Du fattas oss!
Lördag 25/8 2012
Igår var sökandet över, sista ropet efter dig ropades. Din matskål står odiskad i diskhon. Din nos kommer aldrig, aldrig mer att tryckas mot köksfönstret, din tass kommer inte att krafsa mot rutan.
Nu är du borta från oss.
När jag hittade dig ville jag inte att det skulle vara du. Jag ville verkligen inte att vår älskade fina katt skulle ligga där...på det viset. Din död var så ovärdig och brutal. Vi hoppas bara att du aldrig han märka vad som hände, att lampan bara slocknade. Att du fick sluta ditt liv mitt i en spännande jakt, det bästa du visste förutom att äta, och gosa! Vi önskar av hela våra hjärtan att du nu får vila i frid på din bädd av gröna lingustergrenar, och rosenblad.
Tack fina, busiga, gosiga, tramsiga Molly för allt du hann ge oss under dina dryga fem år hos oss!
Du har skänkt oss så många skratt, så många stunder av gos och mys, du har tröstat oss alla då vi varit ledsna, du har lekt och busat med oss, du har hållt keramiktomtestammen på en rimlig nivå, du har hållit din styvmor som är tio år äldre än dig, ung, du har tagit hand om våra barn, du har tålmodigt uppfostrat barn efter barn till att visa ömhet och kärlek till ett djur, du har tålmodigt låtit bebis efter bebis rycka i dina öron, din päls och ödmjukt upplåtit plats på ditt skötbord när vi behövt byta blöjor!
Vi har ibland skojat och sagt att du inte är den vassaste katten i lådan, men du var definitivt den finaste, snällaste och charmigaste!
Du har rusat rakt in i väggar när du jagat leksaker, du har hängt och gungat med klorna i gardinerna, och sen insett att du inte kan komma ner, och fått jama tills Älskling kommit till undsättning och plockat ner dig, du har smitit in i precis alla låsbara utrymmen huset har och ångrat dig när du blivit inlåst. Nesan har du alltid skakat av dig fort, och gått vidare till synes oberörd.
När du var kattunge kallade vi dig kattvalpen då du var mer som en hundvalp än en kattunge! Du släpade på pinnar, följde med på promenad, och gnagde på våra möbler...och keramiktomtar! Du såg ut som en liten tok som valp, med dina enorma tassar, din tjocka rävsvans, och dina schäferöron, du inte hade hunnit växa ikapp än. Du blev en ganska stor katt och du var lika glad i mat som vilken varg som helst!
Jag kommer alltid att minnas våra stunder av lek och bus i trappan, då du lurpassat ovanifrån och jag jagat dina tassar mellan trappstegen! Lekfulla bett och dängar med tassarna, klorna utdragna i upphetsningen, men sällan några blodviten! Sekunden senare noterar du direkt nyansskillnaden i min beröring, och du besvarar den med ömsinta buffar med nosen och pannan, och hela ditt kroppsspråk ändras från jakt till gos! Svansen dinglar lojt och du njuter av att bli rufsad på magen!
Små stunder av ömsesidighet och värme, som nu bara lever i mitt minne.
Alla stunder då du lagt dig nära någon av oss när vi känt oss ledsna eller ynkliga, alla stunder då du krupit upp i barnens sängar och lagt dig hos dem så att de sovit lugnt och tryggt, all glädje i Lillens och Lillans ögon du frambringat då du sökt dig till dem, alla minnen av dina tokerier från dagen då du kom till oss liten som Älsklings handflata, späd som ett litet streck, och Älskling insåg att du var en Molly, tills alldeles nyligen, innan du prompt skulle ut på kvällen när jag skulle lägga mig, och aldrig kom hem igen.
Om jag bara anat att den stunden var vår sista, hade jag plockat upp dig från golvet, kramat om dig och viskat i ditt öra att jag älskar dig min lilla tramsiga katt! Du hade velat ut på kvällarna i ett par dagar, och Älskling tror att du kanske upptäckt fältet på andra sidan vägen, nu alldeles nytröskat och fullt av jaktbyten! Kanske fick du tunnelseende mitt i jakten på ett mumsigt byte, och glömde dig när du rusade ut framför bussen. Kanske trodde du att du skulle hinna? Du brukade alltid ha respekt för trafiken...
