Pappans tankar

 

 

Pappan ber om ursäkt för frånvaron, men det är för att saker är ovanligt bra just nu! Eftersom Mammans värden är så bra så behövde vi inte åka till sjukhuset på söndagen, utan kunde njuta av lite semester från sjukdom och så, här hemma. Pappan fick klippt färdigt häcken som påbörjades i lördags, och lite annat på tomten som behövde lite omsorg!

 

Igår och idag måndag, så har Mormor varit här och underhållit Lillen, eller om det nu är han som underhåller henne! :) Mamman har lagat en hel del barnmat, och Mormor har observerat och skrivit ner Mammans superduperhemliga framgångsrecept! Lillen rev förvisso sedan sönder pappret, men det är sådant som händer när man har en ettåring som ska visa sig på styva linan!

 

Lillen har även hjälpt till att städa med sopborste och sopskyffel. ”Däda!” säger han nöjt, och sopar och skrapar!

 

Idag har alltså Mamman och Pappan kunnat åka till sjukhuset på egen hand, och provsvaren visar att Mammans neutrofila nu är uppe i 3.1! Nu håller vi ju bara tummarna allt vad vi orkar för att det ska hålla sig ett tag! Mamman fick permission tills på onsdag morgon!

 

Lillasyster har idag ställt upp på porträttfotografering lite i profil. Väldigt runda kinder och en rejält tilltagen mage, ger en fingervisning om att Mammans bacon, ägg och oliv-diet har funkat! :D Lillasyster har gått upp från 898g för 14 dagar sedan, till 1350g idag! 14% över viktkurvan! Barnmorskan menade att det var bra att hon fått lite hull när hon nu ska ut i förtid. Hon sade att det verkade vara en envis och bestämd flicka, och då sade Mamman att det var hennes bror med, envis och bestämd alltså. Pappan menade att det var lite samma med Mamman... ;)

 

Blodflödesmätningen visade att Lillasysters hjärna fortfarande bli bra syresatt, och att Mammans kärl har öppnat sig sedan sist! Allt ser bra ut med andra ord.

 

Efter de två ultraljudsundersökningarna var det dags att träffa förlossningsläkaren som ska förlösa Lillasyster.

Hon menade att om hematologerna ger klartecken så kunde man gott avvakta med kejsarsnittet ett tag till! Både Mamman och Pappan blev nog lite omtumlade och kom av sig av den kommentaren. Pappan blev lite orolig att man spelade med Mammans hälsa som insats, men lugnades när läkaren utvecklade sin tanke, och menade att vi naturligtvis tar en dag i sänder och att om värdena försämras så kan Lillasyster förlösas med mycket kort varsel. Hon menade att det var synd att ta ut Lillan onödigt tidigt, då varje vecka innebär minskade risker för komplikationer efter födseln.

 

Mamman anpassar sig snabbare än Pappan, kanske mycket för att det är det hon måste i sitt yrke som sjuksköterska, men kanske även för att Pappan har en ångest över att Mamman ska bli sjukare, och att Lillasyster då måste ut akut, och att Mamman kan få svåra infektioner som följd.

 

Förlossningsläkaren konfererade ett tag med Mammans hematologläkare som var försiktigt positiv, men att han först och främst avvaktade resultatet av benmärgsprovet som ska tas på onsdag. OM allt ser bra ut så kan man skjuta på nästa del i behandlingen någon eller kanske till och med några veckor till, men om det inte ser ut som man hoppas så kan man inte det, utan man får sätta in tuffare behandling direkt.

 

Efter förlossningsläkaren var det narkosläkarens tur att prata med oss och vice versa. Han var nöjd med Mammans trombocytvärden, och menade att om de höll sig på en rimlig nivå vilket i hans värld var över 80, så var en ryggmärgsbedövning det bästa, och minst riskfyllda, och trevligast för oss som Lillasysters Mamma och Pappa. Om trombocyterna sjunker under 80 däremot vågar han inte sticka i ryggen med tanke på blödningsrisken, och då är det narkos som gäller, och då sover Mamman under förlossningen, och Pappan får vänta utanför. Nu ligger trombocyterna runt 200, och när Mamman var nydiagnosticerad låg de runt 45. Hur de ligger framöver...vet ingen.

 

Summa summarum är att det i alla fall blir förlossning tidigast på måndag den 15/8.

 

Just nu är det oerhört mycket känslor och tankar i Mammans och Pappans huvud. Jobbigast är att man borde vara odelat positiv, men det är vi inte. Det jobbigaste är att vara på standby, och vara på helspänn, och redo varje dag, på något som kanske kommer om flera veckor. Lite är det som att gå över tiden vid en normal graviditet, fast nu är det Mammans sjukdom som spelar in hela tiden. Det är så många parametrar hela tiden, och den mentala biten hänger inte med. Det är svårt att ställa om helt enkelt, och det är oerhört svårt att leva dag för dag, med full beredskap. Inte bara för att ett litet barn ska komma till världen, utan även för att Mamman kan bli jättesjuk, och snabbt rasa i värden.

 

Mamman och Pappan känner sig just nu splittrade och mentalt omskakade.