Intensivvård.
Fredagen 12/10 2012
Idag har livet tagit ytterligare en hastig och oönskad vändning. I förmiddags kom ett telefonsamtal som gjorde mig iskall. Älskling har efter att kraftigt och hastigt försämrats flyttats till Intensiven.
Hon har en livshotande svampinfektion som fått rejält fäste, och hunnit angripa flera organ och gett en svår sepsis (blodförgiftning). Just nu tror man att gallblåsan, levern och lungorna, men även huden angripits. Det är en ovanlig och resistent svamp som är svårbekämpad. En av medicinerna ger dessutom leverpåverkan och kan därför inte användas. Just nu är Hon stabil, och man tror sig ha kontroll på infektionen, och att behandlingen bör ha effekt inom några dygn. Man tror att Hon kan ha fått en lunginflammation av infektionen, och att det är därför Hon har svårt att andas. Om Hon blir sämre pratar man om respiratorvård.
Älskling är väldigt svag och matt, och har haft hög feber under lång tid nu. Det man hoppas på nu är att infektionen ska läka ut, och att Hon snart ska kunna återgå till hematologen igen. Under tiden fortsätter all behandling fast nu under konstant IVA-övervakning. Det har tagits ett benmärgsprov idag, för att man vill få veta om det är leukemin som spökar. Provet skickades för akut analys.
Idag har Farmor gjort en stor insats och hjälpt mig med barnen, så att jag kunnat vara några timmar hos Älskling. Det var skönt att få finnas där, och kunna hålla Henne i handen. Konstigt nog kände jag mig inte lika maktlös, som jag brukar... Jag är glad över att ha erfarenheten från Neonatalkliniken med IVA-miljön och alla apparater och övervakning. Det gjorde att jag var helt oberörd av det som för de flesta innebär ett trauma i sig, med känslan av att vara försvinnande liten bland all personal och obegriplig teknik. Två månader med Lillan i den miljön hann göra mig ganska trygg i situationen. Det var skönt att kunna fokusera på Älskling, och det var lugnande att själv med ett ögonkast på monitorerna kunna se att det var okej.
Dagen har dock varit rejält påfrestande mentalt, och det snurrar på bra i huvudet nu på kvällen...
På kvällen strax innan jag nattade barnen kom nästa iskylande känsla, när telefonen åter ringde från sjukhuset. Jag hade pratat med IVA-personalen, och visste att de inte ringer om det inte behövs. När jag svarade och fick höra Älsklings röst började jag andas igen. Hon ville säga att hon var okej, att Hon mådde som tidigare idag, och att första svaret på benmärgsprovet kommit. Den första analysen påvisade ingen leukemi, och det kan betyda att leukemin är borta, men borde minst betyda att det inte är jättemycket kvar. Säkrare och noggrannare analyser görs och svar kommer inom en vecka. Ett väldigt skönt första besked mitt i allt det här. Älskling orkade bara prata några få minuter, men de minuterna betydde allt för mig!
