Pappans tankar

 Torsdag 30/8 2012

 

 

 

Inser att jag inte uppdaterat på ett tag om hur det går med Älskling. Hon har haft en väldigt tuff tid med mycket feber, och infektioner, crp som vägrat gå ner tills plötsligt nu ett lavinras i crp som förbryllar läkarna. Ingen tycks vare sig komma på vad det är för infektion som spökar, eller hur crp kunde rasa så fort. Man har till och med börjat misstänka att det är antibiotikan som gett biverkningar som ser ut som infektion. ”Drug fever” kallas det tydligen. På prov har man satt ut nästan all medicin för att se vad som händer. Man har redan, vilket är en lättnad, konstaterat att det inte är leukemin som dundrat på igen och gett febern (Ytterligare benmärgsprov togs). Det känns nästan lite som ett avsnitt ur Dr House.

 

Igår och idag har Hon mått lite bättre och äntligen kunnat åka hem ett par timmar över dagen, på permission. Hemma har Hon mötts av ett veritabelt trotskaos från Lillen. Kanske någon undermedveten reaktion på att Hon varit borta? Vem vet? På kvällen har det åtminstone slutat med pussar och kramar!

 

Om Lillen reagerat lite knasigt så har Lillan bokstavligt talat både spontan-glädjetjutit och flaxat med armarna när Mamman kommit hem!

 

Kanske, kanske, kanske, kan det bli helgpermission om det nu bara håller i sig!

Lördag 25/8 2012

 

 Igår var sökandet över, sista ropet efter dig ropades. Din matskål står odiskad i diskhon. Din nos kommer aldrig, aldrig mer att tryckas mot köksfönstret, din tass kommer inte att krafsa mot rutan.

 

Nu är du borta från oss.

 

När jag hittade dig ville jag inte att det skulle vara du. Jag ville verkligen inte att vår älskade fina katt skulle ligga där...på det viset. Din död var så ovärdig och brutal. Vi hoppas bara att du aldrig han märka vad som hände, att lampan bara slocknade. Att du fick sluta ditt liv mitt i en spännande jakt, det bästa du visste förutom att äta, och gosa! Vi önskar av hela våra hjärtan att du nu får vila i frid på din bädd av gröna lingustergrenar, och rosenblad.

 

Tack fina, busiga, gosiga, tramsiga Molly för allt du hann ge oss under dina dryga fem år hos oss!

 

Du har skänkt oss så många skratt, så många stunder av gos och mys, du har tröstat oss alla då vi varit ledsna, du har lekt och busat med oss, du har hållt keramiktomtestammen på en rimlig nivå, du har hållit din styvmor som är tio år äldre än dig, ung, du har tagit hand om våra barn, du har tålmodigt uppfostrat barn efter barn till att visa ömhet och kärlek till ett djur, du har tålmodigt låtit bebis efter bebis rycka i dina öron, din päls och ödmjukt upplåtit plats på ditt skötbord när vi behövt byta blöjor!

 Vi har ibland skojat och sagt att du inte är den vassaste katten i lådan, men du var definitivt den finaste, snällaste och charmigaste!

Du har rusat rakt in i väggar när du jagat leksaker, du har hängt och gungat med klorna i gardinerna, och sen insett att du inte kan komma ner, och fått jama tills Älskling kommit till undsättning och plockat ner dig, du har smitit in i precis alla låsbara utrymmen huset har och ångrat dig när du  blivit inlåst.  Nesan har du alltid skakat av dig fort, och gått vidare till synes oberörd.

 När du var kattunge kallade vi dig kattvalpen då du var mer som en hundvalp än en kattunge! Du släpade på pinnar, följde med på promenad, och gnagde på våra möbler...och keramiktomtar! Du såg ut som en liten tok som valp, med dina enorma tassar, din tjocka rävsvans, och dina schäferöron, du inte hade hunnit växa ikapp än. Du blev en ganska stor katt och du var lika glad i mat som vilken varg som helst!

