Hon som älskade livet så...?
Tisdag 30/10 2012
Som ni alla vet, så gick det inte. Älskling fick inte leva mer. Hon ville så gärna, Hon kämpade så, Hon förtjänade det så, men kroppen hann bli fullkomligt förgiftad av infektioner, och det är fruktansvärt att för evigt ha Hennes hjälplösa blick på min näthinna...
Sista dagen i Hennes liv var Hon mer vaken än innan, helt oförmögen att röra sig, inte ens blinka, men Hon var med. Jag såg Henne kämpa för att möta min blick. Hon tittade på mig, Hon hörde mig, och Hon grät. Stilla tårar trängde fram då och då.
Jag orkar inte redogöra för detaljerna...men jag insåg att Hon höll på att dö redan när jag kom på förmiddagen. Jag vet inte om Hon visste...eller om Hon bara inte ville! Jag fortsatte hoppas, och önskade av hela mitt hjärta, att det skulle vända. Jag hade just fått veta att Hon var helt fri från leukemi, att Hennes vita var riktigt immunförsvar i full fart, och inte cancer! Jag var så hoppfull när jag kom in på IVA, men visste direkt jag såg Henne. Det var försent.
Under hela dagen, och in på kvällen kämpade Hon mot döden, Hennes hjärta var fortfarande starkt och viljan var okuvlig. Hennes vilja var alltid okuvlig. Det var en av många anledningar till att jag älskade Henne så!
På skärmen vid sidan om Hennes säng, ovanför respiratorn, kunde jag se hur hennes blodtryck sakta men säkert sjönk. Timme efter timme. Aldrig upp, bara ner. Sakta...men säkert. Pulsen var först hög, sedan ojämn och orolig, men sedan började den med sjunka...sakta...sakta.
Läkarna gav Henne stora mängder läkemedel för att höja blodtrycket, mycket stora mängder, tre olika preparat samtidigt, men det gick obevekligen åt fel håll.
Till slut orkade Hennes hjärta inte. Hennes blick liksom stannade. Dog. Då...visste jag att Hon verkligen varit där hos mig, under alla de här timmarna, och att Hon hört mig. För nu var Hon inte kvar.
Detta är den största smärta jag upplevt, samtidigt som jag är oändligt tacksam för att jag fick vara hos Henne, att Hon inte dog ensam..........
