Jag vet inte om ni undrat...
...om jag tänkt fira min 40-årsdag. På jobbet har frågan kommit ett par gånger, om den stora festen...
Svaret börjar väl bli alltmer uppenbart eftersom det nu är mindre än en vecka kvar, och ingen har fått någon inbjudan.
Det handlar inte om åldersnoja. Det handlar inte om likgiltighet. Det är bara så att ingenting får mig att bli så extremt påmind, och ledsen över det faktum att min Älskade inte är kvar hos mig, som de där dagarna som jag borde fira. Ingen i mitt liv har så helhjärtat gått in för att försöka fira och förgylla de där dagarna som Hon gjorde. Hon älskade inte bara att få presenter, Hon älskade verkligen att ge dem med!
Fars dag kanske blir roligare när barnen blivit lite äldre, åtminstone om någon påminner dem om att dagen finns, födelsedagarna kanske känns värda att fira igen någon gång de med.
Fars dag kanske blir roligare när barnen blivit lite äldre, åtminstone om någon påminner dem om att dagen finns, födelsedagarna kanske känns värda att fira igen någon gång de med.
Nu kanske en del tycker att jag borde lägga sånt åt sidan och fira denna födelsedag som den brukar göras, 40-årsdagen, man fyller ju bara 40 år en gång i livet liksom. Jag vill inte. Jag orkar inte. Varken låtsas vara glad, eller social.
Bemärkelsedagarna gör mig bara så jävla ledsen nu för tiden. Tiden ska ju läka alla sår, sägs det, men tiden går jävligt långsamt ibland.
Lillen var entusiastisk när han förstod hur knasigt många fingrar jag fyller den 5 oktober 2014, och ville köpa en present i en affär till mig. Han tänkte köpa en leksak. Fint tänkt, leksaker är ju det bästa han vet! Önskar verkligen att Älskling kunde tagit med honom på presentshopping!
Lillan räknade och räknade på sina små fingrar, men att någon kunde fylla mer än tio fingrar verkade gå utanför hennes föreställningsvärld. Mitt lilla hjärta!
Lillan räknade och räknade på sina små fingrar, men att någon kunde fylla mer än tio fingrar verkade gå utanför hennes föreställningsvärld. Mitt lilla hjärta!
Jag försökte förklara att jag skulle bli jätteglad om de gjorde nåt fint till mig själva, men de verkade inte riktigt köpa det. De gör ju fina saker till mig varje dag, och nu är det ju födelsedag! Jag älskar verkligen mina fina barn!
Det här börjar göra mig ledsen...att inte kunna känna glädje över saker som jag förväntas(?) känna glädje över.
Det blir liksom en press jag känner, som kanske inte ens finns mer än i mitt eget huvud...en jävla stress över att sluta gnälla och vara lite jävla positiv. Jag känner mig bara falsk och konstlad när jag ändå försökt.
Jag saknar Dig så jävla mycket Älskling!
