Känslomässig berg-o-dalbana.
Efter gårdagens turbulens med olika besked hit och dit sov inte Pappan mycket. Pappan sov mellan 04.00 och 06.30 för att vara exakt. Mycket snurrade runt i huvudet, och tankarna hoppade fram och tillbaka. Det var med andra ord en rätt trött Pappa, som väcktes av en yster och själaglad Lillen!
Lillen har strålat mer eller mindre hela dagen vilket gjort saker åtminstone lite bättre. För att Mamman och Pappan skulle kunna få ordning på alla läkare som vill göra saker med Mamman, fick vi uppskattad barnvaktshjälp av L, och hennes make C, som underhöll Lillen framgångsrikt som alltid!
Mamman och Pappan hann under tiden prata med förlossningsläkaren som idag hade en helt annan framtoning, vilket fick Pappan att hålla inne med sin uppbyggda irritation, för att inte skapa dålig stämning inför måndagen. De praktiska detaljerna kring inläggning och själva förlossningen avhandlades och Mamman och Pappan följdes till perinatalavdelningen där vi togs emot av en sympatisk barnmorska, som visade oss till den egna sviten där Mamman och Pappan skulle husera under de närmaste dagarna. Mamman fick även en spruta cortison för Lillasysters lungmognad, och ska få en till imorgon. Vi som trodde att det skulle räckt med de massiva doser Mamman intagit under senaste månaden... Sprutan, och den samtidiga nedtrappningen av nyss nämnda cortisondos från hematologen ställde till det lite för diabetesjouren som skulle försöka balansera det hela med insulin. Förhoppningvis ska det stabilisera sig tills det är dags för Lillasyster att komma ut!
Efter sprutan begav sig Mamman och Pappan till Neonatalavdelningen för att prata med en läkare om vad de förväntar sig att Lillasyster kan behöva hjälp med när hon kommer ut. Framförallt är det cortisonet som kan ha gjort att binjurarna kan ha lagt av och kan behöva hjälp att komma igång igen, och sen är det Mammans höga blodsocker som kan göra att Lillasyster drabbas av blodsockerras när hon kommer ut. Inget av detta oroade läkaren alls, utan var saker de kunde åtgärda utan problem. I övrigt så menade hon att Lillasyster är relativt sett stor och i en bra vecka. I neonatalsammanhang är v 28+5 inte så extremt tidigt. Nu löpte hon betydligt mindre risk för hjärnblödningar än hon gjort för några veckor sedan, vilket är väldigt skönt, även om inga garantier finns så klart. Mamman och Pappan frågade lite om besöksrutiner, om kuvösen och om kängurumetoden, med mera.
Initialt är det föräldrar och syskon som får komma, men när Lillasyster inte ligger i kuvös kan det bli tal om besök av far och morföräldrar också. Det är framförallt för att det är många barn som är infektionskänsliga på neointensiven.
Läkaren gissade på att Lillasyster inte behövde ligga i kuvös mer än en till två veckor om inga komplikationer tillstöter, och att hon nog kommer att andas på egen hand, utan respirator! Fortfarande inga garantier naturligtvis.
När besöket på neo var klart, återstod läkarsamtalet, på hematologavdelningen. Inte så mycket nytt sedan telefonsamtalet igår framkom, utan det handlade mer om att utveckla och förtydliga att inget hade ändrats från den ursprungliga planen, så på tisdag påbörjas cellgiftbehandling i tablettform, för att följas av starkare cellgiftbehandling i dropp om ungefär en vecka. Mamman är alltså i morfologisk remission, och nu fortsätter man med konsolideringsbehandling.
Mamman skrevs idag ut från hematologen, för att skrivas in på kvinnokliniken inför förlossningen.
När kejsarsnittet läkts i några dagar och Mamman mår bra, ska hon tillbaka igen.
Nu sitter Mamman och Pappan i sitt barntomma hus, sedan Lillen åkt till Mormor och Morfar på långsemester. Det kändes väldigt tungt och deppigt att åka hem utan honom i eftermiddags, även om vi verkligen tror att det här är det bästa för honom, och för att vi faktiskt inte har så mycket val. Lite bättre kändes det efter att Mormor meddelat att han somnat utan problem och att han bara var ledsen i början efter att vi skiljts åt.
Nu ska vi försöka komma till ro inför måndagen, både mentalt och praktiskt. Huset ska lämnas i vettigt skick, och saker ska packas och förberedas inför en lång period på sjukhuset för oss båda.
Pappan är väldigt mentalt trött och utmattad, och det är nog Mamman med. Ibland känns det som att det blir lite för många saker att hantera samtidigt, och nu kommer vi att prioritera oss själva ett bra tag framöver. Vi hoppas och tror att vi får förståelse för detta av släkt och vänner.
Pappan kommer att uppdatera även framöver i mån av tid och ork, och internettillgång.