 Jag kommer alltid att minnas våra stunder av lek och bus i trappan, då du lurpassat ovanifrån och jag jagat dina tassar mellan trappstegen! Lekfulla bett och dängar med tassarna, klorna utdragna i upphetsningen, men sällan några blodviten! Sekunden senare noterar du direkt nyansskillnaden i min beröring, och du besvarar den med ömsinta buffar med nosen och pannan, och hela ditt kroppsspråk ändras från jakt till gos! Svansen dinglar lojt och du njuter av att bli rufsad på magen!

 Små stunder av ömsesidighet och värme, som nu bara lever i mitt minne.

 Alla stunder då du lagt dig nära någon av oss när vi känt oss ledsna eller ynkliga, alla stunder då du krupit upp i barnens sängar och lagt dig hos dem så att de sovit lugnt och tryggt, all glädje i Lillens och Lillans ögon du frambringat då du sökt dig till dem, alla minnen av dina tokerier från dagen då du kom till oss liten som Älsklings handflata, späd som ett litet streck, och Älskling insåg att du var en Molly, tills alldeles nyligen, innan du prompt skulle ut på kvällen när jag skulle lägga mig, och aldrig kom hem igen.

 

Om jag bara anat att den stunden var vår sista, hade jag  plockat upp dig från golvet, kramat om dig och viskat i ditt öra att jag älskar dig min lilla tramsiga katt! Du hade velat ut på kvällarna i ett par dagar, och Älskling tror att du kanske upptäckt fältet på andra sidan vägen, nu alldeles nytröskat och fullt av jaktbyten! Kanske fick du tunnelseende mitt i jakten på ett mumsigt byte, och glömde dig när du rusade ut framför bussen. Kanske trodde du att du skulle hinna? Du brukade alltid ha respekt för trafiken...

 

Du har med din charm blivit förlåten för otaliga påhitt som vi inte alltid uppskattat, du har drivit oss tokiga när du på alla upptänkliga vis sett till att få vår uppmärksamhet för att det varit dags att ge dig mat! Du har rivit på tapeter, bitit oss i tårna, buffat oss i ansiktet med blöt nos, och stångat oss i huvudet med din panna, när vi sovit, du har plundrat våra skåp och ätit i stort sett allt som går att svälja, du har burit hem både levande och döda jaktbyten, och blivit lika oförstående varje gång vi inte visat dig uppskattning för det! Vi har räddat fåglar i köket, och kaninungen du släppte i tvättstugan glömde nog aldrig resan den fick hängande i nackskinnet, i ditt gap, då du mitt i jakten, i full fart rusade hemåt, för du hörde skramlet från matburken! Du ville inte släppa ditt byte, men kunde inte motstå ljudet! Framme vid matskålen släppte du kaninungen, som vettskrämd pep in under ett skåp! Det tog en bra stund innan jag fick ut den skakande lilla stackarn, som klarade sig oskadd (förutom eventuella psykiska men) till din stora besvikelse!

 

Du har haft ett otroligt starkt psyke, och tagit dig genom stora motgångar i livet utan att låta dig knäckas! Du har charmat de flesta, och varit en älskad familjemedlem!

 Du har skänkt oss trygghet och hopp i svåra stunder, och alltid funnits där för oss liksom vi försökt finnas där för dig! Vi hade nog kunnat ha dig kvar nu, om vi hållit dig inomhus, men ville ge dig ett bra liv, med så mycket frihet du ville ha! Varje dag hade du kunnat låta bli att återvända, men du valde alltid att komma hem igen till oss, och det är vi så innerligt glada och tacksamma för!

Jag hoppas att du själv skulle tycka att du haft ett bra liv, tillsammans med oss, dina märkliga människor, och din ömma styvmoder, som nu får vandra resten av sitt liv utan dig. Kanske jagar du småfåglar i ett kattparadis någonstans nu?  Vi lovar dig Molly, att vi ska göra vårt bästa för att trösta henne, och gosa henne nu när du är borta, och inte kan kura ihop sig tillsammans med dig i soffan, eller i kattbädden. Jag hoppas bara att hon står ut utan dig...

