Pappans tankar

Har skrivit ganska lite i bloggen senaste åren, och jag inser ju att jag oftast skriver här när jag är låg, eller har en extra tung dag. Jag har inte bara tunga dagar, även om alla dagar innebär tunga tankar och minnen. Lillen och Lillan är två underbara filurer som skänker mig skratt och glädje varje dag, förutom trotskaos, och katastrofer!

 

Jag är ganska säker på att de båda räddat mig kvar här, för när jag inte velat uppleva en ny dag av outhärdlig sorg, har jag varit tvungen att göra det ändå, för att ta hand om våra underbara barn! De har sett, de har märkt, och de har delat sorgen, de har ju gått genom varsin egen tung outhärdlig sorg, de har tröstat mig, varandra och jag har tröstat dem!

 

Jag tror att vår familj har väldigt starka band, kärleksband, och jag tror faktiskt att det är en av många anledningar till att vi är gatans skrikigaste och argaste familj. Vi vet att vad som än händer, så försvinner inte en millimeter av kärleken vi har till varandra, barnen vet att det inte är farligt att bli arg, och att skrika, för vi blir alltid sams, och vi förlåter alltid varandra, vi kramas, pratar och tröstar. Vi lovar att vi ska bli en mindre skrikig familj, blir arga igen och glömmer. Och blir sams. 

 

Jag blir ofta rörd av att se barnens omsorg för varandra och för sin pappa! Det värmer mitt hjärta mer än något annat, och något av det finaste jag vet är när Lillan förklarar att hon "berättar kärlek" varje dag för att hon vill att de hon älskar ska veta om det! Idag stod jag lite frustrerat i badrummet och väntade på "ska bara" i en kvällsprocedur som aldrig tycktes ha något slut, när Lillan tittade mig i ögonen och sade: "-Du är okej och fin som du är!" Jag är så glad att hon, fyra år gammal, vet det där, och värdet i att säga det till någon! 

Lillen pratar jättemycket om känslor och tankar, och jag har alltid uppmuntrat det. Jag vet att Älskling hade varit så stolt över honom, och jag hoppas att han växer upp och blir en riktig man, som har mod att visa känslor, och att prata om dem, för han kommer att vinna så jävla mycket på det! 

Jag hoppas att Lillan växer upp och fortsätter att veta sitt värde, och blir en kvinna som står på egna ben, och skrattar högt!

 

Jag hoppas att jag får vara kvar så länge att jag till skillnad från min egen pappa, får se mina fina barn växa upp och ge sig ut i livet på egen hand! Jag hoppas jag får uppleva att se dem möta kärleken! 

Jag börjar att se fram emot nästa dag. Jag börjar planera framåt. Jag får tokiga infall. 

 

Men. Jag kommer nog aldrig att våga ta något alls för givet. Igen. Jag har lärt mig att uppskatta det jag har, för jag har fått lära mig att det när som helst kan försvinna bort för all evighet. 

Livet är fruktansvärt, brutalt, elakt, och hänsynslöst. Men det har sina stunder, och jag har just börjat våga njuta av dem. 

Lillan har fyllt fyra år, och den lilla bestämda bäbisen på neo är nu en mycket bestämd ganska stor flicka. Idag skulle det hållas fyraårsbaluns i trädgården, med saft och bulle, tårta och vetebröd, kaffe och kaka. 

 

Pappan har för länge sedan insett att ambitionerna inte längre uppnås, och att kraven på sig själv motvilligt fått sänkas rejält. Alltså inköptes ansenliga volymer köbekagor (*köpekakor) på Maxi. Lillan valde ut tre tårtor. Smakade ingen. 

 

Ganska lätt fixat eller hur? Tro mig. Inget är snabbt och lätt fixat, som ensamstående småbarnspappa. Särskilt inte om småbarnspappan varit uppe halva natten och åtgärdat akuta tvätt- och saneringbehov, flyttat en sandlåda, och sedan väckts alldeles för tidigt (åtminstone enligt småbarnspappan) för att sedan köra fyra maskiner tvätt (och torktumlare), flyttat en jävla hammock, monterat ett bord, burit ut sex trädgårdsstolar extra, flyttat på samtliga utemöbler, fyllt trädgårdstunnan med halvmeterhögt ogräs, och klippt gräsmattan, tjatat hål i sitt eget, och barnens huvud om att städning skall utföras i barnens rum, dammsugit nedanvåningen, blandat en större mängd saft, och jos, dukat fram, burit ut tallrikar, glas och kaffekoppar till 15 personer, exklusive barn, kokat ett par kannor kaffe, blåst upp ballonger, förmanat barnen att inte smutsa ner finkläderna innan kalaset börjat, nästan börjat gråta efter att ha funnit dem i lekstugan med finkläder, slabbandes med surt vatten, lera och jästa bär, samtidigt som första gästerna anlände. 

Tagit ett par djupa andetag (hyperventilerat och svettats ymnigt), välkomnat de första gästerna, satt mig på en stol med ett tämligen dämpat humör.

 

Haft ett väldigt trevligt kalas med väldigt trevliga gäster, glada barn, skrattande föräldrar, gjort om större delarna av förstnämnda procedur, nattat barnen, landat på golvet ovanpå en spikmatta, lyssnande på Tom Petty&The Heartbreakers, djupandats, och slutligen slappnat av. 

Lite snabbt bara. Lite som att stångas med en jävla buss. 

 

Ovanstående hade varit lite lättare om jag inte på ett brutalt sätt påmints om att jag är just ensam med barnen, när det ska ställas till med kalas, och brutit ihop i köket gråtandes (på riktigt den här gången) i desperat sorg över saknaden av min Fru, med en helvetes ballongjävel gjord av ett gammalt lastbilsdäck från Ukraina, fastsnodd om två värkande fingrar. Slagen av den förkrossande insikten om att jag placerat hammocken på exakt samma ställe som den stod på på Lillans första födelsekalas, vilket också var det sista som Älskling fick uppleva. Minnesbilden av en sorgsen mamma sittandes i hammocken med en otröstligt gråtande jättepappig bäbis i famnen. En av de mest sorgliga bilderna min näthina sett. Hon var bara hemma några timmar på permission från sjukhuset, svårt sjuk, för att få vara med på kalaset. Det gjorde så fruktansvärt ont i den bäbisens pappa, att se mammans sorgsna blick, över att inte kunna trösta sitt älskade barn, som knutit an till sin pappa, som Lillen knutit an till mamman, eftersom det var han som varit mest med henne den första tiden, på grund av den satans leukemin. 

Förutom det, är det snabbt och ganska lätt fixat med ett litet kalas för de allra närmaste vännerna och familjen.