Du har med din charm blivit förlåten för otaliga påhitt som vi inte alltid uppskattat, du har drivit oss tokiga när du på alla upptänkliga vis sett till att få vår uppmärksamhet för att det varit dags att ge dig mat! Du har rivit på tapeter, bitit oss i tårna, buffat oss i ansiktet med blöt nos, och stångat oss i huvudet med din panna, när vi sovit, du har plundrat våra skåp och ätit i stort sett allt som går att svälja, du har burit hem både levande och döda jaktbyten, och blivit lika oförstående varje gång vi inte visat dig uppskattning för det! Vi har räddat fåglar i köket, och kaninungen du släppte i tvättstugan glömde nog aldrig resan den fick hängande i nackskinnet, i ditt gap, då du mitt i jakten, i full fart rusade hemåt, för du hörde skramlet från matburken! Du ville inte släppa ditt byte, men kunde inte motstå ljudet! Framme vid matskålen släppte du kaninungen, som vettskrämd pep in under ett skåp! Det tog en bra stund innan jag fick ut den skakande lilla stackarn, som klarade sig oskadd (förutom eventuella psykiska men) till din stora besvikelse!
Du har haft ett otroligt starkt psyke, och tagit dig genom stora motgångar i livet utan att låta dig knäckas! Du har charmat de flesta, och varit en älskad familjemedlem!
Du har skänkt oss trygghet och hopp i svåra stunder, och alltid funnits där för oss liksom vi försökt finnas där för dig! Vi hade nog kunnat ha dig kvar nu, om vi hållit dig inomhus, men ville ge dig ett bra liv, med så mycket frihet du ville ha! Varje dag hade du kunnat låta bli att återvända, men du valde alltid att komma hem igen till oss, och det är vi så innerligt glada och tacksamma för!
Jag hoppas att du själv skulle tycka att du haft ett bra liv, tillsammans med oss, dina märkliga människor, och din ömma styvmoder, som nu får vandra resten av sitt liv utan dig. Kanske jagar du småfåglar i ett kattparadis någonstans nu? Vi lovar dig Molly, att vi ska göra vårt bästa för att trösta henne, och gosa henne nu när du är borta, och inte kan kura ihop sig tillsammans med dig i soffan, eller i kattbädden. Jag hoppas bara att hon står ut utan dig...
Molly, du var verkligen det stora sveket personifierad när du anlände till hennes territorium för lite mer än fem år sedan! Så besviken hon var på oss, för att vi smugglat in en främmande katt efter allt spejande och vaktande hon gjort för att inga inkräktare skulle komma in! Så arg hon var på dig, liten och ynklig som du var, och så tapper du var med din uppburrade svans och päls, då du trotsigt envisades med att gå fram till henne, den stora stora gråa gamla katten som bara fräste åt dig!
Lika arg som hon var då, lika glad har hon varit för ditt sällskap i alla år efter! Du fick henne att leva upp och bli ung på nytt! Hon lät sig till slut charmas och förbarmade sig till slut över den tramsiga och modiga lilla kattungen, och tog hand om dig, uppfostrade dig, och lät dig dia henne även långt efter att du växt om henne och var nästan dubbelt så stor!
Ni har myst tillsammans, busat tillsammans, jagat tillsammans, brottats med varandra så att pälstussarna rykt, slagits om bästa platsen, bästa maten, och oftast har du låtit henne vinna. Du har aldrig gjort henne illa trots att du nästan alltid varit större och starkare! Nu när hon är ensam dam på täppan, önskar hon nog dig tillbaka! Hon sitter här och väntar på dig, tittar efter dig i trädgården, och ser dyster ut...
Lillen pratar om dig hela tiden, vill att vi ska gå tillbaka dit vi hittade dig, för att se om du lagat dig, och blivit hel igen. Han vill att pappa ska laga dig, och försöker förstå att du inte kommer hem igen. Han säger att du är trasig, för att bussen körde på dig, att du inte kan andas mer. Nästa sekund säger han att du _är_ hemma och tittar hoppfullt på mig. Jag kan bara göra honom besviken. Jag har försökt förklara att jag begravt dig, att du är död. Att du inte finns mer, att jag är ledsen för att du är borta. Lillen säger att han också är ledsen!
Lillan är kanske för liten för att förstå att du är borta, men kanske undrar hon var du är, när du inte ligger på skötbordet, inte kommer upphoppande när vi byter blöja, inte tassar längs med vasken, bort till henne, inte nosar henne så att morrhåren kittlar henne i ansiktet, inte får henne att glittra lyckligt med ögonen och ge från sig glädjetjut. Varje morgon står vi nu där ensamma utan dig, och det känns tomt.
Älskling är så ledsen för att du försvann när Hon inte var hemma, att Hon inte får träffa dig nästa gång Hon kommer hem! Det var så tungt att behöva ringa och berätta att jag hittat dig!
Du fattas oss!
Ps: Molly bloggade visst en del har det visat sig! Tror säkert hon hade tyckt att det var okej att ni läste:
http://felinesvarld.blogg.se/
