Pappans tankar

 

 

 

 

Tisdag 30/10 2012

 

 

In i det sista hoppades jag att Du skulle få leva, att Du skulle få komma hem till våra fina barn, till katten, till huset, till havet! Jag hoppades att Du skulle få komma hem till Livet. Livet Du älskade så, och var så oändligt tacksam för! Du var så tacksam för allt Du fått i livet, allt vi hade tillsammans, barnen, och varandra. Du ville inget hellre än att få se våra barn växa upp, och att få vara deras mamma. Det är en outhärdlig orättvisa och obegriplighet att Du inte fick fortsätta leva, efter all Din beundransvärda kamp, och livsvilja! Det är FEL! Det smärtar mig rakt in i hjärta och märg att våra barn får växa upp utan Dig vid sin sida! Det är FEL! Vi skulle ju bli gamla tillsammans, och se våra barn bli egna personer med egna liv, som vi ödmjukt skulle få ta del av. Nu är jag själv, och har inte Dig att dela det med, får bli gammal utan Dig! Det känns så jävla FEL!

 

Jag trodde att Du skulle klara Dig tills jag såg Dig den där sista söndagsförmiddagen, den 21 oktober 2012. Du var så svårt märkt av alla infektioner, Jag såg Dig, och såg fortfarande det vackraste jag sett, det finaste jag vet, och det mest älskade jag haft! Men Du såg så hjälplös ut! Du var med mig, det är jag säker på, och jag kan nog aldrig fullt ut veta om det var en välsignelse, eller en förbannelse. Jag fick chansen att få finnas där för Dig en sista gång, att få ta förväl av Dig utan att faktiskt säga farväl. Men. Du fick vara med när ödet hade bestämt sig för att Du inte skulle få vinna kampen fler gånger. Det var så jävla plågsamt att se hur Du kämpade, när jag såg hur allt bara gick åt fel håll ändå. Jag ville inte säga att Du skulle dö, ville inte ta ifrån Dig ditt sista hopp, när Du som bäst behövde det. Kanske visste Du ändå?

 

Jag hade frågat läkaren om det fanns något hopp om att det skulle vända. Hon tittade stilla, och svarade tyst, att nej, hon inte kunde se det. Jag liksom kramades ur. Jag blev...tom och brast. Inuti.

 

Ett par timmar innan Ditt hjärta stannade, och jag satt hos Dig, och höll Din hand, sade jag det. ”Älskling, de får inte upp ditt blodtryck. Inget funkar...”

 

Du tittade mig rakt i ögonen och det kom en tår ur Ditt ena öga. Jag var så jävla ledsen inuti, men på något sätt så höll jag ihop där och då...

 

Hela dagen satt jag där, vid Din säng, höll Dig, smekte Dig, och pussade Dig. Vi drömde oss bort till platser Du älskade. Jag pratade om våra barn, som sprang i fruktträdgården vi gjort tillsammans, Lillan hade lärt sig gå, och springa, och Lillen jagade henne runt runt fruktträden!

Vi var hos vänner och åt god mat, vi var nere vid stranden, vi badade. Hemma. Du höll Lillan i armarna och hon tjöt av skratt ute i vattnet med Dig, Lillen grävde i sanden, och hällde vatten i en hink, busade och sprang från mig ut mot bryggan!

Den klassiska musiken som vi spelade i IVA-salen, var HSO som spelade i Konserthuset, vi var där med barnen, Lillen satt i mitt knä, Lillan i Ditt, och musiken var magisk! Vi kom äntligen iväg på kammarkonsert, och barnen fick vara med!

Jag berättade för Dig om julen som snart är här, hur vi skulle pynta så fint tillsammans Du och jag! Hur jag skulle gnälla och sura över alla lådor och grejer som skulle plockas fram och letas upp, men hur fint jag skulle tycka att det blev när Du var färdig! Jag pratade om hur vi var uppe sent på kvällarna och slog in hemliga julklappar till barnen, hur vi klädde granen, och hur Du stod i köket och gjorde Dina goda julkolor som man kan äta hur många som helst av! Du älskade julen så!

Jag bad Dig föreställa Dig hur vi låg hemma i sängen, och myste, att vi låg sked, jag bakom Dig, att jag höll om Dig och smekte Dig, och sade att allt blir bra, allt kommer att ordna sig... Jag drömde mig bort, och hoppas att Du drömde Dig bort tillsammans med mig.

 

Lika nära som Du var då...lika långt borta var Du då Din kropp somnat in. Du var inte kvar, Du var någon annanstans. Kanske var Du där i smyg, kanske såg Du mig? Kanske undrar Du varför jag inte grät? Det var för att jag inte kunde.

 

Jag har gråtit efteråt. Så mycket. Jag gråter nu.

 

Jag vet att Du förstår hur tungt det kändes att lämna sjukhuset den kvällen, för att åka hem till våra barn, och berätta att Du inte längre fanns. Att Du var död.

 

Jag har sagt till Lillen att en del tror att man kommer till himlen när man dör. Att Du kanske sitter där uppe på ett moln, eller kanske på månen, och tittar ner på oss, på honom, och Lillan, och att Du kanske vinkar! Han pratar om det dagligen, och låter så glad när han säger att Du kanske sitter på månen och vinkar!

 

Jag själv vet inte vad jag tror. Jag hoppas att du är på ett bra ställe, och att du mår bra! Kanske har Du träffat min pappa? Ni skulle nog gilla varandra! Hälsa honom då att jag saknar honom.

 

Jag lovar Dig, att göra allt jag kan för att våra barn ska ha det bra, och att de aldrig ska glömma Dig! Jag hoppas att de växer upp och känner sig stolta över sin fantastiska mamma, så som jag känner. Så som jag känner över min pappa, som också dog utan att få se sina barn växa upp...

 

Jag älskar Dig så, och jag saknar Dig oerhört!

 

/Din