Pappans tankar

Två år idag. Fortfarande helt obegripligt och oacceptabelt, omöjligt att ta in.
På två år har söndagen blivit måndag, och tisdag. Två år, två dagar framåt. Lite så kan man beskriva hur dubbelt saker känns. Sorgen har blivit lite mer melankolisk och bedrövande från att ha varit våldsam och vansinnigt aggressiv. Det har gått två år när den här dagen går mot kväll, när mörkret lägger sig ikväll symboliserar det att den tappert kämpande lågan slocknade och det blev nattsvart.
Vissa stunder känns verkligen de här två åren som två dagar, men samtidigt är det ibland svårt att ta in att det gått så lång tid som två år, och att jag och barnen faktiskt överlevt och har det ganska bra tillsammans, trots att det då kändes fullständigt omöjligt och helt otänkbart, att kunna leva ens en dag utan Dig!
På två år har smärtan gått från obeskrivligt ohanterbar till tung och lätt kvävande, men ändå på något sätt överlevbar....
Utanför fönstret har ett ljus brunnit hela natten, och jag hoppas det ska brinna hela dagen, och nästa natt...
Igår satt jag i min kökssoffa, och det kändes i hela min kropp som när telefonen ringde och en skakad och märkbart påverkad intensivvårdsläkare sa att han trodde att infektionen höll på att ta min Frus liv. Det var lördag kväll. David satt bredvid mig, och jag sa att jag skulle komma in till sjukhuset så fort jag kunde. Jag hade nyss kommit hem därifrån. Jag ringde min bror, och medan han körde hit sprang David in till mina grannar, för att vi skulle kunna åka på en gång.
Läkaren bönade att jag skulle låta någon annan köra, och jag lovade. Jag var iskall och helt utanför min egen kropp. David körde lugnt och säkert, och jag tror inte jag hade kunnat komma fram fort nog, hur fort jag än hade kört.
När vi kom fram, sent på kvällen till det stora universitetssjukhuset i Lund, fick vi lugnande besked. Ditt hjärta var starkt, och man hade lyckats vända utvecklingen med stora insatser. En sjuksköterska bad nästan om ursäkt för att jag fått åka in, och menade att läget var under kontroll och att jag behövde sova, för att det skulle bli en tung dag imorgon. Hon hade ju rätt. Det blev den tyngsta dagen någonsin.
På söndag morgon fick jag först ett glädjande besked. Leukemin var inte tillbaka, och de vita blodkropparna som plötsligt börjat rusa i höjden var faktiskt riktiga, och inte cancerceller! Hoppets låga tändes åter i mig, och mina steg var lite lättare när jag tog trapporna upp till Plan 6 och Intensiven. Lågan slocknade brutalt på en gång så fort jag kom in i Ditt rum. Jag såg hur infektionen fått fritt spelrum och helt tagit över, jag såg hur alla kurvorna på skärmarna följde en långsam men obönhörlig nedförsbacke mot ett säkert mål. Jag visste direkt att det var försent. Ingen sa något, ingen behövde. Under timmarna som hunnit gå sedan jag såg dig på lördagskvällen hade infektionen fullkomligt stormat fram, och insikten var som en stenhård knytnäve i bröstet. Ljuset var dämpat, och stämningen lugn och luften liksom stod still. I det lilla rummet stod universum helt stilla. Jorden vågade inte snurra, tiden höll andan. Du ville fortfarande leva, och inget hjärta har varit starkare än Ditt. Du kämpade hela dagen, och Du lyckades möta min blick, med dimmiga ögon. Jag log mot dig, och jag pratade om allt vi skulle göra tillsammans, Du, jag och barnen, om julen som snart var här, om Helsingborgs konserthus, om stranden, och om busiga barn som sprang mellan fruktträden här hemma.
Inte förrän framåt kvällen berättade jag... Älskling...de får inte upp Ditt blodtryck...
Det kom en tår ner för Din ena kind. Inuti slets mitt hjärta itu.