Pappans tankar

...om jag tänkt fira min 40-årsdag. På jobbet har frågan kommit ett par gånger, om den stora festen... 

Svaret börjar väl bli alltmer uppenbart eftersom det nu är mindre än en vecka kvar, och ingen har fått någon inbjudan. 

 

Det handlar inte om åldersnoja. Det handlar inte om likgiltighet. Det är bara så att ingenting får mig att bli så extremt påmind, och ledsen över det faktum att min Älskade inte är kvar hos mig, som de där dagarna som jag borde fira. Ingen i mitt liv har så helhjärtat gått in för att försöka fira och förgylla de där dagarna som Hon gjorde. Hon älskade inte bara att få presenter, Hon älskade verkligen att ge dem med! 

Fars dag kanske blir roligare när barnen blivit lite äldre, åtminstone om någon påminner dem om att dagen finns, födelsedagarna kanske känns värda att fira igen någon gång de med.

 

Nu kanske en del tycker att jag borde lägga sånt åt sidan och fira denna födelsedag som den brukar göras, 40-årsdagen, man fyller ju bara 40 år en gång i livet liksom. Jag vill inte. Jag orkar inte. Varken låtsas vara glad, eller social. 

 

Bemärkelsedagarna gör mig bara så jävla ledsen nu för tiden. Tiden ska ju läka alla sår, sägs det, men tiden går jävligt långsamt ibland. 

 

Lillen var entusiastisk när han förstod hur knasigt många fingrar jag fyller den 5 oktober 2014, och ville köpa en present i en affär till mig. Han tänkte köpa en leksak.  Fint tänkt, leksaker är ju det bästa han vet! Önskar verkligen att Älskling kunde tagit med honom på presentshopping! 

Lillan räknade och räknade på sina små fingrar, men att någon kunde fylla mer än tio fingrar verkade gå utanför hennes föreställningsvärld. Mitt lilla hjärta!

 

Jag försökte förklara att jag skulle bli jätteglad om de gjorde nåt fint till mig själva, men de verkade inte riktigt köpa det. De gör ju fina saker till mig varje dag, och nu är det ju födelsedag!  Jag älskar verkligen mina fina barn!

 

 

 

Det här börjar göra mig ledsen...att inte kunna känna glädje över saker som jag förväntas(?) känna glädje över. 

Det blir liksom en press jag känner, som kanske inte ens finns mer än i mitt eget huvud...en jävla stress över att sluta gnälla och vara lite jävla positiv.  Jag känner mig bara falsk och konstlad när jag ändå försökt. 

 

 

 

 

Jag saknar Dig så jävla mycket Älskling!

 

 

 

 

 

Ikväll läste jag en bok om en flicka som heter Olga. Hon är fem år. Olga klarar sig själv. Hennes mamma är död. Hon har ju pappa, men han hinner inte riktigt med, och Olga kan ju själv. Det var en ganska bra bok, och Lillan frågade mycket om bilderna, medan Lillen frågade om texten...men mest var tyst och sorgsen...

Sen kom det. Det som gjorde så ont inuti mig. 

 

-Jag tycker bättre om mamma... Jag tycker om mamma mer än dig, pappa. 

Jag blev jätteledsen, men inte alls för min egen del, men för hans. Jag har alltid vetat det där, och alltid varit helt okej med det. Kärleksbandet mellan Lillen, och Älskling var oförstörbart starkt. De var varandra oerhört nära, och kanske har det varit det motsvarande förhållandet mellan Lillan och mig.  Jag har alltid älskat både Lillen och Lillan av hela mitt hjärta från första ultraljudet på dem båda, men jag tror att Lillan anknöt väldigt hårt till mig, av naturliga skäl. Jag hade ju den kontakten Älskling hade med Lillen som bäbis, med Lillan på neo, och även efter... 

Jag kunde sörja att jag inte var Lillen lika kär när han var riktigt liten, och jag vet att Älskling sörjde att Lillan inte tydde sig till Henne, som hon gjorde till mig...

 

-Men lilla älskade du! Ska vi kramas lite?
-Jag är jätteledsen, pappa! Jag saknar mamma.

-Jag med, fina du. Jag saknar din mamma jättemycket!

 

 

Mest av allt är jag otroligt lättad över att Lillen kände att han kunde säga det här som tyngde hans hjärta till mig, att det var okej för mig, och att han fick tröst och inte besvikelse som reaktion.

 

Jag är samtidigt otroligt sorgsen över hur ensamt det måste kännas att känna så, och ha förlorat Henne, och inte ha någon annan att lufta känslorna om det än mig. Älskade lilla barn!

