Pappans tankar

Ikväll läste jag en bok om en flicka som heter Olga. Hon är fem år. Olga klarar sig själv. Hennes mamma är död. Hon har ju pappa, men han hinner inte riktigt med, och Olga kan ju själv. Det var en ganska bra bok, och Lillan frågade mycket om bilderna, medan Lillen frågade om texten...men mest var tyst och sorgsen...

Sen kom det. Det som gjorde så ont inuti mig. 

 

-Jag tycker bättre om mamma... Jag tycker om mamma mer än dig, pappa. 

Jag blev jätteledsen, men inte alls för min egen del, men för hans. Jag har alltid vetat det där, och alltid varit helt okej med det. Kärleksbandet mellan Lillen, och Älskling var oförstörbart starkt. De var varandra oerhört nära, och kanske har det varit det motsvarande förhållandet mellan Lillan och mig.  Jag har alltid älskat både Lillen och Lillan av hela mitt hjärta från första ultraljudet på dem båda, men jag tror att Lillan anknöt väldigt hårt till mig, av naturliga skäl. Jag hade ju den kontakten Älskling hade med Lillen som bäbis, med Lillan på neo, och även efter... 

Jag kunde sörja att jag inte var Lillen lika kär när han var riktigt liten, och jag vet att Älskling sörjde att Lillan inte tydde sig till Henne, som hon gjorde till mig...

 

-Men lilla älskade du! Ska vi kramas lite?
-Jag är jätteledsen, pappa! Jag saknar mamma.

-Jag med, fina du. Jag saknar din mamma jättemycket!

 

 

Mest av allt är jag otroligt lättad över att Lillen kände att han kunde säga det här som tyngde hans hjärta till mig, att det var okej för mig, och att han fick tröst och inte besvikelse som reaktion.

 

Jag är samtidigt otroligt sorgsen över hur ensamt det måste kännas att känna så, och ha förlorat Henne, och inte ha någon annan att lufta känslorna om det än mig. Älskade lilla barn!