Efter 16 år, och nio kattliv...
Torsdag 28/2 2013
Nu myser du kanske ihop dig med Molly där upp i katthimlen, eller vart katter som förbrukat sitt sista liv hamnar. Kanske blir du kliad bakom öronen av Älskling? Kanske börjar ni bli en liten familj på ert håll någonstans? Lillen säger ofta att han tror att när man dör så kommer man till ett bra ställe. Det är jag som sagt det till honom, och han verkar finna någon liten tröst i det.
Du var sjuk länge, och liksom i Älskling, som kallade sig mamma även för dig, var det något som växte i dig som inte skulle vara där. En liten knuta på magen, blev en liten boll, till en stor bula, som sprack och varade, infekterad, och vätskande. I början höll du rent själv, och fick det att läka, men sen växte den igen, och det gjorde nog väldigt ont, för efter ett tag bet du hål på den igen, och så började det om. Ganska snart räckte inte ”kattatvätten” och jag började badda med klorhexidin och alsollösning. Det läkte ihop igen, men snart gjorde det för ont igen, och du bet upp det. Nu hjälpte inget, det blev bara värre och värre, du drog dig undan, och verkade olycklig.
Du blev dessutom mindre och mindre gosad, vilket är ett dåligt samvete, men såret luktade vedervärdigt mot slutet, och jag våndades över om det var dags att ge upp och låta dig somna in. Kanske borde du fått göra det redan i somras. Kanske var det själviskt att låta dig leva...men det kändes bara för tungt att mista dig just då.
På morgonen den 28 februari hittade jag dig stilla, och tyst. Inga rosslande andningsljud från din trånga nos, inget alls. Jag sa inget till barnen utan lät dem slippa se dig. Visste inte riktigt hur jag skulle säga...fast jag redan förvarnat dem om att du nog inte skulle finnas kvar så länge till.
När jag berättade för Lillen verkade han först ledsen, men sedan har han inte sagt något mer om det, mer än att han älskar Molly och Lydia!
Vila nu i frid, och njut av de sälla jaktmarkerna!
Du var alltid en finsmakare! Svarta satinlakan så klart!
Du tog hand om oss alla, och vi önskar nog alla att vi haft orka att ta hand om dig bättre när du blev gammal och sjuk...