 

 

Skrev ett inlägg på facebook häromdagen, om en händelse som utspelade sig för många år sedan nu. Jag kallade det för en flashback, och det är det ju förvisso, bara en ständigt återkommande en. 

 

Jag hamnade i handgemäng med en kille, som var ökänd för att ständigt utöva oprovocerat våld. Nyligen hade han utövat det mot en nära släkting som undkom med blotta förskräckelsen och överlevde utan bestående men, men utgången kunde varit en annan om marginalerna varit bara lite mindre. Som det alltid är när våld utövas.

 

Jag var förbannad, såg honom buffla sig fram genom folkmassan på festivalen i staden jag växte upp i. Han gick emot mig med, men jag var beredd och stod stadigt. Han blev den som föll åt sidan. Responsen var blixtsnabb. Just lite för snabb. Han körde upp ena handen i mitt bröst och sekunden senare hade jag knytnäven, med klackringen mitt mellan ögonen. Det svartnade i nån sekund, och jag kände efter ifall näsan var bruten. Under tiden sprang han allt han orkade därifrån, och försvann i folkmassan. Jag var vansinnig. Jag letade efter honom i flera timmar, men han var borta. Jag kokade, och vreden sköljde över mig. 

Dagen efter såg jag honom i folkmassan. Han gick rakt mot mig utan att se mig. Han var en halv meter ifrån mig. Adrenalinet flödade av ursinne, i min kropp. Impulsen exakt där och då var brutal, dödlig, och fruktansvärd. Den var en rak vänster på hans struphuvud. 

 

Jag är ännu idag otroligt medveten om hur nära det var, hur bara några få sekunders fortfarande fungerande impulskontroll hindrade mig.

 

Otaliga är gångerna jag vaknat med ett ryck, stel i kroppen, tills jag inser att jag aldrig lät den impulsen bli handling. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag låtit den impulsen bli handling. 

 

Fantasin målar upp olika lika nedslående scenarion. 

 

Jag vet hur det kunde bli så här. Det handlar om trösklar. Trösklar vi alla har, men som kan bli lägre. Fort, eller långsamt, beroende på hur vi reagerar i situationer vi utsätts för. Alkohol är en farlig tröskelsänkare ovanpå de statiska tröskelsänkningarna. Från början var min våldströskel väldigt hög, och jag mådde illa av att se våld på tv. Fysiskt illa. Jag minns hur jag en gång kollade på en boxningsmatch med Mike Tyson, och fick gå ut och spy.    Idag är jag obehagligt medveten om hur våld drabbar människokroppen. Jag mår illa av minnena av våld jag själv utövat, och ännu mer illa av tankarna på våld jag varit nära att utöva.

Första gången min tröskel sänktes agerade jag i affekt, i en hotfull situation mot människor som stod mig nära. Den gången kanske våldet fyllde en funktion. Oavsett vad man kan ha för åsikt om det, så var tröskeln för lång tid framöver, kanske för evigt sänkt ett hack. Jag mådde väldigt dåligt efteråt, ångesten red mig över de för mig oväntat stora konsekvenserna av våldet. 

Ett par år senare började jag få rejält dåligt ölsinne. Incidenterna blev för många, och kom för ofta. Jag gjorde mina vänner och min familj besvikna, sårade och kanske rädda. När jag druckit var tröskeln ännu ett, eller ett par snäpp lägre.  

Jag har en del saker jag verkligen önskar att jag kunnat ha ogjorda.  Jag har varit i så många situationer där bara tur, eller vänner som gått mellan, hindrat att utgången blivit livslångt olycklig.  Det finns människor som bara mött mig i de situationerna som har en bild av mig som jag själv skäms över, och blir mörkrädd av. 

Till slut insåg jag själv, långt efter att alla i min närhet gjort det för länge sedan, att det hade gått för långt, och att jag när som helst skulle kunna hamna i en situation som skulle kunna förstöra mitt liv helt. 

Jag slutade dricka. Jag drack inte på två år. Även efter de två åren var jag närmast skräckslagen inför att dricka alkohol. Efter flera år vågade jag dricka måttligt i mindre sällskap i trygg miljö. Fortfarande idag undviker jag firmafester eller andra uppenbara fylleslag. Jag är ytterst obekväm med att bli för onykter.  Tanken stressar mig otroligt.

 

Tänk om. Jag kanske inte hade träffat Älskling. Jag kanske inte haft mina fina barn. Mitt liv kunde varit ett helt annat, och trots att mitt liv just nu stundtals är väldigt tungt, har jag otroligt mycket att vara tacksam över som jag kanske inte haft om jag inte haft fantastiska vänner, tur, och till slut en gnutta självinsikt.