För ett år sedan...
Onsdag 15/8 2012
För ett år sedan 08.50 stod jag i ett litet rum med ett litet litet barn framför mig. Barnet andades först, men behövde efter en liten stund hjälp. Barnet skrek ett skrik så obeskrivligt tunt, tyst, och bräckligt, men det skrek, för allt vad de små små omogna lungorna förmådde! Barnet var Lillan.
När jag stod där, då, forsade tårarna precis som de gör nu när jag ett år senare skriver om den stunden. Då, i det lilla sidorummet till operationsrummet, var det fullkomligt omöjligt att se ett år framåt. Det var en horisont så evighetslångt bort att den inte ens kunde föreställas.
Att Lillan ett år senare skulle stå på egna ben, hållande i badkarskanten med de knubbiga händerna, utstötande ett growlande läte, medan jag borstar mina tänder, var något jag varken försökte, kunde eller kom på tanken att föreställa mig då, stående i ett litet litet rum, med en liten liten bebis, född två och en halv månad för tidigt, för att Älskling skulle kunna få behandling för ALL.
Känslorna stormade som en höststorm sliter i skog och mark, stormade runt i min bröstkorg. Tårarna var av lättnad mer än något annat. Hur det skulle gå med Lillan, visste jag lika lite som jag visste hur det skulle gå med min Fru. Jag hoppades av så många anledningar, av hela mitt hjärta att det lilla livet skulle orka kämpa sig genom alla motgångar jag försökte föreställa mig att hon skulle möta.
Just nu sover Lillan och Lillen middag. Själv sitter jag alltså vid datorn, bredvid en hög med ettårspresenter, med tårarna rinnande ner för kinderna, och försöker skriva något om ett av mitt livs största ettårsjubileum. Min dotter har kämpat så tappert, så självklart och med sådan vilja och kraft att jag bara kan imponeras och känna en gränslös tacksamhet och ödmjukhet inför den kraft som livsvilja kan uppbringa!
Nu är hon en busig, nyfiken knubbig liten filur, fortfarande med samma gnista som hon hade från allra första början! Hon undersöker världen, upptäcker sin självständighet med både förtjusning och fasa! Hon kan krypa, ställa sig själv mot möbler, och gå ett par steg om man håller henne i händerna! Hon har nyss fått sin första tand, äter som en liten hungrig varg, och ser lite ut som Edvard Persson till figuren! Att hon vägde 1504 gram vid födseln, och var nere på bara drygt 1200 gram som lägst innan hon började gå upp i vikt är svårt att föreställa sig! Jag är glad för alla bilder jag tog, för jag kan knappt tänka mig hur liten hon faktiskt var när hon låg med navelkatetrar, slangar och sladdar, och guppade på mitt bröst på neonatalintensiven i Lund, en dag efter hon kom till världen!
Lillan var inte ens lönt att satsas på enligt vissa, men visade världen att hon tyckte annorlunda!
Lillan är här mot alla odds!
