Fredag 18/11 2011 06.15
Pappan har inte sovit mer än enstaka timmar på flera veckor, och Lillen sover dåligt och är supermammig, och har nu blivit snuvig, och kanske förkyld. Lillan har kommit på att det är mycket roligare att vara vaken på natten, och skriker hysteriskt om man försöker få henne att sova. Eller om hon är hungrig. Hysteriskt är ingen överdrift. Hon skriker som den dagen då hon slutade andas, varje gång hon är hungrig, och även om pappan försöker göra mat på några få minuter, så skriker hon så hysteriskt att stresshormonerna rusar genom kropp och själ. Hon är så hysterisk att hon knappt märker när hon får flasknappen i munnen. Detta hysteriska skrikande fick i början mig helt ur balans, eftersom jag verkligen trodde att hon skulle sluta andas varje gång. Det låter säkert jättekomiskt eller löjligt, men när du sett det hända några gånger med ditt eget barn så kommer det där skriket aldrig att passera obemärkt efteråt. Sett henne sluta andas och bli återupplivad. Om och om igen. Skriket, och sen tyst. Skriket, och sen tyst. Skriket, och sen tyst. Tyst av fel anledning.
Nu tystnar Lillan inte, och hon slutar heller inte andas. Hon skriker tills det känns bättre. När maten kommer ,eller hon fått kramas, eller vaggats, eller blivit buren i selen en stund. Eller så slutar hon bara inte. Ibland skriker hon i timmar på nätterna, och då är Pappan inte underbar och fin, utan mest förtvivlat trött, frustrerad och uppgiven. Lillen skrek i ett halvår ungefär. Det var ärligt talat fruktansvärt jobbigt, men då trodde ingen att han skulle dö åtminstone.
Pappan tror nog inte att Lillan ska dö när hon skriker längre. Hon har ju skrikit rätt så några timmar vid det här laget utan att sluta andas. Pappan tror att Lillan fortfarande är lättare än storebror var det första halvåret. Nu är det bara drygt tre månader kvar tills Lillan är ett halvår. Kanske har hon skrikit färdigt då?
När Lillen och Lillan inte skriker eller är gnälliga är de fantastiska och underbara. Lillen får en att skratta varje dag, och Lillan får en att älska henne mer och mer, för varje dag. Det är alltså inte bara jobbigt. Men det är jobbigt.
Lillan är alltså ganska lik sin storebror. Hon gillar Dire Straits som sin bror när hon är ledsen och skrikig. Hon är väldigt envis och bestämd, som sin bror. Hon är väldigt charmig och intensiv som sin bror, och hon är lika overkligt älskad som sin bror.
Pappan och Mamman kramas och försöker hjälpa varandra att orka, och det känns skönt att vara hemma tillsammans nu. Familjen behöver få vara familj efter alla månader av helvete, rent ut sagt. Det är jättejobbigt, men vi är tillsammans och Pappan är lycklig över det, och försöker njuta så länge det varar. Mamman går till vårdcentralen och ibland till infektionskliniken, och läkningen är oerhört långdragen, och det verkar dröja flera veckor till innan den egentliga leukemibehandlingen kan återupptas igen, och det innebär en psykisk press för hela familjen. Under tiden äter Mamman cytostatika i tablettform, i stegrande doser för att inte stå helt utan behandling. Pappan är så otroligt stolt och rörd över sin Fru, som går upp varje dag, och står ut lite till och lite till.
Lillan verkar ha svårt att bli av med sin ebola, men den verkar åtminstone hålla sig akteröver så att säga. Ebolan är egentligen inte ebola, men det är roligt att kalla den för det, efter den närmast hysteriska karusellen som pågick när vi var på neo innan utskrivning, för att smittan inte skulle sprida sig. Mamman har ibland sagt att hon har cancer när hon varit förkyld. Det borde kanske stoppa mig från att kalla Lillans multiresistenta tarmbakterie för ebola, men ärligt talat så är det behövligt med lite galghumor, för att inte se allt i svart.
För att inte saker ska bli för rosafluffigt och räkmackeglidigt, så verkar det som att vår bil inte mådde så bra heller under sjukhusvistelsen. Hittills så har batteriet lagt av, och fått bytas, och nu har bromsskivor, bromsbelägg, handbromsbackar, och bromsok bak rostat ihop och totalhavererat, till den facila kostnaden av 6900 svenska kronor efter ganska mycket rabatt på verkstaden, efter att Pappan fick ett smärre frispel efter att ha fått beskedet. Pappan lämnade in bilen för att fixa en handbromsvire, och fick byta halva bilen. Pappan sade åt dem att sätta tillbaka de gamla delarna, vilket fick mekanikern att prata med sin chef, för att få ner priset lite. Till 6900 kronor då.
Pappan lär väl få se de nya bakbromsarna som sin dyraste och finaste julklapp det här året. Tack som fan, Tomtejävel. Ursäkta språket, men Pappan kanske är lite onyanserad efter ytterligare en natt utan sömn. Köp våra bromsar och få en gammal bil på köpet!
Idag ska Farmor hälsa på, och det ska bli trevligt. På söndag kommer L, och C med sin lilla T på besök. Det ska med bli trevligt. Förhoppningsvis piggar det upp lite!
