Allmänt villebråd
23/9
Pappan, (och Mamman) börjar bli rejält trötta på det faktum att man tycks vara allmänt villebråd så fort man hamnar i en svår situation, eller om någon tycker att man gjort det. Inte längre får man välja själv vem man pratar med om sitt privatliv, inte längre gäller de gängse sociala regler som reglerar hur man närmar sig främmande människor.
Det verkar nu vara fritt fram att frottera sig med våra barn, kanske främst Lillen, och med både Mamman och Pappan närhelst det anses lockande helt oberoende av om det känns okej med oss.
Det känns som att man tvingas välja att antingen bara stå ut, eller bli väldigt otrevlig, för ingenting däremellan verkar fungera.
Pappan vill bara få lite lugn och ro för familjen, men det tycks nästan omöjligt! Nu blir det lite fel forum här, för just ni som (förmodas) läsa dessa frustrerade rader, är ju inte de som bör känna sig träffade. Pappan kommer snart att bli skitotrevlig mot folk som bara går fram, och avbryter en konversation, eller ett läkar/sjuksköterske-samtal, en lugn matstund med familjen, en stressig situation med ett trilskande barn, för att berätta för oss om hur svår vår situation är, eller för att prata om sin egen (upplevda) svåra situation.
Snart får man väl ha en skylt runt halsen med texten ”NEJ JAG VILL INTE PRATA MED DIG FÖR HELVETE!” Antagligen skulle det anses lite socialt anmärkningsvärt och svårt. Frågan är då varför ingen kan förstå att vi just nu inte ÄR sociala, eller pratsjuka, eller ute efter att odla nya bekantskaper?
Well, förutom den frustrationen så är det förhållandevis bra med familjen. Lillan är jätteduktig och verkar ha slutat helt med cpap, och äter ofta större delen av sina mål på flaska redan! Hon vägde igår 1984g och är snart uppe i två kilo! Då ska hon få en flagga har en barnsjuksköterska lovat! :P
Lillen har hastigt och egentligen inte så lustigt åter hamnat mitt i kalabaliken här. Han måste vara det mest sjukhusvana friska barnet på ett och ett halvt år, snart! Mormor blev tråkigt nog själv sjuk, och Pappan fick åka från det ena sjukhuset till det andra för att ta hand om Lillen. Nu verkade Lillen i och för sig ha tagit det med ro och var jätteglad när Pappan kom, tryggt sittandes på Morfars arm!
Nu får vi vara lite som en familj, och det är väldigt trevligt, samtidigt som det är jobbigt att Lillan samtidigt får stryka på foten. Det är nästan omöjligt att räcka till överallt samtidigt.
Mamman har äntligen påbörjat sin konsolideringsbehandling efter alla om och men! Mamman är inne på dag fyra av fem, idag lördag, av tung behandling på flera fronter samtidigt, mot leukemin. Idag och i morgon är det lyckligtvis bara behandling i tablettform, vilket gör att Mamman kan sova och vara med Lillen och Pappan på RonaldMcDonald-huset dit vi senast flyttat in. Efter tre dagar med intravenös cytostatikabehandling verkar Mamman må förbluffande bra trots allt. Mamman verkar vara av mycket segt virke!
Sen senast har Lillen alltså ”fyllt” ett-och-ett-halvt år, Pappan hunnit flytta från patienthotellet till ett samvårdsrum på neonatalavdelningen, vidare till RonaldMcDonaldhuset! Lillan frodas och förbluffar världen (åtminstone den lilla världen vi befinner oss i) med sina talanger, och Lillen charmar alla han möter!
