Pappans tankar

 

På sistone har en hel del gamla minnen, och hjärnspöken tagit över mina tankar, och sömnen har uteblivit, mitt fokus har inte varit på jobbet, och den där irrationella, men innerst inne om vi ska vara ärliga mot oss själva jävligt rationella skräcken över att riskera att förlora den jag älskar mest av alla och allt, har åter gripit tag i mig, efter att äntligen ha legat på en mer normal och verklighetsignorerande låg nivå. 

Jag låter såklart en smula tvetydig, men sanningen är att vi när som helst hur som helst kan förlora den vi älskar, eller vårt eget liv. Den sanningen kan man inte riktigt leva med, så därför låter våra sinnen oss låtsas som att sånt bara händer andra, eller åtminstone inte är så sannolika. Människans överlevnadsstrategi och livslögn. En nödvändig strategi för att kunna hantera vardagen och förmå oss att njuta av livet. 

Den strategin krossades brutalt och hänsynslöst för mig, och jag blev ensam kvar med barnen. 
Jag kommer ju aldrig att kunna ljuga för mig själv igen, men ändå försöker jag, och jag anstränger mig för att inte korrigera andra som klamrar sig fast vid denna människans strategi för överlevnad. 

Dock har ju även jag lite förmåga kvar, att förtränga faktumet nyss nämnt. Tills för en tid sedan då något som skulle kunna hota min älskade fantasi om att aldrig behöva skiljas från min Kärlek upptäcktes.

Oron har ätit mig inifrån och det är tveksamt om ens mitt yttre förmått att låtsas vara okej. Oron för att historien skulle upprepas. Det som fan inte får hända. 

Så idag fick jag lov att andas normalt igen. Bestämde mig för att köra inom Systemet på vägen hem för att köpa bubbel! "Ha en trevlig kväll!" önskades jag i kassan. 

 

Nu är ju trötta älskande människor, med dåligt sovna nätter och huvudvärk egentligen inte så sugna på alkohol, men flaskan ligger i kylen för att plockas fram när den avnjutes bäst! 

Jag andas ut, och får leva vidare med min Älskade! Skål!