Pappans tankar

 

 

Onsdag 17/8

 

Mamman vaknade tidigt och gick ner till Lillan och det blev vägning, vändning och matning! 8 ml slukade Lillan!

 

Lite efter nio på förmiddagen kom Pappan och då skulle Lillan sola! Kuvösen förvandlades till solarium, för att behandla nyföddhetsgulsoten, och Lillan fick mjuka filt-solbrillor för att skydda ögonen mot det vita ljuset.

 

Halv elva hjälps Mamman och Pappan åt att byta blöja och vända på Lillan. Lillan skojar till det och kissar likt sin bror Lillen medan kusten är klar så att säga! Pappan fick torka lite till.

När Mamman och Pappan fumlat klart med alla slangar, sladdar, miniblöjor, armar och ben i den lilla kuvösen blev det dags för Pappan att mata, och nu ökades portionen till 9 ml.

 

Kvart i två blev det pappamys för Lillan igen, och även om Lillan skrek allt vad hon bara orkade under själva ”lyfta ur kuvösen med alla trassliga sladdar och slangar och landa på pappas bröst-proceduren” så gosade hon direkt ner sig mot Pappans varma hävande bröstkorg när den väl var avklarad! Lillan passade på att sluka 10 ml mat till. Pappan vet inte om det finns något han hellre gör just nu än just det här! Att syrgasen kunde skruvas ned, pulsen gick ned och syresättningen ökade under myset gör verkligen att myset stärker Pappans pappasjälvförtroende trots sin handfallenhet inför en helt bisarr situation där maskiner blinkar och blippar, larmar och pyser, personal ständigt fixar och trixar med saker som Pappan inte förstår, med sin älskade lilla flicka i ett trassel av medicinsk spjutspetsteknik.

 

Att Lillan är på en av Europas absolut främsta neonatalintensvvårdavdelningar gör inte att Pappan inte ständigt är livrädd att Lillan ska dö. Lika mycket som Pappan älskar Lillan, lika rädd är Pappan att hon plötsligt ska ryckas bort från honom. I samma sekund som den punkten sattes på skärmen börjar tårarna rinna på Pappan av blotta tanken på att Lillan plötsligt kan bli sjuk. Pappan är väl medveten om varför Lillan är övervakad av alla dessa maskiner, och varför rummet aldrig aldrig under några omständigheter får vara utan personal. De tre bebisarna i de tre avancerade kuvöserna i salen, kan när som helst sluta andas, deras hjärta kan plötsligt sluta slå, deras kroppar kan ge upp.

 

Nu ska du inte tro att Pappan inte tror på Lillan, för Lillan har hela tiden visat på alla sätt hon förmått, att hon vill leva och inget annat! Men ju mer man älskar någon ju räddare blir man att bli av med henne, eller honom. Pappan älskar Lillan lika intensivt som vårdenheten vårdar sina små små patienter.

 

Lillan är jätteduktig och fortsätter andas trots att det är tungt med sina omogna lungor, och trots att hon andas i konstant motvind. Man kan se på den lilla kroppen hur hon jobbar för att fylla sina pyttesmå lungor.

 

Tidigare idag, när Pappan myste med sin lilla bebis på bröstet, larmade maskinerna ilsket. Pappan tittade på skärmen för att se om det bara var elektroderna som lossnat, men båda mätarna visade samma sak. Lillans puls hade försvunnit. En rutinerad äldre sjuksköterska sade helt lugnt: ”Putta lite på henne bara”. Pappan puttade på sin Lillan som låg där lugnt och rofyllt och guppade på bröstet, och larmet tystnade. Lillan hade puls igen. Pappan fattade aldrig riktigt vad som hände. Pappan tänkte att hjärtat stannade, men Mamman menade att Lillans hjärta bara pausade lite. Pappan vill inte veta av några pausande barnhjärtan! Lillan myste vidare som om hennes hjärta inte alls just tagit en liten paus... För människor som håller på med bebisintensivvård är det säkert inget konstigt, men för pappor till små bebisar är det en rätt stor sak. Pappan var beredd på att Lillan skulle strunta i att andas lite då och då, men definitivt inte på att hon skulle strunta i att ha puls!

