Pappans tankar

 

 

 

Måndag 23/1 2012

 

Idag har Pappan, Lillen och Lillan haft en heldag på sjukhuset. Klockan nio i förmiddags var det bebisbesiktning på neonatalmottagningen i Lund, och hon gick genom utan anmärkning! Under en timmes tid undersöktes hon nogsamt medelst okulär, fysisk, och social besiktning. Hennes läkare klämde och kände, petade och böjde, pratade, tittade och lyssnade tills Lillan bestämde sig för att kissa på henne. Pappan hade den goda smaken att berätta att hon bara gör så på sjuksköterskor och läkare, och att hon inte gjort så en enda gång sedan vi kom hem. Dr Cecilia tog det hela med ro, och sade att hon lätt kunde byta kläder innan hon skulle ronda!

 

Mottagningssköterskan Christina var också mycket nöjd med Lillan, och tyckte att hon hade växt jättemycket, och att hon var en glad lite tjej. Lillan försökte antagligen kissa på henne med, men hade fått blöja på sig så det märktes inte.

 

När bebisbesiktningen var klar så följdes Lillen och Mamman upp till hematologen, medan Pappan och Lillan parkerade bilen. Det som sedan var tänkt som ett vanligt besök a´la två-tre timmar visade sig bli en heldag! Hela familjen gick på långpromenad, med syskonvagnen, och både Mamman och Pappan njöt stort av att äntligen få komma ut i friska luften, och dessutom i solsken! Lillan somnade nästan direkt, medan Lillen slött tittade ut ur sittdelen, och slumrade till en liten stund. Under den stunden passade Mamman och Pappan på att prata av sig lite med varandra om de senaste dagarnas nedslående utveckling socialt, men även att glädjas över att Mammans crp fortsätter att rasa i rask takt, samtidigt som Hennes blodvärden sakta men säkert är på väg uppåt.

 

Enligt läkarna på dagens rond, så menades att när Hennes neutrofiler är uppe i 0.5, och crp är nere på 50, så kan man gå över till antibiotika i tablettform, och då kan Mamman få lämna sjukhuset! Det tror man kommer att hända inom någon eller några dagar, om det fortsätter i samma takt som hittills.

 

Lillen har varit i storform idag, och bara satt igång akutlarmet en gång, fjäskat till sig två Piggelinglassar, och busat med en hel massa ”tanter” och ”farbröder” med vita kläder. Mullvaden har rullat på tv:n i bakgrunden, men Lillen har varit upptagen med att övervaka sjuksköterskan Hans, och Thomas, som hade med sig en ny sjuksköterska som gick bredvid. Hans är väldigt rolig och spännande, och Thomas är ju en gammal bekant sedan i somras, och har alltid en Piggelinglass bakom vardera örat! Annars är även städ”tanten” Maria väldigt intressant, och han jobbar hårt på att imponera på henne, medan hon nogsamt ser till att Mammans rum är så rent det går, med en tokig nästan-tvååring som rantar runt och sprider halvätna vindruvor, och droppar smältande Piggelinglass på golv och inredning.

 

På det stora hela en kalasfin dag som verkligen behövdes efter ett par dagars riktigt humörras!

Naturligtvis måste det finnas något litet smolk i glädjebägaren, dock, och dagens smolk voro tvenne till antalet!

Första smolket: 

De två idioterna som framförde varsin vit skåpbil från ”staddax.com” i 130-140 km/h på E6 i blixthalkan, och båda två efter varandra med någon minuts mellanrum körde om på fel sida och prejade sig in framför framförvarande bil! Den ena av de två framförvarande bilarna, var Pappans.

Pappan låg i vänsterfilen för att slippa köra i 80, och det gjorde även ett par hundra andra bilister, och hastigheten var ca 100 km/h, när Pappan noterade ett par helljus från en tidigare nämnd vit skåpbil, ungefär en meter bakom bakluckan! Pappan satte på varningsblinkers, och skåpbilens förare började då att sicksacka bakom Pappans bil tills en liten liten lucka dök upp i högerfilen, varpå han vräkte in skåpbilen jämsides, och sedan lika vansinnigt in framför! Pappan bromsade, tutade och blinkade med helljuset samtidigt. Långtradarchauffören vid sidan om gjorde det samma! Skåpbilsföraren blev nervös och gled tillbaka till högerfilen och gled snabbt en tio bilar bakåt.

