Mirakel-Rakel
Mitt mirakel, mitt lilla mjölkpaket, min lilla alien, Lillan, har slagit världen med häpnad! Hon, miraklet med den stenhårda kampviljan, envisheten, och livslusten, som visade med sådan tydlighet, att jag fortfarande får rysningar, och gåshud av att tänka på det, den där förmiddagen i ett minimalt rum på hematologen, på Helsingborgs Lasarett, att läkaren hade fel! Hon som kvällen innan för första gången lyckats sparka i mammans mage så hårt att pappan kunde känna de pyttesmå fötterna, sparkade nu så vilt, och oavbrutet i mammans mage under hela det läkarsamtalet, att mamman omöjligt kunde göra det, som sades vara oundvikligt, av läkaren. Hematologen, och en stund senare även gynekologen pratade om att man skulle faxa in en akut ansökan om sen abort, till socialstyrelsen. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att rädda barnet i magen.
När mamman berättade för pappan, som var i chock över två fruktansvärda besked på bara några minuter, om Lillans oavbrutna sparkande, som hon aldrig sparkat förut, och som hon aldrig kom att göra under resten av den allt för korta graviditeten, blev det fullständigt omöjligt att gå med på det som läkarna sa. Lillan som var en ganska rutin-, och dygnsrytmstyrd bäbis under tiden i mammans mage, bröt mönstret en enda gång, och det var under detta samtal.
Det blev ingen ansökan faxad. Somliga blev förtvivlade över beslutet, en del blev kanske upprörda. En del trodde nog att mamman, och även pappan agerade i affekt. Självklart har jag ibland tänkt tanken att min älskade Fru kanske levt om vi gått med på att det där faxet skulle sändas. Ingen kommer någonsin att få veta svaret. Jag kan dock lova, att Lillans mamma aldrig ångrade valet Hon gjorde. Vi pratade mycket med varandra, och vi var aldrig oense om beslutet. Lillan var vår dotter, och vi älskade henne båda långt innan hon var född.
Min värsta skräck och fasa under den här tiden, var att Lillan inte skulle klara sig, för jag visste att jag då skulle förlora både henne och min Fru. Det inte alla förstår, är att det som drev Älskling, det som gav Henne ork, kraft och mod att bekämpa en aggressiv akut lymfatisk leukemi, var den okuvliga viljan att rädda sin älskade dotter, och att överleva för att finnas där för henne, och henns bror! Jag har alltid varit, och är fortfarande, övertygad om att Älskling inte hade vunnit över leukemin två gånger utan Lillans oerhörda livskraft. Jag som sett hur min Älskade fullständigt utmattad, och nedbruten, gång på gång fått ny kraft att kämpa, efter en liten stund tillsammans med Lillan på neo, jag som sett den bottenlösa förtvivlan, och den fruktansvärt skrämmande synen av Älsklings blick när ett besök på neo i sista stund fått ställas in, av en av alltför många orsaker, kanske är den ende som fullt ut förstår vilken skillnad Lillan gjorde. Lillan var, och kommer alltid att vara ett sant mirakel.
Det är en fruktansvärd sorg att Hon kämpade så overkligt starkt, och ändå förlorade till slut, och inte får se sitt mirakel växa upp. Lika mycket som den sorgen tynger mig, lika stor är den oändliga tacksamheten över att jag själv har en alldeles underbar och fantastisk, intensivt viljestark och livsälskande dotter! Hon och hennes lika fantastiska och underbara storebror är det som räddat mig själv. Jag kan inte se hur jag skulle orkat kämpa mig genom alla dessa dagar utan min älskade Fru, om det inte vore för dem.
***
Idag fyller hon alltså tre år. Det är svårt för mig att förstå var de tre åren tagit vägen, trots allt vår familj hunnit gå genom under samma tre år. Det är så mycket av Älskling jag kan se i Lillan! Så mycket stark vilja, beslutsamhet, stolthet och integritet!
Lillan har med förtjusning öppnat en glittrig hög med födelsedagspresenter! Fortfarande har jag lyckats spara några presenter från mamma, och från mamma fick Lillan tre böcker, om den tuffa tjejen Rakel, som åker till Månen, och på vägen dit räddar Ruskiga Roland och hans två busar, tuffa tjejen Rakel, som är både riddare och mirakelmamma. Från pappa fick Lillan lego, ett parkeringshus med tillhörande Hot Wheels-bilar. Nu kan man ju tro att jag försöker indoktrinera min dotter, men det var faktiskt med viss förvåning jag såg hur hon blev helt exalterad och lyrisk vid stället med de där bilarna för några veckor sedan på Maxi! Självklart får man inte missa en sådan guldchans att få leka med bilar! Till min stora glädje uteblev den av mig förväntade avundsjukan från Lillen, för att istället bytas mot en enorm glädje över att få möjligheten att leka tillsammans med de coola nya bilarna!
Både Lillan och Lillen satt som klistrade när gonattsagan om Rymd-Rakel lästes!
Eftersom det var födelsedag fick Lillan bestämma. Det gillar hon att göra, som de flesta barn i den åldern förmodar jag. Hon bestämde att det skulle vara Saltkråkan på tv, att det skulle vara lingongrova med smör och leverpastej till kvällsmat, att det skulle vara Rymd-Rakel som gonattsaga, och att hon och Lillen skulle sova i soffan inatt! Tokunge.
***
Inser när jag läser vad jag skrivit, att jag nog är ganska osammanhängande. Eventuella läsare får leva med rörigheten. Inser att jag fick en mental snyting igår, av att återse Universitetssjukhuset. Det är fortfarande väldigt tufft att vara där. Kanske hade detta inlägg sett helt annorlunda ut om jag inte varit där dagen innan ett av de mest fantastiska jubileum jag firar... Det är ganska troligt.
