Pappans tankar

 

 

 

Onsdag 12/10

 

Pappan har idag upplevt det som ingen förälder vill uppleva. Pappan önskar ingen att behöva se samma scenario spelas upp. Bilderna kommer nog aldrig att lämna medvetandet under resten av Pappans levnadstid. Bilderna av hur Lillan gång på gång slutar att andas och livlös tappar färgen och blir grå hela hon, hela den lilla livfulla kroppen som mer än tio gånger under loppet av drygt två timmars tid förvandlas från hysteriskt skrikande med 225 i puls, på några sekunder till grå och slapp livlös bebis. Bilderna av hur läkaren gång på gång återupplivar ens lilla dotter medan sekunderna samtidigt kryper och rusar fram, hur barnet som är Pappans älskade dotter ventileras och ventileras med Rubens luftbälg utan att det hjälper, innan Lillans ögon spärras upp och tittar skräckslaget rakt in i Pappans och läkarens ögon. Innan färgen oerhört sakta återkommer, och hon börjar skrika hysteriskt igen, och det ogreppbara skådespelet verkar gå i konstant repris i en fasansfull loop.

 

Pappan var rätt lugn de första gångerna, men när det bara fortsatte gång på gång, började en obehaglig känsla spridas i Pappans kropp. Känslan av att hon kanske inte klarar det här. Min dotter kanske dör nu. Nu när jag lärt känna henne, älska henne och verkligen inte kan klara att leva med förlusten. Dör hon för mig nu?

 

”Man ser verkligen att hon är rädd!” Läkaren sade det helt lugnt, men det skar som en kniv i Pappans hjärta. Lillans skräckslagna blick skakade hela Pappans väsen.

 

Efter timmar av psykisk tortyr kände Pappan sjuksköterskans hand på sin rygg, hörde henne fråga: ”Hur känns det?” Pappan bet ihop. Pappan ville inte bryta ihop, ville inte lämna Lillan, måste hålla hop.

”Det är jobbigt att se henne tappa färgen så...” Pappan sade inte mer, och behövde inte säga mer.

 

Pappan torkade snabbt några tårar som envist smet ut ur ögonvrårna, och bet ihop.

Pappan vill bara säga att de sjuksköterskor, barnsköterskor och läkare som idag har trängts runt Lillans säng, och kämpat för att Lillan skulle komma tillbaka om och om igen varit overkligt fantastiska. Ingen fick panik, därför fick inte Pappan panik. Ingen höjde rösten eller skruvade upp situationen, utan lyckade på ett oerhört mänskligt, empatiskt och engagerat sätt rädda livet på Pappans och Mammans dotter utan att skrämma Pappan. Den enda som skrämde Pappan var Lillan.

 

Pappan är glad att Mamman inte hann dit innan Lillan hade stabiliserats någorlunda, att Hon slipper ha bilderna inför sin inre syn resten av livet. Pappan inser att den upplevelse Mamman haft idag räcker allt för bra helt utan bilderna.

 

Läkarna tror att Lillan fått någon form av infektion. Ett förhöjt, men inte väldigt högt crp, är indikationen förutom Lillans massivt påverkade allmäntillstånd, på att någonting hände. En påse blod, intravenös bredspektra-antibiotika, näringsdropp, och en jättedos intravenös koffeincitrat, i kombination med att Lillan lades i en special-cpap som puffar in luftstötar i lungorna, gjorde att Lillan till slut började stabilisera sig. Läkaren sade att om Lillan blev sämre nu fick hon flyttas till intensiven, och läggas i respirator, men att förhoppningen var att cpap:en skulle räcka. Andningsstillestånden övergick gradvis i kraftiga puls och saturationsdippar som fick kurvorna på skärmen att åka jojo upp och ner i ytterligare ett antal timmar, innan dipparna blev mindre och mindre och kom mer och mer sällan och till slut upphörde i någon timme i stöten. Framåt kvällen var hon så stabil att man kunde se att hon slappnade av i kroppen och fick vila ut, att hon började se ut att må bättre. Lillan såg trött och blek ut, flackade förvirrat med blicken som för att försöka bilda sig en uppfattning om vad som hänt runt henne.

 

Pappan förstår inte vad som hände, och kan bara föreställa sig hur Lillan kan ha uppfattat dessa upprepade nära-döden-upplevelser.

 

När kvällen kom och Mamman och Pappan varit på neonatalavdelningen sedan förmiddagen, började ångesten och oron att lägga sig lite och tröttheten välla fram. Korta pauser från avdelningen vågade tas och framåt natten kändes Lillan mer och mer stabil.

 

Själva innebörden av ordet stabil har för Pappan fått en mycket osäker tolkning. Igår var Lillan helt utan övervakning, färdig att skrivas ut när som helst, och på nattpermission. På morgonen var hon vaken och aktiv, tio minuter efter att Pappan kommit in på neonatalavdelningen med barnvagnen var Lillan på väg att dö. Kanske kommer ordet stabil aldrig riktigt att ha samma trygga innebörd igen.

 

På tio minuter förvandlades Lillan från nyfiken glad bebis till skräckslagen hysterisk, plötsligt livlös bebis. Grå. Det går inte att hänga med mentalt så fort, det var antagligen därför Pappan var relativt lugn de första gångerna Lillan slutade andas och blev grå.

 

Pappan har haft ett känslomässigt kaos innanför det relativa lugna yttre under många långa, och samtidigt flyende timmar under denna dag. En hand på Pappans rygg var nära att rasera lugnet och starta ett psykiskt sammanbrott. Pappan uppskattar ändå handen oerhört mycket. ”Hur känns det” var dock en fråga Pappan inte ville tillåta sig att ens tänka svaret på.

 

Pappan behövde återvända till Lillan flera gånger för att förvissa sig om att hon fortfarande var ”stabil” innan ens tanken på att sova kunde fortplanta sig i kroppen.

 

Nu skrivs ord som inte Pappan är kapabel att säga utan att bryta ihop. Pappan önskar att bilderna aldrig hade kastats fram mot ett oförberett inre, men är tacksam över att ha varit på rätt plats vid rätt tillfälle. Läkarna, och sjuksköterskorna har uttalat orden: ”Vilken tur att du var här.” Tanken på vad som hänt idag om Pappan och Lillan befunnit sig bara tio minuter bort från en av världens främsta neonatalavdelningar istället för precis innanför dörrarna, får blodet att isa i ådrorna på Pappan. Hur många minuter hade Lillan klarat sig utan att andas innan det inte gått att rädda henne? Vad hade hänt om Pappan varit kvar på Ronald McDonaldhuset? På stan? Svaret har inte uttalats men tystnaden och blickarna från de som uttalat orden: Vilken tur att du var här!”, har talat ett tydligt språk som får rysningar att isa i Pappans ryggmärg.

 

Lillan är stabil. Läkarna är inte längre oroliga för att Lillan inte ska klara sig. Pappan kommer att ligga vaken inatt.