Pappans tankar

Har skrivit ganska lite i bloggen senaste åren, och jag inser ju att jag oftast skriver här när jag är låg, eller har en extra tung dag. Jag har inte bara tunga dagar, även om alla dagar innebär tunga tankar och minnen. Lillen och Lillan är två underbara filurer som skänker mig skratt och glädje varje dag, förutom trotskaos, och katastrofer!

 

Jag är ganska säker på att de båda räddat mig kvar här, för när jag inte velat uppleva en ny dag av outhärdlig sorg, har jag varit tvungen att göra det ändå, för att ta hand om våra underbara barn! De har sett, de har märkt, och de har delat sorgen, de har ju gått genom varsin egen tung outhärdlig sorg, de har tröstat mig, varandra och jag har tröstat dem!

 

Jag tror att vår familj har väldigt starka band, kärleksband, och jag tror faktiskt att det är en av många anledningar till att vi är gatans skrikigaste och argaste familj. Vi vet att vad som än händer, så försvinner inte en millimeter av kärleken vi har till varandra, barnen vet att det inte är farligt att bli arg, och att skrika, för vi blir alltid sams, och vi förlåter alltid varandra, vi kramas, pratar och tröstar. Vi lovar att vi ska bli en mindre skrikig familj, blir arga igen och glömmer. Och blir sams. 

 

Jag blir ofta rörd av att se barnens omsorg för varandra och för sin pappa! Det värmer mitt hjärta mer än något annat, och något av det finaste jag vet är när Lillan förklarar att hon "berättar kärlek" varje dag för att hon vill att de hon älskar ska veta om det! Idag stod jag lite frustrerat i badrummet och väntade på "ska bara" i en kvällsprocedur som aldrig tycktes ha något slut, när Lillan tittade mig i ögonen och sade: "-Du är okej och fin som du är!" Jag är så glad att hon, fyra år gammal, vet det där, och värdet i att säga det till någon! 

Lillen pratar jättemycket om känslor och tankar, och jag har alltid uppmuntrat det. Jag vet att Älskling hade varit så stolt över honom, och jag hoppas att han växer upp och blir en riktig man, som har mod att visa känslor, och att prata om dem, för han kommer att vinna så jävla mycket på det! 

Jag hoppas att Lillan växer upp och fortsätter att veta sitt värde, och blir en kvinna som står på egna ben, och skrattar högt!

 

Jag hoppas att jag får vara kvar så länge att jag till skillnad från min egen pappa, får se mina fina barn växa upp och ge sig ut i livet på egen hand! Jag hoppas jag får uppleva att se dem möta kärleken! 

Jag börjar att se fram emot nästa dag. Jag börjar planera framåt. Jag får tokiga infall. 

 

Men. Jag kommer nog aldrig att våga ta något alls för givet. Igen. Jag har lärt mig att uppskatta det jag har, för jag har fått lära mig att det när som helst kan försvinna bort för all evighet. 

Livet är fruktansvärt, brutalt, elakt, och hänsynslöst. Men det har sina stunder, och jag har just börjat våga njuta av dem.