Pappans tankar

 

 

Torsdag 26/7

 

Lillen har ett tag varit frustrerad över att mamma inte kan följa med honom hem. Han har flera gånger sagt att då ska han sova på sjukhuset!

 

Älskling och jag har diskuterat, och Hon har pratat med personalen, och det bestämdes att ge honom en chans att få prova på sjukhuslivet en natt.

 

Jag packade ner lite grejer till Lillen i smyg när han sov middag igår, så att allt var redo när vi kom till sjukhuset. Om han fortfarande skulle vilja då. Det ville han! Han verkade tycka att det var självklart. En säng lovades, och för att testa premiärnerverna på Lillen låtsades jag och Lillan att vi skulle åka hem, men gick ner till Pressbyrån och köpte en BLT-sandwich, och en drickyoghurt, och pratade med måsarna en stund. När vi efter en stund i solen kom tillbaka var Lillen och Mamman i full gång med kvällsmaten, och vi smygtittade genom fönstret en bra stund innan vi öppnade dörren. Jag fick säga att vi glömt vagnen, och fått gå tillbaka! Lillen var fortfarande helt säker på att han ville sova hos mamma!

 

Naturligtvis var både jag och Älskling inställda på att det kunde bli katastrof klockan tre på natten, och då hade jag och Lillan åkt och hämtat hem honom! Det behövdes inte! Det verkade ha gått jättebra, och det var först på morgonen som Lillen började sakna pappa lite och var lite bekymrad över att jag inte var där.

 

Efter ett par timmar på kvällen, en natt, och ett par timmar på förmiddagen, var Lillen kompis med Linda, sjuksköterskan han varit jätteblyg för dagen innan, och kände sig rätt hemtam i det stora IVA-rummet. När Lillen känner sig hemtam...då släpper hämningarna och det kan råka bli lite tramsigt och trotsigt. Knappar pillas på, sladdar rycks i, dörrar öppnas, och när rastlösheten till slut satte in blev det lite väl jobbigt för Älskling att ha inneboende.

 

Strax innan lunch, kom så Lillan och jag för att hämta hem Lillen. Innan det var dags att åka hemåt tog vi oss en liten kort promenad utanför huset i solen, och nu var Lillen trött, lite ledsen och tvärtemot.. Efter lite kram och lirkande kunde vi vinka på mamma, som återvände till sitt rum, och gå mot bilen. Lillens humör bättrades radikalt efter att ha fått se fem ambulanser på ungefär lika många minuter! Lillens pappa hade nämligen hittat en kalasparkering vid ambulansintaget på akuten! Det gick knappt att få in Lillen i bilen eftersom han skulle se om det kanske kom någon ambulans till! Jag förklarade att det kommer nya hela tiden, och att vi inte kunde stå här hela dagen. Lillen verkade inte alls se något problem med det!

 

 

 

Mamman mår okej, men blodvärdena verkar ha parkerat på bottennivåer, medan crp har börjat stiga.

Det verkar som att jag, Lillen och Lillan får klara oss alldeles ensamma ett par dagar till åtminstone.

Tror att Älskling längtar hem till sin nya hammock, och sin egen säng.

 

Ett plus i sammanhanget åtminstone, är att lokalerna är toppmoderna, och nybyggda, och eftersom det är en kombinerad infektions/infektions-IVA-avdelning, så är det bara ordinarie personal även på sommaren. Infektionsläkaren känns sympatisk och noggrann, vilket inger förtroende och lugn.

 

I morgon fyller Älskling år. Önskar att Hon kunde fått slippa fira födelsedagen på sjukhus i år igen.