Strax innan Nova-rondellen tog han sats och dånade förbi Pappans bil även nu på fel sida. Pappan noterade registreringsnumret, och tänker ringa upp företaget och fråga om de har väldigt akuta städuppdrag...

Andra smolket: 

Spelmuppen på Hörnans ”service”butik, som konstant gnäller och tilltalar en nedlåtande, överseende, och alltid har någon anmärkning att göra vid samtliga försök att få service på hörnan där hans lilla obetydliga skitbutik ligger. Idag på väg hem från sjukhuset körde så Pappan inom för att posta ett paket åt Mamman, med båda barnen övertrötta och ledsna i bilen. Pappan fann lokalen helt folktom, och ”hallåade” ut mot lagret. Spelmuppen kom sävligt ut med en sur och allmänt störd min, varpå jag räckte fram paketet och min önskan om att få det postat.

”Det blir 24:- eller ja det kan gå genom” Han provade att föra paketet genom en mall föreställande en brevlådeöppning, varpå paketet nuddade kanterna. ”Nej det går som skrymmande, 24:-!”

Pappan tar fram sitt mastercard, och för det mot kortläsaren.

”Har du inga kontanter?” ”Nej” svarade Pappan med bestämd röst.

Spelmuppen står och stirrar och ser ut som om jag smetat bajs på hans kortautomat.

”Du får tänka på oss småföretagare, det kostar oss en hel att bedriva verksamhet med alla

kortavgifter! Spelmuppen stirrar lite till för att se om Pappan kanske har kontanter nu.

Pappan stirrar tillbaka.

”Låt gå för den här gången!” Spelmuppen stirrar med överseende blick på

Pappan, och skakar på huvudet”.

Det här ungefär 50:e gången som Pappan högst motvilligt försöker erhålla service på

servicebutiken Hörnan med samma resultat, nämligen dåligt bemötande, gnäll om postpaket

eller porto, gnäll om nåt hans mamma sagt, gnäll om någon timanställd småtjej, gnäll om att allt är så svårt. Aldrig, aldrig service

Pappan sliter upp ett hagelgevär och skjuter Spelmuppen mitt mellan ögonen.

Nej, förresten, Pappan ryter: ”Ge tillbaka paketet!”

”Nejmendetärokej..”

”Ge tillbaka paketet!” Spelmuppen räcker osäkert fram paketet.

”Du kan ha din jävla verksamhet, jag är så jävla trött på ditt strulande och gnällande varje gång jag kommer hit!”

Pappan tar sitt paket och lägger i bilen och kör hem i oförrättat ärende. Pappan tänker köpa frimärken på Pressbyrån på sjukhuset imorgon och stoppa ner paketet i lådan utanför.

 

 

 

 

Söndag 22/1 2012

 

 

…brukar Mamman och Pappan titta på ibland på dvd. Pappan som har lite svårt för utstickande benpipor, och sågande/borrande i skallben får ibland titta bort, som ett barn som tvunget ska titta på läskig film på tv, men inte riktigt vågar!

 

För någon vecka sedan skulle Mamman på återbesök på hematologen, efter sin senaste behandling. Pappan och barnen väntade i bilen, då både Lillan och Lillen somnat, och det kändes som att de behövde sova mer. Pappan har vid det här laget lärt sig att bilen icke får stannas om man vill att barnen ska fortsätta sova. Alltså körde Pappan sakta runt gatorna kring Usil (eller SUS i Lund som det så krångligt heter nu för tiden) likt en ”Pimp-my-ride”-wannabe, tills det började bli tjatigt. Då och då svängde Pappan in på sjukhusområdet igen och cirkulerade i cruising-fart. Korta stunder stannades bilen tills Lillan gnydde till i baksätet och det var dags att rulla vidare.

