Vem fan bestämde!?
Onsdagen 19/12 2012
Var på sjukhuset idag. Hematologmottagningen. Hon jag skulle prata med var försenad. Hann träffa två av Älsklings läkare, den ena nickade den andre stod framför mig och suckade, och kunde inte riktigt komma på vad han skulle säga. Till slut blev det så jobbigt att jag klappade honom på axeln...
Efter en halvtimmes väntan på ett av världens mest ångestframkallande ställen hade jag sådan värk att jag varken kunde sitta eller stå upp längre utan gav upp och gick ut i hisshallen, för att ta mig till bilen och värktabletterna. Då kom hon i trappan, och bad så mycket om ursäkt.
Vi pratade en stund. Kändes rätt okej. Det finns någon form av horisont liksom. Hon tyckte inte att det var så konstigt att värken kommit tillbaka med full kraft plötsligt. Hon tror att jag haft ganska mycket adrenalinpåslag senaste året som har hållit den borta...och nu när allt rasade... Hon sa att det syntes att jag gått ner i vikt...
I bilen blev jag skitförbannad och bara skrek...åt någon.
"Vad är det för jävla orättvisa!? Vem fan har bestämt att Du inte skulle få fira jul i år??"
Jag skrek på cancern, och allt annat jävla skit. Det hjälpte inte särskilt mycket...
Träffade fina Kajsa på stan innan jag gick upp till sjukhuset. Det var trevligt, och skönt. Vi pratade lite om julen. Att Hon pratat jättemycket om den på slutet. Det var julen som fick Henne att orka kämpa, att hoppas lite lite till!
Vi pratade lite om att julen liksom inte finns i år. För mig. Inget pynt i världen kan ge mig julstämning. Julen är tortyr. Utan Henne.
Mådde rätt dåligt när jag kom hem. Hade väldigt ont.
Blev glad av att se barnen och Farmor vid köksbordet, genom fönstret. De såg glada ut.
Brorsan med familj, och ena syrran med sambo kom på kvällen och vi åt god mat som Farmor lagat. Mådde bara....jävligt dåligt. Var nog rätt tråkig.
Jag vill inte dö...jag är bara inte så glad för att leva just nu...eller vakna på morgonen. Fast det slipper jag ju idag, eftersom jag aldrig somnade. Sömntabletterna funkar sådär just nu.
Efter en halvtimmes väntan på ett av världens mest ångestframkallande ställen hade jag sådan värk att jag varken kunde sitta eller stå upp längre utan gav upp och gick ut i hisshallen, för att ta mig till bilen och värktabletterna. Då kom hon i trappan, och bad så mycket om ursäkt.
Vi pratade en stund. Kändes rätt okej. Det finns någon form av horisont liksom. Hon tyckte inte att det var så konstigt att värken kommit tillbaka med full kraft plötsligt. Hon tror att jag haft ganska mycket adrenalinpåslag senaste året som har hållit den borta...och nu när allt rasade... Hon sa att det syntes att jag gått ner i vikt...
I bilen blev jag skitförbannad och bara skrek...åt någon.
"Vad är det för jävla orättvisa!? Vem fan har bestämt att Du inte skulle få fira jul i år??"
Jag skrek på cancern, och allt annat jävla skit. Det hjälpte inte särskilt mycket...
Träffade fina Kajsa på stan innan jag gick upp till sjukhuset. Det var trevligt, och skönt. Vi pratade lite om julen. Att Hon pratat jättemycket om den på slutet. Det var julen som fick Henne att orka kämpa, att hoppas lite lite till!
Vi pratade lite om att julen liksom inte finns i år. För mig. Inget pynt i världen kan ge mig julstämning. Julen är tortyr. Utan Henne.
Mådde rätt dåligt när jag kom hem. Hade väldigt ont.
Blev glad av att se barnen och Farmor vid köksbordet, genom fönstret. De såg glada ut.
Brorsan med familj, och ena syrran med sambo kom på kvällen och vi åt god mat som Farmor lagat. Mådde bara....jävligt dåligt. Var nog rätt tråkig.
Jag vill inte dö...jag är bara inte så glad för att leva just nu...eller vakna på morgonen. Fast det slipper jag ju idag, eftersom jag aldrig somnade. Sömntabletterna funkar sådär just nu.
