Dödslängtan. Att längta så att man bara vill dö.
Hur ska man kunna fortsätta att skriva på den här bloggen, efter att ha fått tårar i ögonen av att läsa det senast skrivna inlägget? Så många gånger jag tänkt skriva här, men gett upp av den anledningen...
Tänkte skriva en facebookuppdatering, men insåg att det blev för personligt, och utlämnande.
Lillen har börjat prata om döden igen. Det har han gjort sedan Älskling dog, men nu pratar han inte om döden i allmänhet, eller Hennes död, utan om sin egen. Det är en chock trots att jag vet exakt vad han just nu går genom, eftersom jag själv varit på exakt samma ställe själv, som liten.
Min son vill dö. Nu. Han vill dö, så att han kommer till mamma. Just nu är saknaden efter Henne så outhärdligt stor för honom, att han brister ut i gråt och nästan anklagande och argt säger att han vill krama mamma NU!!
Han börjar förstå konsekvensen av att vara död istället för levande, han väger för och emot. Han vill inte dö för att han inte vill leva, utan för att han så desperat vill få vara med sin mamma. Han är väldigt tydlig med det, i sättet han så öppet pratar om det här med mig.
Det är en chock. En chock att höra orden från en sexåring, men samtidigt en lättnad. En lättnad att han vågar uttala orden, inte bär dem inombords, ensam. En oerhörd lättnad att han känner tillit och trygghet i att kunna säga det här bedrövligt sorgliga till mig.
Det är en lättnad att förstå honom. Att kunna säga till honom att jag förstår att han känner så här.
Jag tror inte det här är självmordstankar i ordets rätta bemärkelse, utan mer en slutlig insikt i dödens obeveklighet, och definitivitet. Insikten om att han inte kommer att få krama sin mamma igen...någonsin. Inte förrän han en dag dör, och kanske kommer till samma ställe som mamma redan är på. Logiken är inte så svår att förstå. När man saknar någon så starkt vill man att det där "vad det nu är som krävs" ska hända NU.
Logiken är enkel och lätt att förstå, åtminstone för mig som själv varit där, och bara velat få komma till pappas trygga famn igen oavsett vad som krävdes. Det är bara det att logik inte är allt. Det finns ett hjärta, ett fadershjärta, som skriker i vanmakt och ytterlig sorg över att se och höra mitt eget barn smärtas på samma sätt som jag smärtats.
Plötsligt inser jag att det på något sjukt sätt är en tillgång att ha förlorat sin älskade pappa, redan som barn, nu när jag annars inte skulle kunnat möta mitt eget barn i hans överväldigande sorg och saknad över sin mamma.
Mitt eget fantastiska barn som är så stort, som samma dagar skrattar så hjärtligt tillsammans med sin busiga lillasyster, som fixar frukost till familjen, en ledig dag som den här, som är full av lek och bus, kärlek och glädje, ilska och frustration, hjärta och omtänksamhet. Enorm livslust.
Kontrasterna är så skarpa. Som livets. Som sorgens.
Ordet som så ofta kommer till mig är en fras ur en Kent-låt:
Berg-o-dal-vana.
Tänkte skriva en facebookuppdatering, men insåg att det blev för personligt, och utlämnande.
Lillen har börjat prata om döden igen. Det har han gjort sedan Älskling dog, men nu pratar han inte om döden i allmänhet, eller Hennes död, utan om sin egen. Det är en chock trots att jag vet exakt vad han just nu går genom, eftersom jag själv varit på exakt samma ställe själv, som liten.
Min son vill dö. Nu. Han vill dö, så att han kommer till mamma. Just nu är saknaden efter Henne så outhärdligt stor för honom, att han brister ut i gråt och nästan anklagande och argt säger att han vill krama mamma NU!!
Han börjar förstå konsekvensen av att vara död istället för levande, han väger för och emot. Han vill inte dö för att han inte vill leva, utan för att han så desperat vill få vara med sin mamma. Han är väldigt tydlig med det, i sättet han så öppet pratar om det här med mig.
Det är en chock. En chock att höra orden från en sexåring, men samtidigt en lättnad. En lättnad att han vågar uttala orden, inte bär dem inombords, ensam. En oerhörd lättnad att han känner tillit och trygghet i att kunna säga det här bedrövligt sorgliga till mig.
Det är en lättnad att förstå honom. Att kunna säga till honom att jag förstår att han känner så här.
Jag tror inte det här är självmordstankar i ordets rätta bemärkelse, utan mer en slutlig insikt i dödens obeveklighet, och definitivitet. Insikten om att han inte kommer att få krama sin mamma igen...någonsin. Inte förrän han en dag dör, och kanske kommer till samma ställe som mamma redan är på. Logiken är inte så svår att förstå. När man saknar någon så starkt vill man att det där "vad det nu är som krävs" ska hända NU.
Logiken är enkel och lätt att förstå, åtminstone för mig som själv varit där, och bara velat få komma till pappas trygga famn igen oavsett vad som krävdes. Det är bara det att logik inte är allt. Det finns ett hjärta, ett fadershjärta, som skriker i vanmakt och ytterlig sorg över att se och höra mitt eget barn smärtas på samma sätt som jag smärtats.
Plötsligt inser jag att det på något sjukt sätt är en tillgång att ha förlorat sin älskade pappa, redan som barn, nu när jag annars inte skulle kunnat möta mitt eget barn i hans överväldigande sorg och saknad över sin mamma.
Mitt eget fantastiska barn som är så stort, som samma dagar skrattar så hjärtligt tillsammans med sin busiga lillasyster, som fixar frukost till familjen, en ledig dag som den här, som är full av lek och bus, kärlek och glädje, ilska och frustration, hjärta och omtänksamhet. Enorm livslust.
Kontrasterna är så skarpa. Som livets. Som sorgens.
Ordet som så ofta kommer till mig är en fras ur en Kent-låt:
Berg-o-dal-vana.
