Cellgift.
Smaka på ordet. Lillens pappa känner sig kluven inför ordet. Och cellgifterna. Varje dag märker pappan hur sjukdomen påverkar blodvärden och prover, och Lillens mamma mår bra enbart på grund att nytt blod och nya trombocyter tillförs genom transfusioner. Faktiskt gör de att hon mår bättre än innan hon fått cancerbeskedet, vilket känns lite konstigt och paradoxalt, även om det inte är konstigt egentligen. Men det känns konstigt. Lillens pappa tycker att mycket känns konstigt och abstrakt även om han förstår det rent rationellt.
Cellgifterna. Lillens mamma och pappa blir mer och mer påtagligt medvetna om behovet av dem, men ändå skrämmer det. Lillens pappa vet ibland inte vad som är mest skrämmande av sjukdomen och behandlingen.
Dagen då cellgiftsbehandlingen ska inledas, börjar med att vi får tacksam hjälp av en god vän som passar Lillen, och går en promenad, och umgås lite på stan. Lillen tycker jättemycket om att vara med L som tycker lika mycket om honom! Det känns tryggt och bra.
Lillens mamma och pappa passar på att göra ett studiebesök på neonatalavdelningen, framförallt på neointensiven, för att försöka förbereda sig mentalt på att ta hand om Lillens kommande lillasyster.
Det slog Lillens pappa att lillasyster kommer att väga ungefär en tiondel av vad Lillen väger nu. Lillen väger ungefär tio kilo. Lillasyster kommer att väga mindre en en fjärdedel av vad Lillen vägde när han föddes... Lillasyster kommer att vara en liten liten bebis.
När Lillens mamma och pappa varit där och fått svar på många av frågorna de hade som oroat dem kändes det bättre. Mycket bättre.
Nu var det dax. Lillens mamma var nervös. Det var Lillens pappa med. Det är väldigt svårt att veta på förhand hur man reagerar på cellgifterna, så de ville vara tillsammans utan Lillen.
Klockan hann bli ungefär halv tolv-tolv på onsdagen innan Lillens mamma låg där på sin sjukhussäng, i sitt lilla rum med bilderna och tavlorna Lillens pappa satt upp hemifrån. Sjuksköterskan var trevlig men de kunde se att hon också var lite tagen av stundens allvar, och Lillens mamma och pappa fick vara tysta när hon skulle ställa in droppet för att hon inte ville att något skulle bli fel. Hon var ganska ny som sjuksköterska men väldigt lugn och förtroendeingivande. Först skulle en liten påse med cellgift droppa in i Lillens mammas blodsystem under en kvart, för att sedan följas av en större påse med cellgift som Lillens mamma och pappa tyckte såg ut som en blandning av kemiskt avfall och hallonsaft, som skulle ta fyra timmar.
Det var lugn men lite spänd stämning i rummet när Lillens pappa höll Lillens mamma i handen och hallonsaften sakta droppade in i Lillens mammas kropp.
Efter en stund så började Lillens mamma och pappa slappna av lite, och det verkade inte som att Lillens mamma kände av cellgifterna så mycket. Hon hade fått medicin som skulle förebygga illamåendet som ofta följer med cellgiftsbehandling. Cellgift är ett ord som gör det hela lite mer begripligt, men samtidigt skrämmande. Cytostatika är ordet som används i fackspråk.
Lillens mamma fick sova på sjukhuset eftersom doktorn ville ha koll på hur hon reagerade på behandlingen. Lillen kom tillbaka från promenaden med L en stund efter att hallonsaften börjat droppa in, och tittade lite undrande på droppställningen och mamman.
Snart verkade han anse att det var ofarligt, och började busa som vanligt. Han kramades och gosade med mamman en stund men började sedan leka med droppställningen.
Lillens pappa sade till Lillen att låta bli, men Lillen trodde att det var en rolig lek, som han brukar tro när Lillens pappa säger till honom. Lillens pappa tyckte inte att det var roligt. Alls. Lillens pappa röt jätteargt att Lillen skulle låta bli droppställningen! Lillen skrattade busigt och körde droppställningen fram och tillbaka med ryckiga barnrörelser.
Lillens pappa kände hur känslorna vällde upp inom honom och blev rasande. Lillens pappa klarade helt enkelt inte av att se hur lillen lekte med droppet som skulle göra Lillens mamma frisk. Lillens pappa tappade helt besinningen och skakade i hela kroppen när han for upp ur stolen han suttit i och slet tag i Lillen som blev jätterädd och jätteledsen. Lillens mamma försökte lugna Lillens pappa och få honom att förstå att det inte var någon katastrof om slangen skulle lossna. Lillens mamma är sjuksköterska, och Lillens pappa vet att hon är väldigt kompetent och duktig. Det hjälpte inte, för Lillens pappa hade fått panik.
Han kunde inte hantera det han såg. Han som älskar Lillen så himla mycket var nu okontrollerat arg på honom. Lillens mamma kramade om Lillen och Lillens pappa försökte lugna ner sig genom att titta ut genom fönstret ut mot vattenfallet som porlade nerför den anlagda miniparken med planteringar och en liten gångbro, men kände hur vreden, oron och ångesten rev inom honom. Han ville bara ta Lillen bort från sjukhuset, bort från mammans medicin. Lillens pappa insåg att han var helt irrationell, men kunde inte lugna sig på en lång stund. Lillens mamma blev rädd och ledsen, men förstod nog snart vad det handlade om och höll om Lillens pappa och efter ett tag så kände sig Lillens pappa lugnare. Då fick han istället oerhört dåligt samvete, både mot Lillen och Lillens mamma. Lillens pappa vill vara stark men räcker inte alls till som han vill.
Lillens mamma och pappa kramades länge. De bestämde att det var bättre att Lillens pappa och Lillen åkte hem lite tidigare och fick sova lite. Lillen och Lillens pappa pratade med Lillens mamma, i telefon, på kvällen när de kommit hem.