 Molly, du var verkligen det stora sveket personifierad när du anlände till hennes territorium för lite mer än fem år sedan! Så besviken hon var på oss, för att vi smugglat in en främmande katt efter allt spejande och vaktande hon gjort för att inga inkräktare skulle komma in! Så arg hon var på dig, liten och ynklig som du var, och så tapper du var med din uppburrade svans och päls, då du trotsigt envisades med att gå fram till henne, den stora stora gråa gamla katten som bara fräste åt dig!

 Lika arg som hon var då, lika glad har hon varit för ditt sällskap i alla år efter! Du fick henne att leva upp och bli ung på nytt! Hon lät sig till slut charmas och förbarmade sig till slut över den tramsiga och modiga lilla kattungen, och tog hand om dig, uppfostrade dig, och  lät dig dia henne även långt efter att du växt om henne och var nästan dubbelt så stor!

 

Ni har myst tillsammans, busat tillsammans, jagat tillsammans, brottats med varandra så att pälstussarna rykt, slagits om bästa platsen, bästa maten, och oftast har du låtit henne vinna. Du har aldrig gjort henne illa trots att du nästan alltid varit större och starkare! Nu när hon är ensam dam på täppan, önskar hon nog dig tillbaka! Hon sitter här och väntar på dig, tittar efter dig i trädgården, och ser dyster ut...

Lillen pratar om dig hela tiden, vill att vi ska gå tillbaka dit vi hittade dig, för att se om du lagat dig, och blivit hel igen. Han vill att pappa ska laga dig, och försöker förstå att du inte kommer hem igen. Han säger att du är trasig, för att bussen körde på dig, att du inte kan andas mer. Nästa sekund säger han att du _är_ hemma och tittar hoppfullt på mig. Jag kan bara göra honom besviken. Jag har försökt förklara att jag begravt dig, att du är död. Att du inte finns mer, att jag är ledsen för att du är borta. Lillen säger att han också är ledsen! 

 Lillan är kanske för liten för att förstå att du är borta, men kanske undrar hon  var du är, när du inte ligger på skötbordet, inte kommer upphoppande när vi byter blöja, inte tassar längs med vasken, bort till henne, inte nosar henne så att morrhåren kittlar henne i ansiktet, inte får henne att glittra lyckligt med ögonen och ge från sig glädjetjut. Varje morgon står vi nu där ensamma utan dig, och det känns tomt.

 Älskling är så ledsen för att du försvann när Hon inte var hemma, att Hon inte får träffa dig nästa gång Hon kommer hem! Det var så tungt att behöva ringa och berätta att jag hittat dig!

 Du fattas oss!

 

Ps: Molly bloggade visst en del har det visat sig! Tror säkert hon hade tyckt att det var okej att ni läste:
http://felinesvarld.blogg.se/

 

 

Tisdag 21/8 2012

 

 

Idag var det så dags för ettårskontroll på Neonatalmottagningen i Lund! Klockan 14.00 skulle vi få träffa doktor Cecilia Hagman, för att förhoppningsvis få bekräftat att Lillan är normalt utvecklad för sin ålder, och att allt är som det ska!

 

Lillan och Lillen var på strålande humör, och särskilt Lillen hade sett fram emot leksakerna i väntrummet, där han lekt så många gånger förr sedan Lillan kom till världen!

Jag hade dessutom fått lova Lillen ett besök i kulverten för att titta på truckarna! Eftersom doktorn verkade försenad så tog jag Lillen i handen och gick ut mot hisshallen. Lillan såg ingen som helst anledning till att hon skulle missa detta tillfälle och kröp glatt efter i korridoren bakom oss tills Älskling gjorde mig uppmärksam på vår efterföljare, och jag tog henne med mig!

 

Lillan blev mycket förtjust redan i hisshallen där en elektriker höll på med kablarna till brandlarmet! När hissdörrarna öppnade sig i ”Nedre kulvert” och Lillan fick se de parkerade truckarna blev hon så glad att hon gav till ett spontant glädjetjut! Lillen var mycket spänd och lite nervös, och tittade storögt på sängtransporttruckarna som han sett komma farande i kulvertarna! Han ville dock INTE sitta i dem.