 

Vid ett sådant stopp, föll Pappans blick på en rörelse i ett fönster på blocket (Usil:s huvudbyggnad), och det som utspelade sig innanför. En läkare som rytmiskt rörde sig framåtböjd över en för Pappan osynlig patient. Repetitiva rörelser med paus för att sedan återupptas i samma cykler om och om igen. Läkaren höll tillsammans med en kollega på att återuppliva någon med hjärt-lung-räddning.

 

Det kom in fler personer i det lilla rummet, läkaren byttes av, men samma rutin fortsattes av avbytaren. Plötsligt avstannade verksamheten och personerna tittade på varandra och ned på patienten/sjukhussängen. Sakta tömdes rummet på personal, och en civilklädd person reste sig upp precis innanför fönstret.

 

Pappan fick en väldigt obehaglig känsla i kroppen.

 

Kanske råkade Pappan bevittna ett liv som slocknade för att inte komma tillbaka? Kanske gick det bra? Pappan tänkte på Lillan då hon höll på att slockna. Hon kom tillbaka. Obehagskänslan satt i.

 

Pappan startade bilen och körde sakta vidare. Kvar i det där rummet fanns verkligheten kvar för någon. En väldigt naken och avskalad verklighet. I baksätet gav Lillan ett litet sovande gnyende läte ifrån sig. Hon finns kvar. Telefonen ringde. Mamman var färdig.

 

Pappan glömde för stunden bort det han just sett genom ett helt vanligt fönster på ett helt vanligt sjukhus, en helt vanlig dag.

 

 

 

Fredag 20/1 2012

 

Det har varit en tung dag och Pappan tackar sin lyckliga stjärna för de fina vänner familjen har. Det är när mattan rycks undan under fötterna på en, som man verkligen värdesätter er alldeles extra mycket.

 

Det verkar inte räcka med att Mamman har cancer, och att Lillan därför kom till världen nästan tre månader före tidtabellen, att familjen tidvis tvingats leva splittrade och att allt det här till slut gjorde att Pappans sista ork att kämpa för sitt första barn tog slut. Kanske är det bara ett skäl till för att ringakta Pappan.

 

Som en barndomsvän skrev till mig idag: ”Vad fan vet xxx om att ta hand om två barn medan deras mamma kämpar mot cancer?”

 

Kanske hade någon annan gjort det bättre, vem vet, och vad spelar det för roll? Det var Mamman som blev sjuk, det var Pappan som fick försöka vara ytterligare lite mer pappa än han redan försökte vara, och ingen annan. Undertecknad kan bedyra att han gjort allt som stått i hans makt för att få familjen att fungera. Mamman har gjort en heroisk insats i att både bekämpa en fruktansvärt hänsynslös sjukdom, och samtidigt gjuta hopp och framtidstro i både familj och vänner, göra sitt yttersta för att vara så mycket mamma Hon bara kan, och dessutom vara en fantastisk Fru!

 

Vi hade nog inte orkat så här långt utan våra vänners fantastiska stöd och hjälpinsatser, men kanske orkat ännu mer om inte en ansenlig mängd energi fått läggas på draman, intriger, och självömkan hos några av de som själva ser sig som de enda sanna hjältarna i sammanhanget.

 

Pappan är uppriktigt ledsen och sårad, besviken och riktigt jävla förbannad.

 

Var detta slutar får framtiden visa, men för mig personligen känner jag att för många broar har bränts allt för vårdslöst och lättvindigt dessa senaste dagar för att jag ska ha det i mig att förlåta. Särskilt som det inte var första gången.

 

 

Det var med lätt desperation Pappan stressade på barnen kläder så fort det blev praktiskt möjligt, vilket inte var förrän sent på eftermiddagen, och körde till Lund för att Mamman skulle få träffa sina älskade barn, för att Lillen och Lillan skulle få träffa sin mamma, men minst lika mycket för att Pappan skulle få krama om sin älskade Fru! Idag mer än på länge, behövde Pappan få rent fysisk bekräftelse på att anklagelserna och beskyllningarna inte hade tagits för sanna, och att Mamman och Pappan fortfarande står eniga tillsammans i den här livssituationen.

