Från hopp till förvirring, och hopp igen.
När läkarna väl presenterade sin behandlingsplan blev pappan först frustrerad, och kände sig lurad. Plötsligt hade man ändrat strategi, och ville nu inleda cellgiftsbehandling direkt, och låta Lillens lillasyster vara kvar i mammans mage under tiden. Pappan ryggade instinktivt men stålsatte sig för att höra hur läkarna resonerade. Det ansågs att Lillens lillasyster skulle ha betydligt större chans att klara sig i magen under behandling i fyra veckor för att sedan tas ut, än att tas ut nu i vecka 23. Man ansåg inte längre att man vågade vänta med att behandla Lillens mamma så länge att det skulle öka chanserna nämnvärt för barnet i magen. Det hade visat sig att cellgiftsbehandlingen i sig inte skulle vara farlig för lillasyster, men att om Lillens mamma blev väldigt sjuk av behandlingen kunde det vara farligt för barnet. De fyra största komplikationsriskerna verkade vara propp, blödning, infektion, eller sepsis.
Efter att ha pratat om det fram och tillbaka insåg mamman och pappan att om mamman skulle vänta med behandlingen skulle barnet löpa samma risker av sjukdomen.
Alltså låta lillasyster vara kvar och växa till sig medan mamman behandlades med vissa risker, eller låta barnet vara kvar utan behandling med liknande risker samtidigt som mamman blev allt sjukare.
Att ta ut barnet innan behandlingen ansågs inte vara en bra idé, i vecka 23. Mamman och pappan våndades och diskuterade men kom fram till att det läkarna sade verkade logiskt och rimligt.
Det slutade med att cortisonbehandling inleddes på en gång, och att cellgiftsbehandling skulle inledas inom några dagar, med Lillens lillasyster kvar i magen.
En leukemibehandling tar två till två och ett halvt år att gå igenom. Den delas in i tre steg, där första steget är Induktionsbehandling, med cellgifter. Första steget pågår i fyra veckor. Det är under de här veckorna Lillens lillasyster anses ha det bättre i Lillens mammas mage, än i en kuvös.
Steg två kallas för Konsolidering, och består av betydligt starkare doser av cellgifter, i längre perioder. Lillens lillasyster planeras att tas ut när mammans blodvärden stabiliserats mellan steg ett och två i behandlingen.
Steg tre känns fortfarande så avlägset att pappan inte riktigt orkar sätta sig in i det än.
Lillens pappa försöker hänga med i alla turer med behandlingar, undersökningar och provtagningar. Ultraljud, flödesmätningar, blodprov, och annat avlöser varandra. Möten med läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, kuratorer, präster, diakoner, besök och telefonsamtal med vänner och familj gör Lillens mamma och pappa helt utmattade.
Många människor vill hjälpa Lillens mamma, men mest betyder Lillen säger hon själv. Lillens pappa säger att mamma behöver massor med pussar och kramar för att orka bli frisk så att hon kan komma hem igen. Lillen ”puppar” och ”mamar” mamman så mycket han orkar.
Lillen saknar sin mamma när han är hemma, men blir förvirrad och frustrerad när han är hos mamma. Lillen förstår inte vad som händer, och vill att allt ska vara som vanligt. Lillen förstår inte varför mamma och pappa är så konstiga, och vet inte vad som hänt. Ibland blir Lillens pappa jättearg för saker som han inte brukar bli arg för. Ibland blir Lillen jättearg på både mamma och pappa, och kanske för att allt är konstigt.
