Pappans tankar

...tillbaka till Dig, IVA-salen, modul A. 

 

När jag försöker sova, är jag blixtsnabbt där igen. Jag sitter där på stolen, bredvid Din säng, jag ser skärmarna på övervakningsapparaterna, på dialysmaskinen, på droppautomaterna.

 

Jag är tillbaka hos Dig. Jag ser Dina ögon slockna om och om och om igen. Jag har sett Dig dö från mig så fruktansvärt många gånger nu. 

 

Jag sitter i bilen. Jag står på jobbet. Jag sitter med gaffeln i handen vid köksbordet. Jag nattar barnen. Jag borstar tänderna. 

 

Jag tänker på Dig. Hur Du kanske hade det då. Jag får aldrig riktigt veta. Det finns ingen jag kan fråga, för ingen kan svara. 

 

Jag tänker på saker de sa på begravningsbyrån.

 

Jag tänker på att det var så bra att vi gemensamt utan att ha en aning om hur döden skulle bli, att den skulle bli, när den skulle bli, bestämde att barnen inte skulle komma till IVA.

 

Jag är så vansinnigt lättad över att våra älskade barn inte behöver se Dig dö om och om igen. Att de aldrig såg Dina ögon slockna. 

 

Jag är så fruktansvärt lättad över att de slapp se tåren som trängde fram ur ditt ena öga när jag tittade in i Din suddiga blick som inte verkade vara med, och till slut sa de förbannade orden, jag besparat Dig i många långa timmar...

 

Älskling...de får inte upp Ditt blodtryck... 

Du var KAVA-sjuksköterska. Du visste vad orden betydde. En del kan säkert tycka att jag gjorde fel, men de som verkligen kände Dig, vet att Du hade ett enormt kontrollbehov, och att ovisshet plågade Dig mer än tuffa besked.

Jag ville att Du skulle få en chans att försöka förlika Dig med det som alla i rummet visste hände.

 

Jag vet också att även om Du egentligen inte orkade kämpa mer, så gjorde Du det ändå för min och barnens skull.

 

Jag visste att det inte skulle gå att kämpa sig ur döden den här gången. Jag ville att Du skulle veta att jag visste.

 

Jag ville att Du skulle få ge upp och släppa taget utan skuldkänslor. För att jag tror att Du mycket väl skulle kunna inbilla Dig att Du svek mig annars, och jag ville att Du skulle känna att jag visste att Du var trött och inte orkade mer. Att det var okej... Det var de tyngsta ord jag någonsin sagt. 

 

 

Ditt hjärta var det största, och vackraste, starkaste, varmaste, och rymligaste...men även sådana hjärtan blir till slut trötta, och måste få vila. Det gör bara så fruktansvärt ont.

 

 

Lillan står i kökssoffan och håller i tavelramen med bilderna på Dig, hennes fina mamma. De pratar om Dig varje dag, båda två, Lillan, och Lillen. De saknar Dig, och Du är och förblir en självklar del i vår familj och glöms aldrig bort när de berättar vilka de älskar och bryr sig om. 

Lillen plågas av minnena som jag, när han ska sova. Han sover oftast hos mig. Ibland säger han att han ligger i mitten av sängen, och att jag ligger på ena sidan, och Du på andra. Han vill det så intensivt att det nästan verkar bli på riktigt ibland. Kanske ligger Du där hos honom med... 

Han älskar Dig så mycket, att han till slut bad mig att jag skulle ta ned bilderna på Dig från hans rum, för att han blev så ledsen av att se dem när han skulle sova... Vi bestämde att de fick hänga i trappan istället så att vi kan se Dig på dagarna istället. 

Att han plågas av minnena är nog inte riktigt sant...han plågas av insikten att Du inte är kvar hos honom som Du var. Alltid, och mycket. Insikten kommer ju med minnena, men minnena kommer också med många skratt och glimtar i hans ögon. Det är skratten och glimtarna i ögonen som gör att jag vet att jag inte gör fel som håller minnena levande. Minnen som dött kommer aldrig tillbaka, och kan aldrig återskapas. Man har en chans, och den måste man bara ta. Minnen gör ont, men behövs, minnen är det värdefullaste en människa kan ha. Minnena är sinnets största och mest värdefulla skatt. Jag vill inte beröva dem den skatten. 

Jag har ställt ut ljuslyktan på trappen. På onsdag tänder vi ett ljus. Då har vi hjälpts åt att vårda våra gemensamma minnen av Dig i tre år. Det har varit, och är jobbigt, och smärtsamt, men värt all smärta. 

 

Jag tror att minnena även om de smärtar, hjälper oss att gå vidare. Vi vill att Du alltid ska känna Dig välkommen i våra hjärtan.

 

Vi älskar Dig väldigt mycket!