 

Efter en stund åkte vi upp igen, men innan vi nådde entréplan, så stannade hissen i ”Övre kulvert”, och Lillen rusade ut, och krockade nästan med Per, en av barnsköterskorna på neo, som just hämtat en barnvagn i källaren! Det är ett riktigt äventyr att åka hiss på sjukhuset!

 

Doktorn syntes fortfarande inte till, och Älskling fick försynt fråga om något blivit fel, eftersom det nu gått 45 minuter över tiden, och fick besked att det kommit lite akuta fall som doktorn varit tvungen att ta först, men att hon hade trott att hon skulle kunna komma om ca en halvtimme.

 

Det blev till slut en och en halv timmes väntan, innan Cecilia Hagman kom i korridoren från Neo-IVA, alltid lika glad och vänlig! Lillen och Lillan klarade väntan jättebra, och över all förväntan! De har verkligen roligt ihop nu! Lillen vägde sig på vågen i väntrummet och vägde 13,6 kilo. Efter att ha knappat lite på den digitala vågen gick han dock plötsligt ner till -13,6 kilo! Lillan vägde prick 9 kilo med kläder!

 

Strax innan doktorn kom började Lillan blir trött och gnällig, men efter lite mammakram var hon på glatt humör igen och visade upp sig på sin soligaste sida! Hon visade spontant upp att hon kunde ställa sig mot soffan, smälla ihop två träringar mot varandra, krypa, göra fina pruttljud med munnen, och gick till och med med på att bli undersökt med stetoskop utan protester. Hon försökte i och för sig ta det från doktorn, men det var nog för att det såg så fint ut!

 

Hon log sitt finaste leende mot doktorn och verkade tycka att Cecilia Hagman var en självklar person i hennes liv. Nästan så att jag undrar om hon faktiskt kommer ihåg henne? Så lätt går det sällan ens för våra vänner att komma nära inpå Lillan utan att ta det väldigt lugnt!

 

Doktorn tyckte att Lillan var alldeles fantastisk och helt underbar! I alla fall så tyckte nog Lillans föräldrar att det var det hon sade! Hon tyckte att Lillan var helt normalt utvecklad och tyckte att hon var jätteduktig!

 

Lillan imponerar på många, vilket märktes redan när vi kom in på neonatalavdelningen! Avdelningschefen Lotta, och överläkaren Christina, stannade för att säga hej till lilla (stora) Lillan! De tyckte att både hon och Lillen hade blivit jättestora, och överläkaren verkade nästan lite förbluffad av att det var Lillan som lite avslaget tittade på henne från syskonvagnen!

 

Sjuksköterskan Madeleine, som haft hand om Lillan många gånger på slutet av sjukhustiden, kom fram flera gånger för att prata och titta på Lillen och Lillan!

 

Det kändes nästan som att vi hade rullat dit en kunglighet på avdelningen! Själv trodde jag inte att de kom ihåg oss efter ett år...

 

 

 

 

När bebisbesiktningen var avklarad och godkänd, gick vi till hematologen för att se hur Mamman har det. Sedan sist har Hon varit hemma på permission, blivit flyttad från Malmö till Lund, och fått infektioner på infektioner, fått åka in på sjukhuset igen, mer och fler antibiotika, men ändå har crp börjat att stiga igen. Just nu har benmärgen börjat återhämta sig efter en månadslång väntan. Älskling är inte neutropen längre, men fortfarande är blodvärdena låga och har en bra bit till normalvärden. Hon har haft hög feber som kommer och går, och det började kännas svårt att vara hemma. Nu försöker man hitta orsaken till det stegrande crp:t .

