Tillbakablick, och papparevolt!
30/10
Idag är det sjunde dagen efter Lillans utskrivning, och om två dagar infaller dagen för beräknad födsel. När hon faktiskt hade fötts om Mamman inte blivit sjuk, utan graviditeten hade fått ha sin gång får vi aldrig veta. Lillan väger redan över 3,3 kilo, ett par dagar innan hon är född så att säga, så hon blev ju inte så himla liten trots sin tidiga start i livet. Att hon vägt så lite som 1240 gram som minst, ett par dagar efter att hon sett operationssalens starka ljus känns nästan svårt att fatta nu! När hon föddes var hon lite uppsvälld och vägde därför 1504g, och hon såg så otroligt liten ut, att Pappan blev lätt chockad trots all förberedelse och flera lästa böcker om prematura barn, och neonatalvård! Pappans minns som igår, den märkliga känslan som kom när intensivvårdspersonalen utbrast ”jättebebis” när de såg henne! Snacka om olika preferenser! De var ju vana att ta hand om barn på under 400g! Det är overkligt att så små barn trots allt räddas i Lund, även om överlevnaden i de veckorna det oftast rör sig om då (v23+/- några dagar)är ungefär 50%. Att Lillan fick vara kvar i magen till vecka 28+5 är en gåva som hon och vi är evigt tacksamma för. Hon fick en smakstart i livet med tanke på hur tidigt hon kom ut, tack vare de extra veckorna att mogna och växa till sig på!
De upp- och nedgångar Pappan upplevt under hennes första levnadsveckor är intet mot vad barn som föds i vecka 22-23 får gå genom! Då talar vi om hjärnblödningar, respirator, och svåra komplikationer, ständiga infektioner och hög dödlighet. Pappan tycker det räcker alldeles bra med det som rört om känslorna i det varma fadershjärtat hittills ändå. Det är med en viss lättnad Pappan konstaterar att Lillan nu protesterar lika högljutt som Lillen gjorde som bebis över att ”det aldrig varit värre” när magen kniper, eller halsvecken ska tvättas! Hon verkar inte särskilt märkt av den högspecialiserade vården hon fått under de första två månaderna i livet, utan är mycket nöjd för det mesta, och beundrar nyfiket sin omvärld med pigga och vakna ögon, tills något inte passar och hon upprört tar ton tills det åtgärdats av Pappan, eller Mamman!
Pappan som tyckte att hon var underbart fin och vacker redan första ögonblicket han lade sin tårfyllda blick på henne, upplever att hon bara blir finare och sötare för varje dag som går! När hon tittar rakt in i Pappans ögon och mungiporna rycker till lite precis innan hon spricker upp i ett nöjt och brett leende, är det något i Pappans hjärta som liksom kramar till, och värme och kärlek väller upp genom Pappans grova blodådror och sprider sig i hela kroppen!
Pappan inser ju att allt det som skett har givit Pappan chansen att få uppleva det som oftast mammorna får uppleva, nämligen att få vara nära och lära känna sitt barn alldeles från början. Pappan får nu uppleva det som Mamman fick uppleva med Lillen, och älskar det! Pappan och Mamman har ju fått en fantastisk chans att vara jämlika och jämställda föräldrar på ett helt annat plan än innan.
Pappan kommer att stressa upp Försäkringskassan genom att göra ”mammasaker” som att ta ut föräldrarledighet först, och dessutom prompt kräva att få Lillans barnbidrag, med mera. Tro mig, systemet är inte redo för jämställdhet mer än på pappret. När en pappa väl kräver det som pappor ständigt uppmanas att kräva, slår handläggarna bakut och det blir plötsligt så svårt och konstigt att man inte riktigt kan tänka sig nåt konstigare. Pappan och Mamman har haft många märkliga resonemang med handläggare från denna myndighet. Pappan börjar inse att det finns starka krafter i vårt samhälle, som verkar för att jämställdhetskampen, och utvecklingen inte ska gå fortare fram än nödvändigt. Många är de psykologer, bättrevetare och bvc-sköterskor, läkare och feminister som påtalar hur farligt det är att skilja ett litet barn från sin mamma, underförstått tas hand om sin pappa för tidigt. Underförstått att i den riktiga världen så kan ju naturligtvis inte män ta hand om barn lika bra som kvinnor, det är ju bara i den utopiska fantasivärlden som utgör det jämställda samhälle som så många av oss andra strävar mot!
Detta är bara ett av många skäl till att Pappan njuter stort av att få vara hemma med barnen och få lära känna dem som de fantastiska och underbara varelser de är, sina fekalieutsöndingar, och vomeringar till trots! Pappan älskar att han ska vara hemmapappa ett bra tag framöver, och är oerhört lycklig över att ha fått uppleva att få en så underbar familj! I Pappans ögon är Mamman den mest fantastiska Fru, mamma och vän, Pappan,Lillen och Lillan kunde få!
Lillan mår kalsfint och Lillen verkar inte alls svartsjuk utan tvärtom jätteglad i sin lillasyster! Mamman bor hemma med familjen och ska lämna prover på vårdcentralen här istället för att åka till sjukhuset, de gånger det går, och åker in om det behövs. Hon mår bra men är frustrerad över att det är utdraget att bli frisk nog att fortsätta behandlingen för leukemin. Att vara hemma med familjen gör nog all skillnad i världen i den situationen.
Nu ska Pappan städa lite!
