Pappans tankar

 

 

Klockan är fem i nio på söndag förmiddag, och Pappan sippar på sitt morgon-te. Ikväll ska Pappan och Mamman läggas in på KK. Mamman är väl den ende som är inlagd, Pappan lägger in sig själv på en tältsäng bredvid Mammans sjukhussäng.

 

Imorgon är Mamman först på operationslistan, och imorgon ska Lillan komma ut.

 

Det är ödesmättat, och lite lätt chockartat, hur det nu kan var det efter en hel månads mentala och praktiska förberedelser? Kanske för att det inte till fullo går att förbereda sig på något man inte kan veta hur det ska gå med, även om alla är positiva och optimistiska. Något kan alltid gå fel, komplikationer kan tillstöta, och Pappan är verkligen väldigt fäst vid sin Fru, och redan starkt förälskad i Lillan. Måtte hon klara sig nu efter all våndan, och allas fantastiska engagemang för att hon ska få frodas i Mammans mage trots leukemi, cellgifter, skyhöga cortisondoser, och diabetes! Det är så många som håller tummarna för dig nu Lillan! Pappan vet att lika många håller tummarna för Mamman samtidigt, och vi har insett mer och mer hur äkta engagemanget är hos den vårdpersonal vi mött. Både läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden och avdelningschefen har personligen kommit fram, eller ringt upp Mamman, för att lyckönska henne och mig inför dagen D som är imorgon.

 

Pappan har tvättat och återmonterat Lillens babyskydd, med alla extrakuddar och nack-och-huvudstöd som Lillen växt ur med tiden, för att Lillan nu ska kunna sitta säkert och skönt i bilen inför hemresan som just nu känns otroligt avlägsen, efter allt Mamman och Pappan läst på om långa neonatalvårdsmånader... Pappan försöker föreställa sig hur pass liten Lillan kommer att vara när hon ska sättas i babyskyddet för första gången uppskattningsvis ca tre månader gammal. Eller noll månader, med korrigerad ålder då. Det är rätt svårt.

 

Pappan varit lite nedstämd de senaste dagarna efter att ha grubblat dag och natt över Lillens och Lillans halvbror, som vi tvingats överlåta i hans mammas ”vård”. Umgänget med honom har fungerat dåligt från början, trots massiva känslomässiga och engagerade insatser från Lillens Mamma och Pappa. Vi har haft socialtjänsten, och halvbroderns mamma, men framför allt förutsättningarna emot oss hela tiden. Inte förrän Lillen kom till världen förstod vi till fullo varför det varit så omöjligt att få det att fungera. Pappan och Lillens halvbror har aldrig haft en ärlig chans att anknyta till varandra. Han har aldrig sett sin pappa som pappa, utan han har sedan födseln sett sin mammas man som sin pappa. Han har aldrig förstått varför han ”måste” hälsa på hos mig. Han har trots stora ansträngningar från Pappans (och Lillens Mamma) aldrig verkat känna síg som en del av vår familj. ”Hemma” har aldrig varit hos Pappan. Umgänget har bara fungerat sämre och sämre med åren, och till slut sökte vi hjälp hos en barnpsykolog i ett sista desperat försök att rädda vår familj, som mått fruktansvärt dåligt av det här. Fel, mår ska det vara. Luften gick ur oss när vi slutligen insåg att vi aldrig kan lösa det här på ett sätt som verkligen får Lillens halvbror att må bra hos oss, eller ens kan få vår familj att må okej. Vi bestämde oss för att ändå ge det ett försök till, genom att minska umgänget, som Pappan kämpat bittert för i fem år, för att se om det gör saker bättre. Vi ville utesluta alla möjligheter innan vi gav upp.

 

Pappan kom överens med hans mamma om att det i fortsättningen skulle vara varannan helg som gällde.

Lagom till att det skulle träda i kraft blev Lillens Mamma sjuk. Pappan tvingades helt enkelt att göra om planerna igen. Att lägga all vår energi, på något som vi inte fått att fungera ens hjälpligt på fem år, nu när Lillens Mamma är livshotande sjuk, och Lillan kommer alldeles för tidigt kändes helt enkelt ogörbart. Vår ork räcker inte till. Pappan har har och har haft ohyggligt dåligt samvete för att saker inte gått att få att fungera bättre trots alla ambitioner och allt kämpande.

Till slut har Pappan tvingats inse att det inte är det bästa för Storebror att framhärda om saker bara blir sämre och sämre. Det spelar ingen roll hur fel jag tycker att saker är, det spelar ingen roll att jag borde fått vara pappa till min son, det spelar ingen roll att han borde känna att det är jag som är hans pappa. För det fungerar inte. Jag fick aldrig en ärlig chans. Han fick aldrig en ärlig chans. Han tycker inte att det är jag som är hans pappa, och han känner sig inte som en del av vår familj. Han är olycklig från det att jag hämtar honom tills det att jag lämnar honom.

 

Hur umgänget kommer att se ut i framtiden vet jag inte nu. Just nu bor han på heltid hos sin mamma, och storasyster, med familj. Vi har sagt att vi ska försöka ses när det funkar, och att han får ringa när som helst om han saknar mig. Just nu får det bara ligga på is.

 

Vi vädjar till förståelse för det här. Lillens familj genomgår en väldigt svår tid just nu och vi kämpar konstant för att uppnå den energi och ork som krävs för att klara av det här.