Lillen ur sulkyn, och satte istället in honom i bilen, för att köra en promenad istället. Ett koncept Lillens halvbror kommit på en gång.
Pappan körde lite planlöst ut ur den lilla välbärgade Förorten med sin lite mindre välbärgade bil, och bestämde sig för att besöka Netonnets lagershop. Väl där var Lillen mycket glad och kramig. Pappan bar runt honom bland alla platt-TV-apparater och brödrostar, tills kapitalvarorna plötsligt tog slut och han var vid kassorna. Han gick ut till bilen igen, och körde till...tja...ett stort industriområde/bostadsområde i de mindre fashionabla delarna av Staden, som Förorten tillhör (även om Förortens invånare inte gärna verkar vilja kännas vid det), och upptäckte en grusväg! Märkligt, en grusväg mitt i stan? Pappan är sedan födseln programmerad att alltid undersöka nyupptäckta grusvägar, och så blev det även denna gång.
Pappan och Lillen hamnade då i en skog! I skogen fanns det en fin vandringsled, och en spännande ruin. Det fanns också ett koloniområde, en brevduveklubb, och en kohage!
Lillen var förtjust förstås! Kossor! Han härmade pappan som härmade tjurkalvarna på bete: MMMMM! Pappan sade: MMMMMMMMMUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU! Kalvarna tittade förolämpat på pappan och gick åt andra hållet. Pappan undrade vad han egentligen brölat till dem? Han kanske brölade:”Dööödåtpälsbärareeeee!”? Lillen gick efter kalvarna som tittade lite sådär halvnyfiket som bara kor kan. Lite intresserat men inte sååå jävla intresserat om ni nu trodde att ni var intressanta liksom. Så tittade tjurkalvarna på oss. Lillen tittade jätteintresserat tillbaka.
Efter kohagen kom en gårdsbutik, och lite längre fram en anrik stenkärlsfabrik! Pappan insåg hur avundsjuk mamman skulle bli på Lillen som fick se det före henne! Lillen tyckte att det var mycket intressant!
Ett sant hantverk är det, och det andra i landet, som fortfarande är i full drift. Det andra har Lillen varit på tillsammans med en av sina finaste tjejkompisar, hennes mamma och pappa, sin egen mamma och pappa, och halvbror.
Nu har alltså Lillen varit på samtliga stenkärlsfabriker i drift i landet! Inte illa. Stenkärl är svåra att göra, och därför tämligen dyra att köpa. Tycker pappan i alla fall...
Just den här stenkärlsfabriken har tagits över av en världskänd japansk konstnär, som heter Yoshio Nakajima, som även har sin atalje där sedan 2003.
Pappan gick runt i den gamla fabriken som var öppen men vilande eftersom det var något problem med ugnarna... Det är fantastiskt att skåda dessa enorma murade ugnarna anno 1911. De äldsta i landet tydligen. Pappan tog en del kort med Lillen hängandes i famnen, babblandes och pekandes!
Plötsligt mötte han en vänlig japansk man som undrade om vi tillhörde sällskapet? Jag funderade på om jag skulle ansluta mig, men visste ju inte om sällskapet var en satanistisk sekt, Livets Ord, eller bara turister, så jag hävdade Lillens och min suveränitet som egen grupp. Vi blev välkomnade och visade till hans far Yoshio´s atalje en våning ned, i ett ljust rum med med mycket solljusinsläpp från vägg och tak. Yoshio gick förtjust runt i den lilla ateljen och visade pågående projekt för oss och det till synes harmlösa sällskapet.
Han målar sina tavlor på stora ark/dukar på golvet, liggandes på mage! Alltså låg det stora vita ark på golvet med mycket färg på. Pappan är inte tillräckligt bevandrad i den världsberömde konstnärens verk att han kunde avgöra om det som låg på golvet var just ett verk, eller ett nedkladdat skyddspappet för att skydda golvet i ateljen... En i det till synes harmlösa sällskapet tillrättavisade sin flickvän som höll på att trampa på tavlan(?). Yoshio skrattade till men sade inget, vilket bara fick pappan att bli än mer förvirrad. Efter att ha tittat på de förvisso dekorativa men ganska psykadeliska verken i hans museum i huset intill kunde han fortfarande inte riktigt utröna om hon varit nära att trampa på ett blivande legendariskt verk, eller ett skyddspapper...
Yoshio verkade vara en mycket positiv och dessutom barnkär person, och tittade förtjust på Lillen som tyvärr besvarade blicken med stor avsmak. Lillen har inte lärt sig det här med social kompetens fullt ut ännu nämligen. Trots avsmaken sträckte Yoshio fram en liten lerfigur han gjort, och målat i ett dekorativt men ganska psykadeliskt mönster till Lillen! Lillen värjde sig mot konstverket med båda händerna, och gav den världsberömde konstnären sin värsta arg-min! Pappan haussade upp konstverket för Lillen och tackade för konstverket å Lillens vägnar. Yoshio skrattade och såg väldigt japansk ut i all sin vänlighet och ödmjukhet!
Pappan tänkte att Lillen kanske inte riktigt förstod hur fint det han just varit med om var, men att han kanske skulle uppskatta det senare i livet.
Pappan och Lillen backade försiktigt ut ur ateljen för att inte råka trampa på något presumtivt verk.
Väl ute ur ateljen blev de inbjudna i det ännu inte invigda muséet i huset intill, som jag tidigare nämnde. Yoshio´s son var mycket japansk även han, och vi kände oss som kungligheter då vi trädde in i det ännu färgluktande nyrenoverade huset, redan dekorerat med ett antal verk från både ateljen och stenkärlsverkstaden. Pappan och Lillen noterade en samling pyttesmå keramikfigurer i form av små små katter i olika poser till det fasila priset av endast femtio svenska kronor. Pappan förbannade sig själv för att han inte hade sin plånbok på sig.
Pappan är inte alls emot modern konst, eller konst överhuvudtaget, men känner ibland att han inte är kompetent nog att se skillnad på en del modern konst och förskolebarns teckningar med fingerfärg, eller unga killar, med kepsen bak-o-fram som sprayar på egendom de ej står som ägare till... kanske är de exemplen också modern konst? Det beror väl på betraktaren kan man säga...och om man är förälder till förskolebarnet kanske?
Nåväl, utanför stenkärlsfabriken, stod en gammal Volvo 245 målad i ett mycket märkligt mönster väldigt långt ifrån Volvos ordinarie kulörgalleri. Pappan tog en del bilder på bilen för att den såg kul ut, men kunde inte för sitt liv begripa om den blivit dumpad av någon ung motorburen person som klottrat på den, eller om det möjligtvis var ett stycke modern konst? Kanske dekorerad av en världsberömd konstnär rent utav? Pappan känner att han i detta är ute på ganska djupt vatten, men försöker ha ett öppet sinne i det tysta för att inte avslöja sin totala inkompetens på området.
Lillen älskade den färgglada bilen! Det är enklare att vara ovetande ibland tror jag...
När vi kom hem blev mamman mycket riktigt väldigt avundsjuk, och vi fick lova att åka dit med henne med oss någon gång! Lillens konstverk ska inramas för framtida beskådan!
