Pappans tankar

Jättesjuk. Lillens mamma var hos barnmorskan i tisdags, efter att ha känt sig väldigt trött och konstaterat att hon hade jättelågt Hb. Efter en veckas frossande i järntabletter, blutsaft, jordgubbar, och rött kött, hade blodvärdet rasat ännu mer. Barnmorskan skickade oss direkt till Lasarettet där Lillens mamma omgående blev inlagd på BB, eftersom man behövde göra en anemiutredning.

 

Två påsar blod fick mamman att bli mycket piggare, men blodvärdena stämde inte alls. Benmärgsprover togs och några dagar senare kom chockbeskedet. Mamman har leukemi.

 

Lillens mamma och pappa bröt ihop fullständigt och bara grät och kramades. Lillens lillasyster i mammans mage skulle inte klara cellgiftsbehandlingen som skulle behöva vara så stark att mamman nästan skulle dö själv. Kvällen innan hade pappan känt de första sparkarna inifrån mammans mage.

 

Några timmar efter beskedet skulle Lillens mamma läggas in på Universitetssjukhuset i Lund där de är väldigt bra på att behandla leukemi. Lillen hade roligt med mammans syster när mamman och pappan fick det fasansfulla beskedet och förstod inte varför de var helt konstiga när de kom hem. Röda i ögonen, och upprivna. De sprang runt i hela huset och packade ner saker, som om de tänkte lämna huset för gott.

 

Pappan hade gråtit hela vägen hem från Lasarettet medan mamman pratat med mormor och morfar.

Resan till Lund gick fort, och det var väldigt tung stämning i bilen. Innan det bar av hade mamman tagit förväl till huset och letat upp katterna. Hon var då helt övertygad om att hon aldrig skulle återvända. Hon grät och kramade de oförstående katterna. Pappan var tyst och forcerad i rörelserna, och systern babblade. Chock visar sig på olika sätt.

 

På väg till Universitetssjukhuset, försökte Lillens mamma och pappa förbereda sig på att inom ett par timmar förlösa ett barn i vecka 23, samtidigt som de skulle inleda en massiv och tung cellgiftsbehandling på mamman. Pappan hade svårt att veta vad som var vad av alla känslor som stormade runt inom honom. Pappan var rädd att bli av med sin älskade bebis och sin älskade mamma till Lillen. Han var rädd att inte kunna ta hand om Lillen, och Lillens halvbror. Lillens halvbror har en annan familj, men Lillen har bara mamman och pappan, och nu skulle de båda försvinna för honom samtidigt. Lillen förstod inget av detta, men förstod att något var fel. Mamman babblade om en hantverkare som skulle komma, och pappan blev arg och ville inte prata om hantverkare. Pappan hade ångest. Pappan var jätterädd, och jätteledsen. Mamman var förtvivlad över att bebisen i magen kanske inte skulle klara sig. Pappan var splittrad och kunde inte förstå hur han skulle kunna välja vem han skulle ta hand om av alla han älskade som behövde honom väldigt mycket just nu. Mamman kanske skulle dö, bebisen skulle komma i kväll, och Lillen hade ingen som kunde krama på honom och sova tillsammans med honom. Lillens halvbror kanske skulle tro att pappan inte ville träffa honom mer?

Pappan ville vara med alla hela tiden men det går inte. Pappan visste att han skulle tvingas att välja bebisen som skulle komma ut alldeles alldeles för tidigt. Han ville välja alla samtidigt. Han ville inte bli ensam.

 

Resan till Lund var hemsk. Det kändes som att springa rakt in i ett brinnande hus, istället för att fly ut från lågorna.