Uppförsbacke igen.
Tisdagen 4/10
Pappan inser att det inte skrivs alls lika mycket i pappabloggen nu för tiden. Just nu är det i alla fall så att Lillan mår finfint, medan resten av familjen är i olika grad däckade i feber.
Mamman är jättesjuk i någon bakterieinfektion, och är inlagd på infektionskliniken, och får antibiotika. Hon är helt slut, och har jättehög feber. På några dagar övergavs rummet på Ronald McDonald-huset av en efter en i familjen. Först Pappan och Lillen som blev tokförkylda med hög feber, hosta, och halsont. Sedan av Mamman som någon dag senare plötsligt blev akut sjuk, febrig och illamående. Rummet lämnade i all hast och tack vare fantastisk personal så har vi det kvar i avvaktan på tillfrisknande familjemedlemmar.
Först trodde man att Mamman hade en virusinfektion som Pappan och Lillen, vilket har givit Pappan enormt dåligt samvete. Meningslöst, men inte desto mindre så.
Lillen har verkligen varit brakdålig med över 40 graders feber, och hosta. Den som inte har barn kan nog inte förstå hur jobbigt det är att se sitt ett och ett halvt år gamla barn i så hög feber trots maxdos med Panodil/Iprén. Han förstår ju inte varför det är så jobbigt. Efter några dagars ihållande hög feber åkte Pappan till doktorn med Lillen. Han hade inga bakterier i halsen, ingen öroninflammation, och syresatte sig jättebra. Han var inte för den sakens skull oberörd, utan var nästan hysteriskt ledsen och kokhet. Han var så ledsen att han knappt märkte att de tog blodprov på honom. Pappan fick sjunga barnvisor för Lillen och hålla honom tätt i sin famn för att de skulle kunna undersöka honom. Slutsatsen blev att han har fått en virusinfektion/förkylning. Fortsatt febernedsättande och vila.
Idag mår han lite lite bättre och Pappan hoppas intensivt att det håller i sig imorgon.
Själv mår Pappan mycket bättre fysiskt än psykiskt. Den psykiska pressen av en outhärdlig familjesituation börjar definitivt ta ut sin rätt på måendet. Tankarna om framtiden och hur den kan komma att se ut maler och maler, dag som natt. Pappan är inte mer/mindre man än att han kan erkänna att gråten inte alltid stannar inombords längre. Pappan har inte tänkt bryta ihop fullständigt, men orkar inte låtsas att saker är okej för saker är vidriga. Maktlösheten är total, och frustrationen över att inte kunna vara hos Mamman när Hon är dålig är väldigt stor. Känslan av att inte räcka till någonstans är ständigt närvarande. Samtidigt som lättnaden är enorm över att Lillan inte är sjuk utan tvärtom verkar må jättebra, är sorgen över att inte kunna vara hos henne bedrövande.
Pappan är rädd att Lillen ska tro att Pappan inte är sig själv på grund av honom.
Samtidigt som allt detta sker så sker det parallellt en seg och motsträvig kamp med hemkommunen om att eventuellt få hjälp när Lillan kommer hem. Byråkratin verkar vara både ogenomtränglig, och kompakt. Olika instanser anses vara ansvariga beroende på om Lillan, Lillen, eller Mamman behöver hjälp, och man vill uttalat inte samverka. Pappan har inte ens ork att bråka om det, utan blir bara matt och håglös. Pappan ger faktisk fan i om den stackars kommunen vill hjälpa sina invånare eller inte, men tänker kämpa desto mer tappert för att få ihop det här hemma på egen hand om det behövs. Redan nu kan både Mamman och Pappan dock säga att all hjälp i form av avlastning med Lillen, eller med hushållsnära tjänster som det heter nu för tiden kommer att emottagas med stor tacksamhet när Lillan blir utskriven från neonatalavdelningen.
Det är omöjligt att veta nu hur mycket Mamman har möjlighet att vara den Mamma hon vill vara till sina fina barn när den dagen kommer och framåt. Det är omöjligt att veta om hon ens kan vara hemma. Pappan är tacksam för att neonatalavdelningens kurator fört den mesta kampen med kommunen hittills.