Innan Mamman kom ner igen och Pappan satt där ”själv” med Lillan och mös, hände det väldigt förvirrande och konstiga saker. Båda bebisarna som delar sal med Lillan verkade strunta i både det ena och det andra samtidigt och en massa apparater började att pipa i en kakafoni av larmsignaler, vit- och blåklädda människor slutade att gulla med Pappan och Lillan och började prata med helt annat tonfall, rulla in ännu fler maskiner, och vidta åtgärder som Pappan inte har en aning om vad de gick ut på. Ett draperi drogs snabbt för Lillan och Pappans lilla hörna och Pappans fåtölj föstes resolut åt sidan med Pappan och Lillan i, för att skapa mer utrymme runt kuvösen bredvid. Pappan såg inte vad som hände där bakom draperiet, men hörde larmen pipa i ikapp med varandra samtidigt som ordinationer ropades hit och dit.

Pappan kände sig plötsligt väldigt ensam, och upplevde sig vara i en totalt främmande värld, samtidigt som Lillan snusade oberört mot Pappans hud. Plötsligt insåg Pappan hur skört livet är. Han kände stark vanmakt bara av tanken på att Lillans övervakningsgrunkor skulle börja tjuta likadant. Pappan kramade om sin pyttelilla flicka ännu fastare, och försökte låtsas att han låg hemma med Lillan hos sig, och att det inte alls förekom någon form av avancerad akutaktivitet runt dem.

Lillan krafsade med sina otroligt små välskulpturerade fingrar mot Pappans bröst, och Pappan kände sig lite lugnare och lite mindre rädd. Lillan suckade och myste vidare...

 

När Mamman kom hade allt lugnat sig och Pappan förmådde inte riktigt verbalisera sin oro, utan berättade mer om hur otroligt skönt det ändå är att få mysa så här med Lillan! Det var då Lillan tog en paus med att ha puls...

 

Mamman och Pappan fick hjälp att återbörda Lillan till kuvösen, för att sedan byta och vända på henne tillsammans.

Senare på kvällen fick Lillan mat av Mamman innan hon skulle sova. Pappan hjälpte Mamman upp till BB, och gick sedan ner till Lillan igen. Pappan satt vid kuvösen och läste, medan Lillan sov gott i sin solariekuvös.

 

Pappan läser ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederquist. Både Mamman och Pappan är övertygade om att det inte alls är en slump att Lillan ligger där i en kuvös och andas nästan av sig själv, född tre månader för tidigt. Om inte ett antal beslut fattats i rätt riktning helt utan att vi anade vad som komma skulle hade Lillan troligtvis inte funnits hos oss nu. Vad som fick oss att vela på en parkering utanför Usil för ett antal veckor sedan, och bestämma oss för att vänta med ett specifikt vårdbesök några dagar, vilket ledde till att Lillan var i vecka 23 istället för 22 när Mamman fick veta att hon hade leukemi, vet vi inte riktigt. Hade nu Lillan varit ett par dagar yngre hade hon hamnat på fel sida om gränsen för när man anser att ett foster är livsdugligt och möjligt att rädda. Då hade man kanske inte konfererat med läkare från flera länder för att finna en behandling som Lillan skulle tåla. Då hade Lillan kanske aldrig blivit mer än ett 22 veckor gammalt foster.

 

Hade nu inte Lillan sparkat och sparkat, mer än hon någonsin gjort, i Mammans mage under hela det där fasanfulla samtalet då Lillans mamma och pappa fick veta att Mamman var väldigt sjuk, och att det kanske var bäst om man ansökte om en sen abort, hade kanske inte Lillans mamma och pappa förstått hur fullständigt omöjligt det var att Lillan inte skulle få leva. Lillan ville inte höra talas om någon abort och lät Mamman och Pappan veta!

 

Många har antytt att Mamman borde tänka mer på sig själv, än på barnet, men Mamman har vägrat att lyssna på något annat än att Lillan ska räddas. Hade inte Mamman och Pappan gjort klart att Lillan skulle få leva på ett eller annat sätt utan att Mammans liv skulle riskeras, hade kanske inte några av Sveriges bästa specialistläkare vänt på varenda sten för att finna en lösning som fungerade för både Lillan och Mamman.

 

Det engagemang som Mamman och Pappan sett och mött har både överraskat och rört oss flera gånger, och nu måste bara Lillan kämpa vidare! Det är ingen slump att Lillan finns.

 

Kanske är det insikten om det som gjorde att Pappan nästan inte kunde slita sig från Lillan i kväll, utan bara stod kvar och tittade, smekte och luktade på Lillan, som sov gott i sin soliga kuvös.