 

Den som kastat första stenen är nog den som i slutänden kommer att förlora mest. Idag var för övrigt första gången jag citerade bibeln på bra länge:

 

Jesus sade: ”Den som är utan synd må kasta första stenen...” Som övertygad ateist får jag ju ändå ge honom cred för en och annan träffsäker oneliner! ;)

 

Lillen hade idag med sig Mullvaden på dvd, till Mammans sjukhusrum vilket kraftigt höjde statusen på sjukhusbesöket! Även idag knatade Lillen till köket för att försöka få Piggelin! Till hans förskräckelse stod ”tanten” som för några veckor sedan fått plocka upp glassplitter efter Lillens bravader med en lättölsflaska, i dagrummet, i köket! ”Tanten” påminde honom om denna episod, men gav honom gärna en glass! :D Lillen sade senare ”pinnglass....rädd!” Tolkas efter behag! :D

 

Lillan bajsade lite i det blåisolerade rummet varpå Pappan fick ytdesinficera och gnugga lite, för att undvika ett ebola-utbrott på hematologen. Lillan var mycket nöjd och belåten!

 

En annan Region Skåneanställd ”tant” bjöd Lillen på pepparkaka när det var dags att åka hem. Han bar den lyckligt genom halva Usil utan att ens smaka på den. Sedan var den puts väck, och Lillen blev mycket frustrerad! Pappan menade att det var himla svårt att veta var Lillen slarvat bort pepparkakan på BUS (Barn och UngdomsSjukhuset, dit vi hade nått) Lillen klagade sorgset och högljutt: ”slarva bort!” Väl framme i bilen hävdade han med en dåres envishet att han lagt den i syskonvagnen, varpå Pappan fick leta och leta i bagaget, utan att finna någon pepparkaka! ”Slaaaaaaaaarvat booort!” snyftade Lillen! Vad gör man liksom? :D Man kör hem och tröstar med Veronica Maggio på bilradion! (funkade)

 

Mamman har nu börjat återhämta sig i blodvärdena, så sakteliga, men crp vände plötsligt uppåt igen. Varför kan man ju spekulera i, och en spekulation var att det var för att när immunförsvaret nu börjar komma igång så finns det något som kan reagera mot infektionen, och då åker ju crp upp. Man verkade inte orolig utan fortsätter med de antibiotika som redan ges.

 

Hemma igen blev det raskt sänggång för Lillan och Lillen, och de somnade gott. Sedan terapisamtal med Mamman i telefon. Förhoppningsvis terapi även för Henne.

 

 

 

 

Fredag 20/1 2012

 

Pappan gör en nystart med den här bloggen, och skakar av sig besvikelsen som lett till att jag nu lösenordsskyddar Pappans tankar.

 

Igår eftermiddag lade sig lugnet åter i gräsänklingsfamiljen, och rutinerna som Lillen och Lillan så väl behöver återupptogs. Lillen var rejält trött och grinig när Mamman till slut kunde besökas på sjukhuset, men både Mamman och Pappan lyckades vända på tragedin till bus och lek, och det blev riktigt bra till slut! Mamman var glad, och besvikelsen över att bli kvar på sjukhuset minst tills på måndag lättade kanske lite när både Lillen och Lillan visade upp sig på sitt charmigaste humör, och Pappan som varit lite frustrerad av olika anledningar kände lugn och glädje över att familjen snarare kom varandra ännu närmre än motsatsen!

 

Lillen förde förvisso rejält med oväsen när han busade, men charmade ändå tills sig en ”pinnglass” av en ”tant” på avdelningen!

 

När Pappan, Lillen och Lillan kom hem igen var det tyst och lugnt i huset. Det blev en mysig kväll och en riktigt lång, men gosig nattning, med massor med kramar och mys! När Pappan låg där i dubbelsängen med två underbara fantastiska gosungar tätt inpå sig, kändes det som att det kanske ändå var så att Mamman och Pappan inte är de sämsta föräldrarna som gått på denna jord trots allt.

