Pappans tankar

Skrev ett inlägg på facebook häromdagen, om en händelse som utspelade sig för många år sedan nu. Jag kallade det för en flashback, och det är det ju förvisso, bara en ständigt återkommande en. 

 

Jag hamnade i handgemäng med en kille, som var ökänd för att ständigt utöva oprovocerat våld. Nyligen hade han utövat det mot en nära släkting som undkom med blotta förskräckelsen och överlevde utan bestående men, men utgången kunde varit en annan om marginalerna varit bara lite mindre. Som det alltid är när våld utövas.

 

Jag var förbannad, såg honom buffla sig fram genom folkmassan på festivalen i staden jag växte upp i. Han gick emot mig med, men jag var beredd och stod stadigt. Han blev den som föll åt sidan. Responsen var blixtsnabb. Just lite för snabb. Han körde upp ena handen i mitt bröst och sekunden senare hade jag knytnäven, med klackringen mitt mellan ögonen. Det svartnade i nån sekund, och jag kände efter ifall näsan var bruten. Under tiden sprang han allt han orkade därifrån, och försvann i folkmassan. Jag var vansinnig. Jag letade efter honom i flera timmar, men han var borta. Jag kokade, och vreden sköljde över mig. 

Dagen efter såg jag honom i folkmassan. Han gick rakt mot mig utan att se mig. Han var en halv meter ifrån mig. Adrenalinet flödade av ursinne, i min kropp. Impulsen exakt där och då var brutal, dödlig, och fruktansvärd. Den var en rak vänster på hans struphuvud. 

 

Jag är ännu idag otroligt medveten om hur nära det var, hur bara några få sekunders fortfarande fungerande impulskontroll hindrade mig.

 

Otaliga är gångerna jag vaknat med ett ryck, stel i kroppen, tills jag inser att jag aldrig lät den impulsen bli handling. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag låtit den impulsen bli handling. 

 

Fantasin målar upp olika lika nedslående scenarion. 

 

Jag vet hur det kunde bli så här. Det handlar om trösklar. Trösklar vi alla har, men som kan bli lägre. Fort, eller långsamt, beroende på hur vi reagerar i situationer vi utsätts för. Alkohol är en farlig tröskelsänkare ovanpå de statiska tröskelsänkningarna. Från början var min våldströskel väldigt hög, och jag mådde illa av att se våld på tv. Fysiskt illa. Jag minns hur jag en gång kollade på en boxningsmatch med Mike Tyson, och fick gå ut och spy.    Idag är jag obehagligt medveten om hur våld drabbar människokroppen. Jag mår illa av minnena av våld jag själv utövat, och ännu mer illa av tankarna på våld jag varit nära att utöva.

Första gången min tröskel sänktes agerade jag i affekt, i en hotfull situation mot människor som stod mig nära. Den gången kanske våldet fyllde en funktion. Oavsett vad man kan ha för åsikt om det, så var tröskeln för lång tid framöver, kanske för evigt sänkt ett hack. Jag mådde väldigt dåligt efteråt, ångesten red mig över de för mig oväntat stora konsekvenserna av våldet. 

Ett par år senare började jag få rejält dåligt ölsinne. Incidenterna blev för många, och kom för ofta. Jag gjorde mina vänner och min familj besvikna, sårade och kanske rädda. När jag druckit var tröskeln ännu ett, eller ett par snäpp lägre.  

Jag har en del saker jag verkligen önskar att jag kunnat ha ogjorda.  Jag har varit i så många situationer där bara tur, eller vänner som gått mellan, hindrat att utgången blivit livslångt olycklig.  Det finns människor som bara mött mig i de situationerna som har en bild av mig som jag själv skäms över, och blir mörkrädd av. 

Till slut insåg jag själv, långt efter att alla i min närhet gjort det för länge sedan, att det hade gått för långt, och att jag när som helst skulle kunna hamna i en situation som skulle kunna förstöra mitt liv helt. 

Jag slutade dricka. Jag drack inte på två år. Även efter de två åren var jag närmast skräckslagen inför att dricka alkohol. Efter flera år vågade jag dricka måttligt i mindre sällskap i trygg miljö. Fortfarande idag undviker jag firmafester eller andra uppenbara fylleslag. Jag är ytterst obekväm med att bli för onykter.  Tanken stressar mig otroligt.

 

Tänk om. Jag kanske inte hade träffat Älskling. Jag kanske inte haft mina fina barn. Mitt liv kunde varit ett helt annat, och trots att mitt liv just nu stundtals är väldigt tungt, har jag otroligt mycket att vara tacksam över som jag kanske inte haft om jag inte haft fantastiska vänner, tur, och till slut en gnutta självinsikt.