 

Lillen och Lillan var tämligen trötta efter en halv dag på sjukhuset, och efter varsin flaska välling kändes det som läge att åka hemåt för att komma i säng i tid. Lillen ville inte åka hem, utan ville sova hos mamma! Älskling fick förklara att det inte gick eftersom hon delar rum med en tant, och det blir för trångt. Kanske om/när Hon får ett eget rum!

Till slut fick Hon locka med att pappa kanske kunde gå genom kulverten till bilen! Det löftet och varsitt smörgåsrån fick Lillen att sätta sig i syskonvagnen!

Väl ute i nästa hisshall blev Pappan så distraherad av en kvinna med stark hiss-skräck som pratade mycket stressat om att hon var tvungen, för det var så många våningar att gå i trapporna, men att hon tyckte det var jättehemskt och jättejättejobbigt! Pappan råkade mitt i all hissåkarpanik glömma att trycka in vilken våning vi skulle till, vilket ledde till att Lillen och Lillan fick åka till en massa olika våningar på fel håll och till slut var väldigt långt över havet innan hissen förbarmade sig och började åka nedåt igen! Att åka sjukhushiss är sannerligen ett riktigt äventyr!

 

Väl hemma somnade barnen nästan direkt helt utmattade!

 

 

 

 

 

 

Onsdag 15/8 2012

 

För ett år sedan 08.50 stod jag i ett litet rum med ett litet litet barn framför mig. Barnet andades först, men behövde efter en liten stund hjälp. Barnet skrek ett skrik så obeskrivligt tunt, tyst, och bräckligt, men det skrek, för allt vad de små små omogna lungorna förmådde! Barnet var Lillan.

 

När jag stod där, då, forsade tårarna precis som de gör nu när jag ett år senare skriver om den stunden. Då, i det lilla sidorummet till operationsrummet, var det fullkomligt omöjligt att se ett år framåt. Det var en horisont så evighetslångt bort att den inte ens kunde föreställas.

 

Att Lillan ett år senare skulle stå på egna ben, hållande i badkarskanten med de knubbiga händerna, utstötande ett growlande läte, medan jag borstar mina tänder, var något jag varken försökte, kunde eller kom på tanken att föreställa mig då, stående i ett litet litet rum, med en liten liten bebis, född två och en halv månad för tidigt, för att Älskling skulle kunna få behandling för ALL.

 

Känslorna stormade som en höststorm sliter i skog och mark, stormade runt i min bröstkorg. Tårarna var av lättnad mer än något annat. Hur det skulle gå med Lillan, visste jag lika lite som jag visste hur det skulle gå med min Fru. Jag hoppades av så många anledningar, av hela mitt hjärta att det lilla livet skulle orka kämpa sig genom alla motgångar jag försökte föreställa mig att hon skulle möta.

 

Just nu sover Lillan och Lillen middag. Själv sitter jag alltså vid datorn, bredvid en hög med ettårspresenter, med tårarna rinnande ner för kinderna, och försöker skriva något om ett av mitt livs största ettårsjubileum. Min dotter har kämpat så tappert, så självklart och med sådan vilja och kraft att jag bara kan imponeras och känna en gränslös tacksamhet och ödmjukhet inför den kraft som livsvilja kan uppbringa!

 

Nu är hon en busig, nyfiken knubbig liten filur, fortfarande med samma gnista som hon hade från allra första början! Hon undersöker världen, upptäcker sin självständighet med både förtjusning och fasa! Hon kan krypa, ställa sig själv mot möbler, och gå ett par steg om man håller henne i händerna! Hon har nyss fått sin första tand, äter som en liten hungrig varg, och ser lite ut som Edvard Persson till figuren! Att hon vägde 1504 gram vid födseln, och var nere på bara drygt 1200 gram som lägst innan hon började gå upp i vikt är svårt att föreställa sig! Jag är glad för alla bilder jag tog, för jag kan knappt tänka mig hur liten hon faktiskt var när hon låg med navelkatetrar, slangar och sladdar, och guppade på mitt bröst på neonatalintensiven i Lund, en dag efter hon kom till världen!

 

Lillan var inte ens lönt att satsas på enligt vissa, men visade världen att hon tyckte annorlunda!

