Ett år sedan marken rämnade och solen försvann.
Lördagen 7/7 2012
Idag har det gått ett år sedan vi fick cancerbeskedet, att Lillan då i vecka 23, inte skulle klara sig, att Älskling kanske skulle dö, antingen av Akut Lymfatisk Leukemi, eller av behandlingen mot den.
Året har innehållit starkare upplevelser, känslor, ångest, hopp och starkare förtvivlan än jag känt under en hel livstid.
Älskling är cancerfri, men går på underhållsbehandling, och ska göra det i ett år till åtminstone. Det har varit svårt, obeskrivligt svårt att se Henne gå genom allt Hon gått igenom, sedan den sjunde Juli 2011. Det har varit fruktansvärt att inte veta om ens Fru, eller dotter ens ska få finnas kvar hos mig, men också obeskrivligt underbart, och euforiskt när det kommit positiva besked, stora som små!
Året som gått har på ett fundamentalt sätt ändrat på hur jag värderar livet, kärleken, och hur jag ser på min omvärld. Inget, och då menar jag inget, kan någonsin tas för givet igen.
Lillan har under detta år utvecklats från oerhört fragil och hjälplös till stark, och envis, glad och livstörstande! Det har hon förresten varit från moderlivet, och tur är det, för den lilla lilla bäbisens livskraft har skänkt många kraft, hopp, ork och mod!
Många är de människor som genom smått och stort gjort oerhörd skillnad för vår familj under detta år. Vänner, familj, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden, psykologen på neo, prästen, som slog knut på sig själv för att ordna med borgerlig vigsel för oss. Många många har gett oss ork och tröst! Tack!
Nu är framtiden ljus, och vår familj börjar tro på att det faktiskt ordnar sig! Lillen, Lillan, Älskling och jag är tillsammans, hemma, och fixar i trädgården, huset och umgås då och då med våra fantastiska vänner! Solen skiner igen!
