Greys anatomy...
Söndag 22/1 2012
…brukar Mamman och Pappan titta på ibland på dvd. Pappan som har lite svårt för utstickande benpipor, och sågande/borrande i skallben får ibland titta bort, som ett barn som tvunget ska titta på läskig film på tv, men inte riktigt vågar!
För någon vecka sedan skulle Mamman på återbesök på hematologen, efter sin senaste behandling. Pappan och barnen väntade i bilen, då både Lillan och Lillen somnat, och det kändes som att de behövde sova mer. Pappan har vid det här laget lärt sig att bilen icke får stannas om man vill att barnen ska fortsätta sova. Alltså körde Pappan sakta runt gatorna kring Usil (eller SUS i Lund som det så krångligt heter nu för tiden) likt en ”Pimp-my-ride”-wannabe, tills det började bli tjatigt. Då och då svängde Pappan in på sjukhusområdet igen och cirkulerade i cruising-fart. Korta stunder stannades bilen tills Lillan gnydde till i baksätet och det var dags att rulla vidare.
Vid ett sådant stopp, föll Pappans blick på en rörelse i ett fönster på blocket (Usil:s huvudbyggnad), och det som utspelade sig innanför. En läkare som rytmiskt rörde sig framåtböjd över en för Pappan osynlig patient. Repetitiva rörelser med paus för att sedan återupptas i samma cykler om och om igen. Läkaren höll tillsammans med en kollega på att återuppliva någon med hjärt-lung-räddning.
Det kom in fler personer i det lilla rummet, läkaren byttes av, men samma rutin fortsattes av avbytaren. Plötsligt avstannade verksamheten och personerna tittade på varandra och ned på patienten/sjukhussängen. Sakta tömdes rummet på personal, och en civilklädd person reste sig upp precis innanför fönstret.
Pappan fick en väldigt obehaglig känsla i kroppen.
Kanske råkade Pappan bevittna ett liv som slocknade för att inte komma tillbaka? Kanske gick det bra? Pappan tänkte på Lillan då hon höll på att slockna. Hon kom tillbaka. Obehagskänslan satt i.
Pappan startade bilen och körde sakta vidare. Kvar i det där rummet fanns verkligheten kvar för någon. En väldigt naken och avskalad verklighet. I baksätet gav Lillan ett litet sovande gnyende läte ifrån sig. Hon finns kvar. Telefonen ringde. Mamman var färdig.
Pappan glömde för stunden bort det han just sett genom ett helt vanligt fönster på ett helt vanligt sjukhus, en helt vanlig dag.