Lillan är här mot alla odds!

 

 

 

 

 

Lördag 11/8 2012

 

 

 

Idag har Lillan haft bullkalas i trädgården i mammas och pappas hus! Huvudpersonen var lite avvaktande i början, och inte riktigt på kalasigaste humör, men det bättrade sig efter en stund! Många fina vänner hade kommit och vädret var jättefint med strålande sol!

 

Fantastiska Lisa och Kajsa hade bakat kakor och bullar till minst två kalas! Ni är Lillans superhjälteförebilder nu!

 

Ännu fler än ni som kom hade velat komma, men som alltid blir det lite manfall med feber och andra förhinder! Tanken räknas ändå!

 

En massa fina presenter fick Lillan, och även Lillen, Älskling, och jag själv fick varsin present! Lillen tyckte dessutom att ALLA presenter var hans, och smög iväg med flera paket och öppnade dem i smyg i köket!

 

Själv hade jag in i det sista stressat för att få det så fint jag kunde, med en busig tvååring runt fötterna, och en klängig ettåring hängande i bärselen/ylandes på gräsmattan. Till slut blev det ett kalas av det hela!

 

Älskling lyckades som pricken över i:et få permission från sjukhuset över dagen, och kunde vara med på Lillans allra första egna födelsedagskalas! Lillen trollade med sin grötsked bara sekunderna innan taxin kom! Snacka om att han var nöjd med sin insats!

 

Riktigt härligt med busande barn och fina vänner i trädgården! Extra fint att även faster Petronella och Paul, kom ända från England för att vara med och fira den lilla pluttan som hunnit bli mer lik Edward Persson än ett mjölkpaketsstort/litet knyte som hon var från start!

 

Kajsas finurliga dotter, tillika Lillens idol Nora, kom och hade magiska trix för sig, trots att hon själv skulle ha tioårskalas samma dag!

 

En riktigt stor dag i Lillans liv blev det idag, och det kändes som att det blev ett riktigt kalas!

Efter allt firande, och alla partytrix som Lillan utfört sittandes i sin Antilopstol var hon ganska trött, och somnade utan protester i sin egen säng redan vid åtta på kvällen! Lillen somnade inte långt efter i mammas säng!

 

 

 

Söndagen 5/8 2012

 

En miniuppdatering känner jag att jag får göra.

Lillen har framgångsrikt trollat hem sin mamma flera gånger med hjälp av antingen ”trollskeden” (grötskeden), eller sitt egenhändigt konstruerade duplo-trollspö!

 

Lillen saknar sin mamma när Hon är på sjukhuset, och villvillvillvillvill så himla mycket att Hon ska komma hem! Ibland får Älskling permission och när det är en timme kvar ungefär, tills Hon ska vara hemma, brukar jag fråga om inte Lillen skulle kunna försöka trolla hem mamma för Hon har sån hemlängtan! Lillen för då upp sin duplotrollstav mot ena ögat och blundar med det andra, och tittar sig sedan förväntansfullt runt efter Henne! ”Gick inte!”

 

Då svarar jag att det kan ta lite tid att trolla hem en mamma som är långt borta, men att Hon nog kommer snart!

 

Lyckan i Lillens ansikte när han plötsligt ser sin mamma utanför dörren är obeskrivlig! Stoltheten i hans röst när han berättar för mamma att han trollade hem Henne, "fast det är svårt trolla hem mamma”, är rörande!

Förra gången var vi och handlade och när vi kom hem vinkade jag åt Älskling, och taxichauffören när de vände vid vändplatsen här hemma, men sade inget till Lillen. När han tjattrande kom runt husknuten och fick se sin mamma stå och titta på honom i trädgården, när han trodde att Hon var på sjukhuset, tvärstannade han och utbrast: "Maaaaaaaaaaaammaaaaaaaa!" 
"Trollade heeeem dig mamma!" :)

Då hade han just blivit helt förtvivlad när jag svängde av motorvägen istället för att fortsätta mot Malmö, när vi skulle hem från affären...