Pappans tankar

Igår kväll hade jag ett tungt samtal med en nära vän. Vi kom att prata om många olika saker, som på olika sätt relaterade till varandra. Samtalet var tungt, för att det innehöll ett tungt besked. Men det var även ytterligare en insikt i hur otroligt stor skillnad riktigt bra vänner gör när man går genom något tungt, svårt, skrämmande eller jobbigt. Återigen tänkte jag på hur jag själv upplevt att mina och Älsklings fantastiska vänner funnits där, om, och om, igen, när jag gick genom min värsta tid i livet, när jag bara rasade och rasade ner i ett svart bottenlöst mörker av sorg, förtvivlan och ogreppbarhet. Hur vänner turades om att ta hand om mig, barnen, och allt omkring oss. Hur de vågade stanna kvar nära, lyssna och hålla om. Hur de vågade se allt det svarta mörka utan att värja sig. Hur de fanns där och lyssnade till min förtvivlan, min sorg, och min gråtfyllda röst som försökte förstå, som ibland skrek ut min vanmakt och ytterliga förtvivlan över den obeskrivligt stora förlusten av min älskade Fru. Hur de inte skrämdes, eller dömde mig, när jag fick utbrott, slog sönder saker, skrek. Hur de fortfarande finns där för mig, och barnen.

 

Jag vet fortfarande inte hur jag skulle klarat mig hit utan er. Jag tror helt enkelt inte att jag hade klarat mig hit utan er.

 

Jag förstår att jag kan ha skrämt er, när jag ventilerat min totala avsaknad av vilja att leva, vakna upp till en ny dag av till synes oändlig mardröm. Att jag kan ha fått er att tro att jag tänkt ge upp och avsluta mitt liv. Jag har skrivit svåra och tunga, mörka texter. Jag har inte funnit något sätt att bearbeta min sorg och min ångest, annat än att sätta ord på den, i text. Min röst bär inte, min gråt dränker mina ord, men i text kan jag få ut känslorna, medan tårarna forsar. Jag har skrivit om när jag inte velat leva, och ni har trott att jag velat dö, jag har skrivit om när jag inte orkat mer, och ni har trott att jag gett upp, jag har skrivit att jag inte har någon livslust, och ni har inte förstått att jag inte haft dödslängtan. Förlåt om jag skrämt er, men jag har behövt få ur mig ångesten, jag har behövt verbalisera den hemska hopplösheten i att gråta varje gång jag vaknat på morgonen, för att jag inte vill leva genom ytterligare en dag, som är värre än mina värsta mardrömmar, ytterligare en dag av bottenlös sorg.

Jag vill tacka er, mina underbara vänner, och min älskade familj. Men allra mest vill jag tacka Dig, älskade Fru, Vän och Livskamrat, för att Du gav mig två mirakel, två underbara fantastiska barn. Lillen och Lillan. Deras aldrig sinande kärlek, till Dig, mig, och varandra, har varit det enda riktiga ljuset i mitt mörker. Det enda som förmått mig att fortsätta genomleva mardrömmen, som fått mig att acceptera att en ny dag tagit sin början, utan Dig, att uthärda det outhärdliga i att förlora Dig. Våra barn, min kärlek till dem, har tvingat mig att fortsätta, att resa mig om och om igen. De där barnen som inte klarar sig utan oss, har så många gånger räddat oss båda. När vi bara sett mörker, har de gett oss ljus. Ork. Anledning att kämpa.

 

Tack älskade barn! Ni kommer aldrig att fullt förstå er ovärderlighet.

Tack älskade familj och vänner! Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna skänka er vad ni skänkt mig.

 

 

Tack!