Bebisbesiktning utförd!
Tisdag 21/8 2012
Idag var det så dags för ettårskontroll på Neonatalmottagningen i Lund! Klockan 14.00 skulle vi få träffa doktor Cecilia Hagman, för att förhoppningsvis få bekräftat att Lillan är normalt utvecklad för sin ålder, och att allt är som det ska!
Lillan och Lillen var på strålande humör, och särskilt Lillen hade sett fram emot leksakerna i väntrummet, där han lekt så många gånger förr sedan Lillan kom till världen!
Jag hade dessutom fått lova Lillen ett besök i kulverten för att titta på truckarna! Eftersom doktorn verkade försenad så tog jag Lillen i handen och gick ut mot hisshallen. Lillan såg ingen som helst anledning till att hon skulle missa detta tillfälle och kröp glatt efter i korridoren bakom oss tills Älskling gjorde mig uppmärksam på vår efterföljare, och jag tog henne med mig!
Lillan blev mycket förtjust redan i hisshallen där en elektriker höll på med kablarna till brandlarmet! När hissdörrarna öppnade sig i ”Nedre kulvert” och Lillan fick se de parkerade truckarna blev hon så glad att hon gav till ett spontant glädjetjut! Lillen var mycket spänd och lite nervös, och tittade storögt på sängtransporttruckarna som han sett komma farande i kulvertarna! Han ville dock INTE sitta i dem.
Efter en stund åkte vi upp igen, men innan vi nådde entréplan, så stannade hissen i ”Övre kulvert”, och Lillen rusade ut, och krockade nästan med Per, en av barnsköterskorna på neo, som just hämtat en barnvagn i källaren! Det är ett riktigt äventyr att åka hiss på sjukhuset!
Doktorn syntes fortfarande inte till, och Älskling fick försynt fråga om något blivit fel, eftersom det nu gått 45 minuter över tiden, och fick besked att det kommit lite akuta fall som doktorn varit tvungen att ta först, men att hon hade trott att hon skulle kunna komma om ca en halvtimme.
Det blev till slut en och en halv timmes väntan, innan Cecilia Hagman kom i korridoren från Neo-IVA, alltid lika glad och vänlig! Lillen och Lillan klarade väntan jättebra, och över all förväntan! De har verkligen roligt ihop nu! Lillen vägde sig på vågen i väntrummet och vägde 13,6 kilo. Efter att ha knappat lite på den digitala vågen gick han dock plötsligt ner till -13,6 kilo! Lillan vägde prick 9 kilo med kläder!
Strax innan doktorn kom började Lillan blir trött och gnällig, men efter lite mammakram var hon på glatt humör igen och visade upp sig på sin soligaste sida! Hon visade spontant upp att hon kunde ställa sig mot soffan, smälla ihop två träringar mot varandra, krypa, göra fina pruttljud med munnen, och gick till och med med på att bli undersökt med stetoskop utan protester. Hon försökte i och för sig ta det från doktorn, men det var nog för att det såg så fint ut!
Hon log sitt finaste leende mot doktorn och verkade tycka att Cecilia Hagman var en självklar person i hennes liv. Nästan så att jag undrar om hon faktiskt kommer ihåg henne? Så lätt går det sällan ens för våra vänner att komma nära inpå Lillan utan att ta det väldigt lugnt!
Doktorn tyckte att Lillan var alldeles fantastisk och helt underbar! I alla fall så tyckte nog Lillans föräldrar att det var det hon sade! Hon tyckte att Lillan var helt normalt utvecklad och tyckte att hon var jätteduktig!
Lillan imponerar på många, vilket märktes redan när vi kom in på neonatalavdelningen! Avdelningschefen Lotta, och överläkaren Christina, stannade för att säga hej till lilla (stora) Lillan! De tyckte att både hon och Lillen hade blivit jättestora, och överläkaren verkade nästan lite förbluffad av att det var Lillan som lite avslaget tittade på henne från syskonvagnen!
Sjuksköterskan Madeleine, som haft hand om Lillan många gånger på slutet av sjukhustiden, kom fram flera gånger för att prata och titta på Lillen och Lillan!
Det kändes nästan som att vi hade rullat dit en kunglighet på avdelningen! Själv trodde jag inte att de kom ihåg oss efter ett år...
När bebisbesiktningen var avklarad och godkänd, gick vi till hematologen för att se hur Mamman har det. Sedan sist har Hon varit hemma på permission, blivit flyttad från Malmö till Lund, och fått infektioner på infektioner, fått åka in på sjukhuset igen, mer och fler antibiotika, men ändå har crp börjat att stiga igen. Just nu har benmärgen börjat återhämta sig efter en månadslång väntan. Älskling är inte neutropen längre, men fortfarande är blodvärdena låga och har en bra bit till normalvärden. Hon har haft hög feber som kommer och går, och det började kännas svårt att vara hemma. Nu försöker man hitta orsaken till det stegrande crp:t .
Lillen och Lillan var tämligen trötta efter en halv dag på sjukhuset, och efter varsin flaska välling kändes det som läge att åka hemåt för att komma i säng i tid. Lillen ville inte åka hem, utan ville sova hos mamma! Älskling fick förklara att det inte gick eftersom hon delar rum med en tant, och det blir för trångt. Kanske om/när Hon får ett eget rum!
Till slut fick Hon locka med att pappa kanske kunde gå genom kulverten till bilen! Det löftet och varsitt smörgåsrån fick Lillen att sätta sig i syskonvagnen!
Väl ute i nästa hisshall blev Pappan så distraherad av en kvinna med stark hiss-skräck som pratade mycket stressat om att hon var tvungen, för det var så många våningar att gå i trapporna, men att hon tyckte det var jättehemskt och jättejättejobbigt! Pappan råkade mitt i all hissåkarpanik glömma att trycka in vilken våning vi skulle till, vilket ledde till att Lillen och Lillan fick åka till en massa olika våningar på fel håll och till slut var väldigt långt över havet innan hissen förbarmade sig och började åka nedåt igen! Att åka sjukhushiss är sannerligen ett riktigt äventyr!
Väl hemma somnade barnen nästan direkt helt utmattade!
