Pappans tankar

Lillan har fyllt fyra år, och den lilla bestämda bäbisen på neo är nu en mycket bestämd ganska stor flicka. Idag skulle det hållas fyraårsbaluns i trädgården, med saft och bulle, tårta och vetebröd, kaffe och kaka. 

 

Pappan har för länge sedan insett att ambitionerna inte längre uppnås, och att kraven på sig själv motvilligt fått sänkas rejält. Alltså inköptes ansenliga volymer köbekagor (*köpekakor) på Maxi. Lillan valde ut tre tårtor. Smakade ingen. 

 

Ganska lätt fixat eller hur? Tro mig. Inget är snabbt och lätt fixat, som ensamstående småbarnspappa. Särskilt inte om småbarnspappan varit uppe halva natten och åtgärdat akuta tvätt- och saneringbehov, flyttat en sandlåda, och sedan väckts alldeles för tidigt (åtminstone enligt småbarnspappan) för att sedan köra fyra maskiner tvätt (och torktumlare), flyttat en jävla hammock, monterat ett bord, burit ut sex trädgårdsstolar extra, flyttat på samtliga utemöbler, fyllt trädgårdstunnan med halvmeterhögt ogräs, och klippt gräsmattan, tjatat hål i sitt eget, och barnens huvud om att städning skall utföras i barnens rum, dammsugit nedanvåningen, blandat en större mängd saft, och jos, dukat fram, burit ut tallrikar, glas och kaffekoppar till 15 personer, exklusive barn, kokat ett par kannor kaffe, blåst upp ballonger, förmanat barnen att inte smutsa ner finkläderna innan kalaset börjat, nästan börjat gråta efter att ha funnit dem i lekstugan med finkläder, slabbandes med surt vatten, lera och jästa bär, samtidigt som första gästerna anlände. 

Tagit ett par djupa andetag (hyperventilerat och svettats ymnigt), välkomnat de första gästerna, satt mig på en stol med ett tämligen dämpat humör.

 

Haft ett väldigt trevligt kalas med väldigt trevliga gäster, glada barn, skrattande föräldrar, gjort om större delarna av förstnämnda procedur, nattat barnen, landat på golvet ovanpå en spikmatta, lyssnande på Tom Petty&The Heartbreakers, djupandats, och slutligen slappnat av. 

Lite snabbt bara. Lite som att stångas med en jävla buss. 

 

Ovanstående hade varit lite lättare om jag inte på ett brutalt sätt påmints om att jag är just ensam med barnen, när det ska ställas till med kalas, och brutit ihop i köket gråtandes (på riktigt den här gången) i desperat sorg över saknaden av min Fru, med en helvetes ballongjävel gjord av ett gammalt lastbilsdäck från Ukraina, fastsnodd om två värkande fingrar. Slagen av den förkrossande insikten om att jag placerat hammocken på exakt samma ställe som den stod på på Lillans första födelsekalas, vilket också var det sista som Älskling fick uppleva. Minnesbilden av en sorgsen mamma sittandes i hammocken med en otröstligt gråtande jättepappig bäbis i famnen. En av de mest sorgliga bilderna min näthina sett. Hon var bara hemma några timmar på permission från sjukhuset, svårt sjuk, för att få vara med på kalaset. Det gjorde så fruktansvärt ont i den bäbisens pappa, att se mammans sorgsna blick, över att inte kunna trösta sitt älskade barn, som knutit an till sin pappa, som Lillen knutit an till mamman, eftersom det var han som varit mest med henne den första tiden, på grund av den satans leukemin. 

Förutom det, är det snabbt och ganska lätt fixat med ett litet kalas för de allra närmaste vännerna och familjen.