 

Kanske är det ändå så att när dagen är slut, så är det två välmående barn som lugnt tankar kärlek och trygghet i sin pappas famn, när Mamman tvingas vara på sjukhuset. Trots att inte alla verkar övertygade om Mammans och Pappans omdöme, angående val, och beslut som tas, och tagits angående hur familjen ska hantera Mammans sjukdom, och allt vad den leder till.

 

 

Efter att flera gånger på kränkande sätt blivit misskrediterad på grund av saker jag skrivit i denna blogg, och som sedan tolkats som fan läser bibeln så inför jag nu lösenord för att få tillgång till bloggen.

Ni som önskar läsa den, och inte själva känner med er att ni missbrukat mitt förtroende, hör mer än gärna av er per telefon eller mail, eller på annat sätt, för att erhålla användarnamn och lösenord.

Med vänlig hälsning Pappan.

 

 

 

Tisdag 17/1 2012

 

 

Pappan, Lillen och Lillan, följde idag med Mamman till sjukhuset för andra dagen på raken. Igår behövdes det påfyllning av trombocyter, då Mammans nästan var helt slut. Lillen fick veta att doktorn skulle laga Mammans näsa så att den skulle sluta blöda. Mamman och Pappan försöker vara så raka och ärliga det går, men ändå begripliga, för att Lillen ska ha en chans att förstå varför Mamman åker till sjukhuset hela tiden.

 

Idag kom provsvaren på Mammans blodprov, och det blev till att åka till Lund, för inläggning. Mammans crp hade börjat stiga, och idag var det ännu högre, så Mamman har någon infektion i kroppen. Ännu vet man inte vad det handlar om, men antibiotika har satts in, och imorgon ska det utredas mer. Mamman har mått jättedåligt av cellgifterna den här gången, men paradoxalt nog mådde Hon mycket bättre i morse, när Hon vaknade. Lillen, Lillan och Pappan stannade kvar i flera timmar för att få veta om Mamman kanske kunde få åka med hem, men när det till slut visade sig att crp hade gått upp ännu mer så fick det bli bilen hem utan Mamman.

 

Lillen var jättetrött och fick trösta sig med välling och Mullvaden på tv när hemresan var över. Lillen tyckte åtminstone det var skoj att återse Stina, sjuksköterskan han lärt känna i somras då Mamman blev sjuk. Han hann med att kalla henne och de andra i personalen för tanter och farbröder, sätta igång akutlarmet i dagrummet två gånger, och välta en tom droppställning med ett brak i golvet innan det var dags att åka hem! I pausen då Pappan och Lillen gick för att fylla på parkeringsautomaten, hann Lillen med att slänga sig på golvet på både pressbyrån, och i hisshallen. Han var åtminstone glad, och deklarerade att han somnat.

 

Väl hemma, mätt och tröstad började han återta omvårdnaden av sina bebisdockor, som behöver nya blöjor då och då, och aktiveras med lekar, och även har börjat slåss och trotsa! Idag tog till exempel en av dockorna sönder en sänglampa, när den slogs! ”Fyyyyy!” tillrättavisade Lillen och pekade förklarande på dockan när Mamman och Pappan undrade vad som hände! ”Docka slåss!”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Torsdag 12/1 2012

 

 

Sedan förra inlägget har Mamman genomgått den tuffaste behandlingen hittills, kommit hem på permission, och idag blivit utskriven. Mamman är trött, har ont och mår ganska dåligt.

 

Lillen har varit ganska duktig på att hantera situationen, men när det ska sovas blir det stökigt. Troligen är det en hel del som rör sig i det lilla huvudet just nu. En nyss inarbetad nattningsrutin är nu ett minne blott, och det är både tandagnisslan och tårar från Lillen, och frustration hos Pappan, över de många och mer eller mindre påhittiga anledningarna till att det inte ska sovas när det är dags att sova. Pappan tänker att ju smartare barn man har, desto trotsigare, och desto mer utmaning blir det att vara förälder. Hur smart Lillen nu än är, så är det sällan ”knappt-tvååringar” vet bäst när det gäller sömnbehov och dylika saker. Här är det visst tänkt att Pappan och Mamman ska styra in på rätt väg. Ni, våra fina vänner med barn i samma ålder vet hur rasande enkelt det är! Telningarna gör ju nämligen precis så som man säger att de ska göra. Eller hur?

