Hjärnspöken...
Torsdag 13/10
Natten till torsdagen bjöd inte på mycket sömn, men desto mer grubblerier. Tankarna ville inte sluta snurra runt, och rysningarna i ryggraden ville inte ge med sig. Halv fyra i morse tittade Pappan på klockan sista gången innan tröttheten till slut tog överhanden över hjärnans behov av att sortera och analýsera.
Klockan åtta ringde telefonen och Pappan fick veta att man ville göra ett ultraljud på Lillans hjärna för att utesluta hjärnblödning. Pappan insåg plötsligt och panikartat logiken i det hastiga insjuknandet och skrikandet, och misstanken om hjärnblödning. Nästan hela natten hade Pappan grubblat och målat upp scenarion och ändå inte en gång tänkt hjärnblödning. Nu tänkte Pappan väldigt mycket på hjärnblödning, och en massiv hjärnblödnings konsekvenser på Lillans framtid.
Pappan tvingade sig kvar i sängen en stund till, innan frukosten intogs, och Lillan besöktes. Direkt fick Pappan ett lugnande besked om att ultraljudet inte visat några som helst avvikelser från tidigare undersökningar. Senare under dagen gjordes även en ny lungröntgen som inte heller visade på några förändringar, utan tvärtom att vätskan som synts igår försvunnit.
Lillan har idag fått fler och fler klassiska symptom på influensa eller förkylning, snuva, hosta och tecken på ömhet och värk i kroppen. Crp har sjunkit från 12 till drygt 9 och Lillan har varit stabil under dagen och kvällen. Morgonen hade varit lite svajig, men bättrats efter en ny intravenös koffeincitratinjektion. På eftermiddagen fick hon alvedon och blev lite piggare och mindre retlig, och aptiten har snabbt återkommit, näringsdroppet går på ett minimum mest för att hålla nålen igång så att antibiotikan kan ges. Lillan har kommit upp i sina vanliga portioner, men än så länge får hon bara mat i sin sond för att inte ta på hennes krafter med flaskmatning.
Läkaren har varit nöjd med utvecklingen och lutar alltmer åt att det är en virusinfektion som däckat Lillan. Pappan och Mamman behövde prata om det snabba förloppet och eventuella skador av syrebristen som Lillan utsatts för under gårdagen, men lugnades med att det snabba förloppet var ganska signifikativt för infektioner på så här små barn. Hon ansåg inte att det förelåg någon risk för hjärnskador av syrebristen då Lillan kommit tillbaka så pass fort som hon gjort, även om Pappan inte alls upplevde det så. Läkaren menade också att hon aldrig varit orolig för att Lillan inte skulle klara sig, utan menade att hon ”bara” hade lagts i respirator tills hon klarade sig själv om det inte hade gått så bra som det ändå gjort. Nu verkar ingen anse att respiratorvård behövs utan snarare att Lillan ganska snart ska kunna tas ur cpap:en igen. Lillan har redan varit utan cpap i flera kortare omgångar och klarat sig på egen hand en stund, men sedan blivit trött och fått sämre andning, och åter lagts tillbaka i cpap.
Lillan har verkat må betydligt bättre idag än under gårdagen, och varit vaken och intresserad av omgivningen, bjudit på flera leenden och tittat intensivt i Mammans ögon under matningen i hennes famn! Pappan har känt sig mycket lugnare idag och verkligen njutit av synen av en lugn och nöjd Lillan, utan skräck och rädsla i blicken. Samtidigt är det psykiskt jobbigt att se henne gå tillbaka en månad i ett slag, och vara beroende av maskiner och övervakning, dropp och mediciner för att klara sig. Hon var ju nyss nästan som en vanlig bebis som man kunde bära runt på och promenera med barnvagn med, och nu är hon åter patient på en sjukhusavdelning. Det är frustrerande samtidigt som glädjen är enorm över att hon lever!