 

Ett exempel på hur dåligt det kunde gått om man låtit Lillen bestämma jämnt är vid stoppljusen:

Rött ljus – Pappan stannar bilen. Lillen ylar: Kööööööööööra! Buhu-kööööööra!

 

Ni förstår säkert. Lillen ”vet” just nu att man inte behöver äta, sova, eller ha kläder på sig. Man behöver heller inte vara försiktig i närheten av bilar. Pappan håller inte alltid med, vilket kan leda till konflikter. Pappan har läst att det är normalt att ha konflikter med sitt trotsbarn. Små konflikter var tredje minut, och tre större varje timme, enligt litteraturen Pappan ibland närmast desperat söker i! Pappan tror att det stämmer!

 

Det står även att det trotsiga barnet behöver motstånd för att utvecklas, och att trotset är en nödvändig del i barnets utveckling. Lillen kommer således att bli utomordentligt utvecklad!

 

Lillan verkar ta saker med ro, och får hon bara ha lampan tänd på natten så att hon kan prata med sin Laban-mobil så är hon nöjd!

 

Hela familjen är dock rätt trötta på att åka bil till Lund vid det här laget, så det var inte utan lättnad familjen åkte hem idag, när Mamman slutligen blev utskriven. Det för Lillen väldigt symboliska blåa armbandet kunde tas bort. Nu är Mamman hemma på riktigt!

 

 

Torsdag 5/1 2012

 

 

Nu har Mamman äntligen påbörjat nästa del i sin behandling, och därmed blev Pappan gräsänkling i fem dagar. Lillen och Lillan har tagit det hela ganska bra än så länge, och det är väldigt skönt! Det känns som att vi verkligen kommer att klara det här! Självklart har oron legat där under ytan, för hur det skulle gå att hålla ihop familjen under behandlingarna, och även om man vill vara positiv så vet man ju inte förrän man är där.

 

Pappan känner att saker verkligen kommer att gå bra. Lillan utvecklas jättebra, och är till och med tidig för sin ålder om man räknar så kallad korrigerad ålder. Hon är frisk och nyfiken och väldigt intresserad av allt och alla runt henne!

 

Lillen verkar klara att sova i egen säng riktigt bra, och Pappan tycker sig se hur hela familjen redan börjar få mer ork och hur Lillen är gladare, kramigare och lite mindre trotsig, troligen för att han sover bättre. Mamman och Pappan är mindre trötta, och har lite bättre ork att hantera saker eftersom vi med får sova bättre!

 

Det är väldigt skönt att ha lyckats med det här lagom tills att nästa behandling startade, och det är bra för självkänslan att känna att det faktiskt går riktigt bra att ta hand om barnen även på egen hand! Varje dag åker hela gräsänklingsfamiljen till sjukhuset i Lund för att hälsa på Mamman, och det tror Pappan är väldigt bra för särskilt Lillen, som då förhoppningsvis får en logik i var Mamman är och varför. Hemma pratar Lillen med Mamman på skype och i telefon, och han tittar sin pappa i ögonen och förklarar att mamma ”komme hem jen”. Pappan kramar om sin fina duktiga Lillen och svarar att ”Ja, mamma kommer hem igen!”

 

Lillan tittade nyfiket runt överallt på det nya stället i världen som hon upptäckte idag, som utgjordes av den alldeles nyrenoverade avdelningen som öppnats för bara några dagar sedan!

Mamman har fått enkelrum, med egen tv och dvd, eget badrum, och ny utsikt!

 

Lillen charmade de två ”tanterna” i 20-25-årsåldern som serverade maten i matsalen, och fick glass! Han lade även huvudet på sned och smilade upp sig åt en cancersjuk ung kvinna som satt med sin syster och åt bredvid. Pappan är stolt över sin lilla ibland överintensiva men glädjespridande solstråle!

 

Saker kommer att ordna sig. Pappan har bestämt att framtiden är ljus, och att detta året kommer att bli ett bra år, även om det blir motgångar! Mamman kommer att bli frisk och är redan nu i full remission. Behandlingen fungerar och det gör att det är lättare att känna tillförsikt inför framtiden!

 

När gräsänklingsfamiljen kom hem igen blev det kvällsmat, och sedan godnattmys i sovrummet med välling till både Lillan och Lillen, och nattvisor sjungna i mörkret samtidigt som ena katten attackgosade och lekte med Pappan! Så kallad kvalitetstid! Båda barnen somnade sedan gott mätta och nöjda tillsammans i varsin säng i sovrummet, medan Pappan fixade med tvätten, maten, och pratade lite med Mamman i telefon.

 

Nu börjar huvudet kännas tungt och trögt, och sängen lockar!

 

 

 

 

 

 

Tisdag 3/1 2012

 

Pappan har tänkt att skriva här både en och flera gånger, men Lillen och Lillan har aktiverat Pappan intensivt! Lillen trotsar intensivt det mesta som Pappan och Mamman säger, men glimrar då och då till och förvandlas till det goaste som finns! Hans största framsteg (enligt Pappan) på sistone är att han nu sovit flera nätter i sin egen säng, vilket lett till att både mamma och pappa och Lillen sovit bättre och blivit på bättre humör! Stora killen!

 

Lillan skrattar och smilar ofta och stort! Hon äter som en häst, och älskar att interagera med sin omvärld!

 

Lillen har träffat den omtalade och beryktade Tomten! Tomten var läskig och överskattad. Lillen kommer troligtvis inte att vara snäll det kommande året, för att säkerställa att Tomten inte kommer tillbaka nästa jul!

 

Mamman har fått vara hemma och fira jul med familjen och har verkligen pyntat och gjort fantastiskt fint här hemma! Hemgjord julmat och julgodis har ätits och klappar har slagits in och öppnats!

 

Pappan har verkligen varit glad för att få mysa med familjen hemma i lugn (nåja) och ro!

 

Lillan har hunnit med att hälsa på både J, och hans mamma och pappa, och Mormor och Morfar, där även Moster hälsade på! Nu har hon sett det mesta av världen. Varje dag blir världen dock större och större!

 

Goda vänner har hälsat på, och Pappan slås om och om igen av hur lyckligt lottad fina vänner får en att känna sig! Vi är förunnade det inte alla är förunnade, nämligen att ha flera alldeles underbara vänner, som aldrig tycks sluta bry sig om oss och som kontinuerligt fyller på vår energi och ger oss ny ork!

 

Nyår firades hemma med en skvätt champagne och massor med mys!

 

Det nya året kommer att avnjutas med familj och med vänner precis så som det visar sig utvecklas! Det kommer att ha all potential att bli bättre än det gångna!

 

2011 var året då Lillan föddes som ett riktigt envist och tappert mirakel, och året då Mamman blev sjuk. Det är lika omöjligt att veta hur det här året kommer att upplevas i minnet i framtiden, som det är att beskriva det nu. Året har ju innehållit kanske det vackraste och det svartaste svarta om vart annat. Olidlig smärta och sorg, men också oerhörd lycka och glädje! Vi har under 2011 fått veta vilka som är våra riktiga vänner och vilka som verkligen finns där för oss, vilket givit en del värmande positiva överraskningar. Ni som funnits och finns där för oss kommer för alltid att ha en särskild plats i våra hjärtan, och vi kommer att finnas för er när vi kan vara till hjälp!

 

När min pappa dog kändes världen outhärdlig och ensam när omgivningen upplevdes försvinna mitt i en overkligt svår förlust. Nu när livet åter kändes grymt och svårt att leva har vi varit så lyckligt lottade att ha starka och modiga vänner som vågat se ångesten, sorgen och smärtan i ögonen utan att vända bort blicken! Ni är och har varit fullkomligt ovärderliga! Tack för att ni finns! Pappan vet att mycket av vår smärta även varit er, vilket bara gör ert engagemang och er ork ännu mer tröstande och värdefull!